meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Medmänniskan

2004-09-05   
 
Trettonde söndagen efter trefaldighet.
Matt 5:38 - 48

Älska era fiender!
Var fullkomliga!

Dessa ord kommer jag att uppehålla mig vid i dagens predikan.

Det här är en stark text. Vi hissnar. Är det verkligen möjligt att älska våra fiender? Kan vi, som är så fulla av ofullkomlighet, vara fullkomliga såsom Gud?

Dagens text ingår i Jesu Bergspredikan. I den undervisning där Jesus lär oss hur ett liv i Hans efterföljd skall gestalta sig. Ett liv i den efterföljelse som inte bara får vara ord. Utan framför allt skall vara handling. Som vi nyss sjöng i psalmen: ”Ej blott Guds vilja veta, men vandra i hans bud, det är att kristen heta, det är att tjäna Gud.” (Psalm 177)

I Bergspredikan får vi lära oss om saktmod, barmhärtighet, rättfärdighet och frid. Om förlåtelse och försoning. Om sanning och bekymmerslöshet. Om hur vi ska leva tillsammans med varandra på jorden. Om hur vi ska tjäna Gud.
---
”Älska era fiender”, säger Jesus. Det räcker alltså inte med att förlåta – en ensidig handling av en utsträckt hand. Det räcker inte heller med att försonas – att tillsammans göra upp om det som blivit fel. Förlåtelse och försoning är bra, tycks han mena. Men det är inte tillräckligt. Det gäller att älska fienden. Att älska med den kärlek som inte söker sitt, den som ”inte är stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst, inte utmanande, inte självisk och som inte vill något ont. Den kärlek som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt” – såsom Paulus skriver i sitt brev Korinterna (1 Kor 13: 4-7). Och de gäller att ”be för dem som förföljer oss” (Matt 5:44).
---
Vem är då min fiende? Många språk har ett gemensamt ord för främling och fiende. Det ovana skrämmer, det vi inte kan kontrollera. Så växer en fiendskap, som är av karaktären främlingskap, mellan människor av olika kulturer och beteendemönster. Den fiendskapen är byggd på rädsla. Den sjunker undan när vi lär känna det okända.

Men det är nog inte denna fiendskap som Jesus avser i första hand. Han talar framför allt om den fiendskap som kommer sig av att någon gjort eller vill oss illa. Som är kommen av ondskan. I vår tid är det svårt att tala om ondska. Vi värjer oss för ordet. Och ännu mer för tanken att det finns en ond makt i världen. En ond makt som kämpar med den goda makten om herraväldet i våra liv.

Ändå vet vi att ondskan finns. Vi ser den dagligen runt omkring oss. Det 1900-tal som vi nyligen lämnade bakom oss, som vi alla är en del av, är det blodigaste århundradet i mänsklighetens historia. Här har vi det vi kallar Världskrigen. Vi har den största förföljelsen av kristna sedan 200-talet. Vi minns också kriget i det forna Jugoslavien, med folkförvisning och det vidrigaste skändandet av kvinnor. Vi minns judeförföljelserna och koncentrationslägren. Barnen som aldrig fick leva. De ohyggliga medicinska experimenten. Vi minns folkmorden i Ruanda, där vän vändes mot vän, granne mot granne i det grymmaste av krig. Vi minns detta och så förfärligt mycket mer.

Och till detta kan vi i dag lägga det ohyggliga som hänt i Beslan.

Vem kan då säga att ondskan inte finns på jorden? Vem kan förneka ondskans makt och inflytande? Inte så att människor är onda – vi ska akta oss noga för att demonisera. Men så att det finns en makt som kan ta sitt säte i oss människor och som kan få oss till de värsta av handlingar. Jesus var helt klar över att det är så. Om och om igen läser vi i evangelierna om hur han ”driver ut demoner” ur människor och ”gör dem fria”.
---
Men om vi blundar för att ondskan finns kan vi inte heller bekämpa den.
---
Hur ska vi då göra, frågar vi? Hur ska vi slå tillbaka? Nej, inte så, säger Jesus. Inte ”Öga för öga, tand för tand. Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom” (Matt 5:38-39).

Vad menar han? Inte kan vi väl göra så, säger vi. Vi måste ju säga ifrån – göra motstånd. Javisst, säger Jesus, men inte genom att ge tillbaka med samma mynt. Ni ska göra det genom att älska. I Guds Rike är vedergällningens tid förbi. I Guds Rike råder kärlekens tid.

