meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Det gamla möter det nya

2011-02-06   
 
Kyndelsmässodagen

Kyndelsmässodagens text är hämtad från Luk. 2:22-40.
Där berättas hur Josef och Maria tog med Jesus till templet 40 dagar efter födelsen, så som det var föreskrivet i Herrens lag.
I templet fanns en gammal from man som hette Symeon, och den helige ande hade meddelat honom att han skulle få se Herrens Messias. När han fick se Jesus tog han barnet i sin famn och prisade Gud och sade:
"Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel."
I templet fanns också profeten Hanna, och även hon prisade och tackade Gud för barnet. Läs hela texten i Lukasevangeliet genom att klicka här

Dagens text berättar utförligt och målande om en händelse 40 dagar efter Jesu födelse. Den fromme gamle juden Symeon och profetissan Hanna mötte Jesusbarnet i templet. De var övertygade om att detta barn bar framtiden inom sig. Genom detta barn blev Gud människa! Och de prisade och tackade Gud för det nya de fått uppleva.
Kanske kan vi se texten som en illustration till när det gamla ställs inför det nya. Att vara gammal är ofta inte så dumt. Tro mig, jag vet! Den gamle har varit med om mycket, gjort många olika erfarenheter och har många härliga minnen att se tillbaka på. Det har väl inte alltid varit en dans på rosor, men det har rullat på, och en vacker dag så står den gamle där med det mesta av livet bakom sig.
Det nya har knappt någon historia alls, möjligen själva tillblivelsen. Det nya är ett oskrivet blad. Framtiden kan vi på sin höjd bara spekulera om, och även de mest välgrundade prognoser kan kullkastas på ett ögonblick!
Den gamle kan ibland känna tvekan inför det nya. Tänker kanske ofta: Så har vi aldrig gjort? Vart bär det hän? Det kan aldrig vara rätt? Man vet vad man har….

Det finns många exempel på att nya tankar och idéer inte alltid välkomnas med öppen famn. Även om de visat sig vara nog så riktiga. Naturvetenskapens historia har många klassiska exempel på det.
När Galileo Galilei 1610, 46 år gammal, med hjälp av sitt nyuppfunna teleskop konstaterade att det fanns fläckar på solen var det många högt utbildade som vägrade att ta till sig den nya kunskapen. Man menade att den stred mot den tidigare föreställningen att allt bortom månens sfär inte kunde vara behäftat med jordisk ofullkomlighet. Solen tillhörde den himmelska sfären och kunde helt enkelt inte ha några fläckar. Och de som ändå vågade se fläckarna förklarade dem med att det var smuts i kikaren! Andra avfärdade helt enkelt nyheten med orden: ”Unge man, jag har läst min Aristoteles sju gånger, och där står ingenting om solfläckar!”
När det gäller solfläckar har den nya synen för länge sedan segrat. Solfläckar är idag ett faktum, och de påverkar i viss utsträckning även livet här på jorden. Och det gjorde de även innan någon levande själ hade den blekaste aning om deras existens! Ja, det finns säkert fortfarande sådant som ingen levande själ har den blekaste aning om, men som kan ha betydelse för oss på olika sätt.
Men! Det betyder inte att det är fritt fram att tro på vad som helst, med motiveringen att det kanske finns, men vi har inte upptäckt det än! Lite eftertanke kan nog vara bra ibland.

Nästan 100 år innan Galilei hittade solfläckarna spikade en munk i Wittenberg (1517) upp ett plakat på kyrkdörren. Det handlade inte om solfläckar. Munken hade hittat fläckar på själva den katolska kyrkan.
Så här låg det till: Sedan länge fanns i kyrkan ett reglerat botsystem eller straffsystem, om man så vill. Den som syndat kunde tvingas göra bot, exempelvis genom långa pilgrimsfärder, stränga fastor eller liknande. Under medeltiden började detta stränga system luckras upp. Man kunde få straffet nedsatt till att bara besöka en mässa istället för att göra en längre resa enligt de gamla reglerna. Detta kallades att få avlat. Som ett bevis på att man fått strafflindring utfärdades så kallade avlatsbrev.
När Peterskyrkan skulle byggas behövdes mycket pengar, och bidrag till kyrkbygget ansågs som en mycket god gärning, ja så god att ett rejält penningbidrag till bygget medförde fullständig straffbefrielse – fullständig avlat.
Vi vet var det slutade. Synder var inte längre något problem. Åtminstone inte om man hade pengar. Man köpte ett avlatsbrev. Och så var saken klar.
Det var bland annat det här som munken Luther i Wittenberg protesterade mot. Många av de 95 teserna på plakatet han spikade upp handlade om hur fel kyrkan hade hamnat, när det gällde avlatssystemet.
Men påven och många med honom såg inget fel med det gamla avlatssystemet. Det var ju ganska bra och praktiskt. Och Peterskyrkan blev jättefin! Så resultatet blev att Luther bannlystes, och det var en tid fritt för vem som helst att döda honom…
Att vara lyhörd för andra, ta till sig och försöka finna sanningen är en bra princip. Även för påvar.

