meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Prövningens stund

2011-03-13   
 
I dag är det första söndagen i fastan. Det är 37 dagar kvar till uppståndelsens morgon på påskdagen.
De första veckorna i fastetiden handlar enligt kyrkans tradition om prövningar ur ett mänskligt perspektiv. De senare veckorna handlar om Guds perspektiv och frälsningsplan.
Vi läser dagens evangelietext – Mark 1:12-13
Jesu 40 dagar i öknen inträffar precis efter hans dop. I det dop där han bekräftas av fadern med orden: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Och där Anden kommer ner över honom och stannar hos honom. Samma Ande som sedan driver honom ut i öknen.
I öknen sates han på prov av Satan, står det. Men varför måste Jesus sättas på prov? Vad var det som han måste klara av innan han kunde påbörja den livsgärning, den som hela hans liv avsåg och inriktdes på?
Enligt vår tro är Jesus fullt ut Gud och fullt ut människa. Utan förväxling, sammanblandning eller förändring. Detta slås fast i den kristna kyrkans trosbekännelse, såsom den lades fast i Nicea år 325 e Kr.
Detta ställningstagande hade föregåtts av många och långa diskussioner. Det var inte lätt för den första kristna kyrkans människor att förstå vem och vad Jesus egentligen var. En person med två olika naturer är och var något obegripligt för det mänskliga förståndet.
En del ville därför se Jesus som först och främst människa. En människa som i dopet genom Anden fick del av gudomlig natur. Andra ville se honom som först och främst Gud, som bara skenbart hade en mänsklig gestalt. Men båda dessa synsätt är oförenliga med Guds frälsningsplan. Endast den som är fullt ut människa kan, genom att också vara fullt ut Gud, klara att befria mänskligheten från syndafallets ok.
När Jesus går ut i öknen är han fullt ut människa. Med samma svagheter och utsatt för samma frestelser som alla vi andra. Och han prövas in i djupet av sin mänskliga karaktär. Satan frestar honom med habegäret: ”Befall att stenarna ska bli bröd” säger han. Med äregirigheten: Om du är Guds son så kasta dig ner för tempelmuren – änglarna kommer att rädda dig. Och med makthungern: Jag ska ge dig makten över alla riken i världen.
Men Jesus avvisar allt. Som fullt ut Gud faller han inte för de mänskliga frestelserna. Han avvisar dem och blir därmed utan synd. Det är det som gör att han till slut på korset kan rädda oss alla.
Och samtidigt – i sin mänskliga gestalt – förblir han såsom Gud skapat honom. Till sin egen avbild. Han blir och är den nya människan – den nya Adam. Den som Gud ursprungligen skapat människan till att vara.
Men hur gör vi? Hur hanterar vi vanliga människor frestelser, prövningar och begär?
Ja, låt oss gå tillbaka till texten som vi läste i första Moseboken. Den om syndafallet. Den som med en så fantastisk skärpa visar på den mänskliga svagheten.
- Det första som händer i berättelsen är att ormen talar till Eva. Och hon lyssnar. Och sen ger sig in i ett fortsatt samtal. Redan här gör hon det första misstaget. Hade hon direkt avvisat ormens inviter, och gått därifrån, hade hon klarat sig undan det förfärliga som sedan hände.
Det ger oss den första lärdomen: Utsätts man för ondska så är det bäst att genast hitta ett sätt att komma bort från den.
Peter Halldorf på Bjärka Säby brukar, med en enkel mänsklig bild, säga så här: Med ondskan är det som med potthålen i en grusväg (de som vi så ofta stöter på nu i tjällossningstider). Det gäller att snabbt fylla igen dem så att ingen kommer till skada. Och det kan vi göra med hjälp av Guds or och den helige Anden. Precis som Jesus gör när Satan frestar honom
- Nästa steg i berättelsen om syndafallet är att ormen får Eva att tvivla på Gud och hans godhet. ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Det är samma typ av fråga som Satan ställde till Jesus: ”Om du är Guds son så….”. Här handlar det om att undergräva vår tillit till Gud. Tilliten till att han är den yttersta godheten och kärleken. Att han vet vad som är bäst för oss. Även om det till synes går våra intressen emot.
I ett annat sammanhang kan vi möta samma sak både inom oss själva och genom andra: Om du verkligen är kristen så… Då är tvivlen inte långt borta.
Det ger oss den andra lärdomen: Ha alltid tillit till Gud. Även när hans vägar med oss verkar obegripliga.
- Det ormen också gör är att få Eva att fokusera på det otillåtna. Ett enda träd har Gud förbjudit dem att äta av. Alla de andra – hundratals, tudentals – får de äta av. Och vi känner igen oss. Oavsett vad vi har och får är det lätt att ändå lockas de av det enda som är förbjudet…