Och innerst inne vet vi att han har rätt. Vi har sett vart vedergällningens princip leder. Som i Mellanöstern i dag. Där varje ond handling möts av ännu större ondska. ”Vi skall tvinga dem till underkastelse, de ska ner på knä”, säger Sharon, och beordrar nya massakrer. Och palestinierna svarar med det enda vapen de har kvar – självmordsbombningar, som dödar och lemlästar män, kvinnor och barn, var som helst och mitt i vardagen. Också det fruktansvärda som hänt i Beslan är en frukt av vedergällningens princip. Det är en hämndaktion, ett straff, för århundradens oförrätter, något som kulminerade i deportationer av 2 miljoner tjetjener till Sibirien under Stalintiden. 500 000 människor dog under vägen. Inte många kom tillbaka. Några hundra barn i Beslan är väl ingenting mot detta, säger vedergällningens princip.

Men vi har också sett de svartas kamp i Sydafrika. Hur de vände århundradens förnedring och grymhet i försoning, när de äntligen fick bestämma i sitt eget land. Den Sannings- och försoningskommission som man inrättade är för mig det mäktigaste politiska exemplet på hur människan kan gå i Kristi efterföljd och ”älska sina fiender”. Alla de som mördat, skändat, våldtagit, bränt och skymfat fick förlåtelse om de bara bekände vad de hade gjort.

Biskop Desmund Tutu, som satt ordförande, har berättat hur han ofta grät och hur oändligt smärtsamt det var att höra berättelserna om en ondska bortom allt förstånd. Men man höll ut. Man stod för försoningen. Ett märkligare exempel på ”att inte värja sig mot det onda” kan man knappast att hitta i vår tid.

Hur kunde de? Vad fick dem att så gå kärlekens väg? Svaret är lika enkelt som det är självklart – de följde Kristus. Ingen lider så mycket av ondskan som Gud själv. Ingen har heller stått för en större försoning. På Golgata kors. Detta sargade, misshandlade, skändade folk hade modet att gå samma väg som Jesus själv.

Människan är mäktig stor ondska. Men hon är också mäktig stor godhet.
---
Redan i den tidiga kristna kyrkan var man inställd på förlåtelse och försoning. När de kristna mötte martyrdöden under de första århundradenas omfattande förföljelser, så förbannade de inte sina bödlar. I stället såg de det som en stor gåva att få lida martyrdöden.

Skälet till förföljelsen var enkelt. Kejsaren ville bli tillbedd som gud. Det kunde inte de kristna, som hade lärt sig att det finns bara en Gud och att det är han som är Herren, inte någon människa.

När den första martyren som omtalas i Bibeln, Stefanos, stenas så utropar han ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd” (Apg 7:60). Och när biskop Polykarpos några hundra år senare står iför prokonsuln i Smyrna, som säger:
”Jag har vilddjur och kommer att kasta dig till dem om du inte tänker om”, så svarar Polykarpos:
”Kalla på dem! För oss är det omöjligt att vända oss från det bättre till det sämre, med det är rätt att vända sig från det onda till rättfärdighet” (Markions sammanställning nedtecknad av Evarestos, se Bilhmeyer och Boudewijn).

Och vi har vår stora förebild – Jesus Kristus själv. När han fängslas i Getsemane örtagård, och en av lärjungarna går till attack och hugger av tjänarens öra, säger Jesus: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd” (Matt 26:52). När han står inför stora rådet, och översköljs av falska beskyllningar, pryglas och bespottas, tiger han bara. Och när han korsfästs utropar han: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”(Luk 23:34). Men allt detta innebär också att den yttersta ondskan – döden – kan inte hålla Honom kvar. Jesus Kristus uppstår från det döda och öppnar vägen för människan åter till paradiset och det eviga livet.

I detta ligger korsets innersta hemlighet. ”Att inte värja sig mot det onda”. ”Att älska sina fiender”. Så, bara så, kan vi skapa en ny värld, där rättfärdighet råder. Det är bara genom att låta ondskan gå oss förbi, som vi kan minska dess makt på jorden. Var gång vi möter ondska med ondska ökar ondskans makt. Det är vad ondskan vill. Men när vi låter den gå oss förbi uttunnas ondskans makt och vi kommer ett steg närmare det liv som Gud ursprungligen avsåg oss till.
---
Men är detta verkligen möjligt för människan? Ja, säger Jesus. ”Var fullkomliga såsom er fader i himlen är fullkomlig.”(Matt 5:48). Så självklart säger han det. Men vi tvekar. Inte kan vi vara fullkomliga såsom Gud? Ju mer vi lär känna Gud, ju mer vi försöker leva i Hans efterföljd, ju mer inser vi också vår egen ofullkomlighet, bortvändhet och begränsning. Jesus vet det här mycket väl. Ändå säger han som han säger. Hur kan han göra det?