Ett tredje exempel på hur svårt det kan vara att överge sedan länge inrotade synsätt kan vi hämta från Wiens allmänna sjukhus vid mitten av 1800-talet. Där fanns två förlossningskliniker. Vid den ena var spädbarnsdödligheten på grund av barnsängsfeber över 13 procent, vid den andra bara 2 procent. Arbetssättet på båda klinikerna var detsamma. Men det fanns en skillnad. Vid kliniken med den höga dödligheten utbildades medicinstudenter och vid den andra barnmorskor.
Doktor Semmelweis var chef för den förstnämnda kliniken, och han försökte ta reda på orsaken till den stora skillnaden. En dag råkade en läkare av misstag sticka sig i fingret med en kniv, när han utförde en obduktion. Resultatet blev att han avled, och förloppet var snarlikt det som drabbade kvinnorna som dog i barnsängsfeber. Doktor Semmelweis antog genast att något okänt ”likämne” orsakade febern, och han införde rutinen att tvätta händerna efter obduktionerna, innan de havande kvinnorna på kliniken undersöktes. Resultatet borde tala för sig själv. Dödligheten sjönk från 12 procent till drygt 2 procent, det vill säga i nivå med barnmorskornas klinik.
Men det medicinska etablissemanget ansåg att sjukdomar berodde på obalans bland de fyra kroppsvätskorna, och därmed kunde inte tvättningen spela någon roll! Doktor Semmelweis tvingades efter ett tag flytta till sitt hemland Ungern, och där var man mera positiv till hans framgångsrika koncept, men i övriga Europa höll motståndet i sig länge. Det dröjde något årtionde innan bakterierna ”likämnena” upptäcktes och accepterades. Och så småningom började alla läkare tvätta händerna efter obduktionerna! Att lyssna och erkänna eventuella fel är en bra princip. Även för doktorer.

Tillbaka till texten. Symeon hade inget problem med det nya. Han visste att det skulle komma en ny tid, och han längtade efter den. Han var en påläst jude, och han kände till profetiorna om frälsaren. När han mötte Jesusbarnet visste han att den nya tiden var inne.
Kan vi lära något av texten? Hur förhåller vi oss till det nya? Tar vi det till oss och prövar det i ljuset av vår erfarenhet och våra förhoppningar? Eller ser vi hellre tillbaka? .
I Jesu så kallade avskedstal säger han, enligt Joh 17, bland annat:
”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att … de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Vi är inte där än. Kristenheten vimlar av olika kyrkor, samfund och sekter. Var och en har sin specialité. Några tror si, några tror så. Och vill du vara med oss , måste du göra på vårt sätt. Och dom där , de har ju bra mycket konstigheter för sig.
Om några månader får vi med största sannolikhet vara med om något nytt! Tre gamla samfund, missionskyrkan, baptistsamfundet och metodistkyrkan kommer att tillsammans bilda en ny kyrka, vars namn vi ännu inte känner.
Det är kanske ingen världshistorisk händelse. Men hittills har det i kyrkohistorien varit mycket vanligare att kyrkor och samfund har spruckit upp i olika varianter. Och det kan ju knappast ha varit tanken bakom Jesu ord, att ”de skall fullkomnas och bli ett.”
Så låt oss med öppet sinne stanna upp, respektera och lyssna på varandra. Bejaka det nya samfundet. I det nya samfundet kommer vi inte att vara missionare eller baptister eller metodister. I det nya samfundet, vad det nu än kommer att heta, kommer vi alla att bara vara kristna ! En del kristna kommer att tycka och tro som baptister brukar tycka och tro utan att för den skull ha något emot de som tycker och tror som missionare eller metodister brukar tycka och tro. Och vice versa. För alla kristna tycker och tror inte precis likadant. I allt. Men : alla kristna har Jesus Kristus som sin frälsare och förebild. Det gäller kristna i Svenska kyrkan och pingstvänner och frälsningssoldater också. Kristna har Jesus Kristus som sin frälsare och förebild. Det är själva finessen. Sedan kan det vara lite olika hur vi var och en under andens ledning tolkar detaljerna, så att säga. Kanske rentav att lite mångfald berikar?

Så välkommen med i lärjungaskaran! Mariakyrkan vill vara en församling där du kan lära känna mer av Jesus och få tillgång till en ny dimension i ditt liv. Världen verkar idag vara full av problem, orättvisor och konflikter. Varken du eller jag kan lösa dem alla. Men att lyssna och samtala kan väcka nya tankar. Och ju fler vi kristna blir, och ju mer vi försöker att vara kristna, ju bättre kan vi bidra till att Guds vilja må ske, att Guds vilja må genomsyra världen.

Låt oss bedja:
Herre, hjälp oss att tydligt se det nya du vill erbjuda oss i våra liv!
Hjälp oss alla att lyssna till din röst.
Och hjälp oss också att lyssna till varandra.
Hjälp oss kristna att leva efter din vilja.
Hjälp oss att respektera och stödja varandra.
Och tack, herre, för att du går vid vår sida hela tiden.
Amen!
 
Arne Svensson