Den tredje lärdomen blir då: Se till allt som är möjligt, allt du har, allt du kan. I det ligger den stora gåvan, den stora glädjen. Släpp det andra, låt det gå dig förbi.
- Och så sätter ormen in den sista stora stöten: ”Ni kommer visst inte att dö (som Eva säger att Gud har sagt)… ni kommer att bli som gudar…”.
Att bli som gudar. Att bli Gud. Människans största och värsta frestelse. Den som om och om igen har lett människor och mänskligheten in i katastrofer. Som innebär att en människa gör sig själv till det enda rättesnöret, den som har den enda sanningen, den vars makt skall vara oinskränkt.
Vi ser det genom historien. Allt ifrån kejsar Neros nedbränning av Rom, som han skyllde på judarna, till dagen diktatorer som vägra lämna sina positioner när befolkningen vill ha sin frihet. De som hävdar att det bara är fyrverkerier som hörs när deras soldater mejar ner demonstranterna. De som säger att hela folket älskar dem och att det bara är några få terrorister som vill annorlunda och gör motstånd. Som i dag Gadaffi i Libyen.
Det ger oss den fjärde lärdomen: När människan försöker ta Guds plats i skapelsen är hon ohjälpligt förlorad.
Så äter Eva och Adam av den förbjudna frukten. Och de kommer snart att upptäcka hur mycket människan lider skada när hon gör uppror mot Gud.
- Den första konsekvensen är skam och skuld. De ser att de är nakna och försöker skyla sig. Tidigare har deras nakenhet inte varit något problem för dem. Men nu är den det.
Och skammen växer. När Gud kommer vandrande i den svala kvällsvinden för att vara i gemenskap med sina älskade barn, så blir de förlägna och går och gömmer sig.
Skam är något mycket svårt för människan att hantera. Det berättas att Arthur Conan Doyle, han som skrev böckerna om Sherlock Holms, en gång skickade ett brev till 12 av sina vänner. Där stod: ”Fly genast – allt är upptäckt.” Dagen därpå gick det inte att nå någon av de 12 vännerna. Alla hade lämnat landet.
Den andra konsekvensen av Adams och Evas svek är en förstörd gemenskap. Med varandra och med Gud. De vågar inte längre se Gud i ögonen
Och så börjar de bråka med varandra. Adam skyller på Eva och indirekt också på Gud: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig….”. Och Eva skyller på ormen: Ormen lurade mig… I stället för att vara ansvarstagande och fria människor har Adam och Eva nu blivit bundna i själviskhet, girighet, skuld och skam. Konsekvenserna blir förödande. Det körs ut ur trädgården, tvingas arbeta i sitt anletes svett och med smärta föda sina barn. Och det dröjer inte länge förrän det första brodermordet begås. Kain dödar Abel av avund. Och vi får fråga oss: Litar vi fullt ut på Gud? Är vi bredda att låta Gud vara fullt ut Gud i våra liv? Eller låter vi vårt eget habegär, vår äregirighet och vår makthunger ta över?
Det är sant att Jesus genom sitt liv och sin död på korset räddar människan undan konsekvenserna av hennes egen synd och ofullkomlighet. Guds kärlek, barmhärtighet och nåd gör det. Men vi behöver inte bara resignera inför detta. Tvärtom.
Gud har skapat varje människa till sin avbild. Såsom han ville det. Vi är alla frukten av ett genomtänkt, frivilligt val från Gud. Ett kärlekens val – inte bland existerande personer – utan bland ett oändligt antal möjligheter. Att tacka för att Gud har valt och skapat oss är därför både vår plikt och vår glädje. Det bejakar vår innersta identitet.
Och hur bakvänt det än kan låta, i vår självcentrerade tid, är det enda som i längden håller i en människas liv att hon underordnar sig Gud. Att hon inser sitt totala beroende av Gud. Det är först i detta totala beroende som människan kommer till ro. Inte så att hon slutar anstränga sig, ta ansvar eller göra sitt bästa. Utan så att hon lever i medvetenhet om att Gud alltid finns med, alltid vill hjälpa henne rätt i livet och alltid vet bäst.
Att överlåta sig till Guds försyn är också att överlåta sig till hans barmhärtighet, kärlek och nåd. Det ger den tillitens frihet, som låter oss vara fullt ut Guds äskade barn. Och så att vi kan axla vår viktigast livsuppgift – att bli allt mer lika honom. Kanske når vi då fram till målet – med aposteln Paulus ord: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. (Gal 2:20).
Den dag så sker är människan fullt ut sig själv. Och världen är återupprättad. Syndafallet är omintetgjort. Och vi kan utan skam åter vandra tillsammans med Gud i den svala kvällsvinden i Edens lustgård.
AMEN
 
Torgerd Jansson