I grunden handlar det om människans ursprungliga skapelse. Att hon är skapad till Guds avbild. Gud sade: ”Vi skall göra människor till vår avbild, lika oss”, som det står i första Mosebok (1 Mos 1:26). Ursprungligen var vi också lika Gud. Men synden kom in i människans liv, hon släppte in ondskan in sin själ, och likheten förvrängdes. ”Det är mänskligt att synda”, brukar vi säga. Men så är det inte. Människan sviker sig själv genom synden. Hon förstör avbildens likhet med urbilden.

Ändå – ingen synd kan förstöra detta att hon i sitt ursprung är skapad till Guds avbild. Att människans djupaste, innersta väsen är likheten med Gud. Inte så att hon är Gud. Men så att hon kan avspegla Honom. Det är det Jesus kallar oss till när han säger: ”Var fullkomliga”. Oavsett hur våra liv ser ut, oavsett var vi gjort och gått igenom äger vi denna innersta kärna av Gudslikhet. Alla människor gör det. Ingen kan ta bort denna kärna, inget kan göra det. Där, längst inne i vår innersta, brinner en eld som ingenting kan släcka. Det är kärlekens eld – den brinnande kärlekslågan. Denna eld är given av Gud och får sin näring av Gud själv. När vi öppnar oss för Honom, och låter oss fyllas av Hans heliga Ande, växer kärlekens eld inom oss. Och egentligen är det inte alls svårt. Det handlar bara om att vidöppet ta emot Guds oändliga nåd och besinningslösa kärlek.

Den människa som så låter Guds kärlek fylla hennes inre har inte längre någon plats för ondskan. Gud har blivit allt i henne. Och hon kan tjäna Gud.
---
Vågar vi tro det? Kan vi uppfatta Guds besinningslösa kärlek till sin sargade mänsklighet? Är det sant att han älskar oss så? Är det verkligen sant?

Är det sant
att Du har mig så innerligt kär
att Du älskar mig alltid så?
Är det sant att Du längtar
långt mera än jag
att Din väg jag i livet skall gå?

Är det sant
att Du väntar mig varje sekund
att Du spanar och söker min blick?
Är det sant
att av kärlek Du dog för mig
blott av nåd jag försoningen fick?

Är det sant
att det lilla och svaga jag ger
den stapplande lovsången min?
Är det sant
att du jublar i glädje var gång
min ringaste gåva blir Din?

Är det sant
att Din kärlek räcker så långt
att förlåtelse alltid Du ger?
Är det sant
att min svagaste, vacklande tro
är så stark att i himlen Du ler?

Är det sant
att Du aldrig lämna mig kan
att Du ständigt söker igen?
Är det sant
min Herre, min älskade Gud
att Du alltid skall vara min vän?

---
Den dag vi förmår ta emot Guds besinningslösa kärlek till oss får inte längre ondskan någon plats i våra liv. Då behöver vi inte heller döma vår nästa. Vi måste inte heller straffa. Då kan vi se både vår egen och andras ofullkomlighet skylas över av vår innersta skapelse – likheten med Gud. Vi kan lägga fiendskapen och vedergällningen åt sidan. ”När människan betraktar alla människor som goda, och ingen förefaller henne oren och besudlad, då är hon ren i sitt hjärta” säger Isak Syriern på 600-talet. Det är att mäta världen med ett annat mått. Det är att mäta med kärlekens paradox, som låter nåd gå före rätt, försoning före straff och förlåtelse före dom. Och som i varje människa ser den person som Gud har skapat, och som Jesus givit sitt liv för. Den dag vi vågar ta till oss detta öppnas också den ofattbara vägen till fullkomning. Den fullkomning som vi aldrig kan nå genom egna prestationer – som vi aldrig får göra till ett moraliskt projekt. Det är dömt att misslyckas. Vägen till fullkomning går genom Gud själv, genom att leva i Hans kärlek. Den vägen går vi aldrig ensamma. Den går vi i löftet: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”. (Matt 28:20).

Amen.
---
Låt oss så tillsammans be:

Herre, min Gud
när Din kärlek flödade över i skapelsen
tänkte Du också på mig.
Av Din kärlek blev jag till
genom Din kärlek lever jag
till Din kärlek vänder jag mig.

O Gud,
låt alltid mitt hjärta känna igen
och glädjas över Din godhet i allt Du skapat
Befria mig från allt som hindrar
mitt gensvar på Din godhet.
Led allt som är i mig
till att lovprisa Dig
Lär mig vördnad
för varje människa i hela skapelsen
Ge mig kraft
till att tjäna Dig.

Herre,
låt ingenting dra mig bort från Din kärlek,
varken hälsa eller sjukdom
ära eller vanära
långt liv eller kort liv.
Må jag aldrig söka eller välja att vara någon annan
än den du vill jag ska vara.

Amen

(Nutida bön utifrån Igantius af Loyolas ”Princip och grundval”))
 
Torgerd Jansson