meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Vägen till korset

2011-04-17   
 
Joh. 12: 1-16

Det fanns en tid då jag spelade Bingolotto med en viss regelbundenhet. Jag gjorde de knappast för att vinna storvinsten. Jag har aldrig varit den som vunnit på lotterier. Jag gjorde det snarare för att min bror och jag skulle ha något trevligt att syssla med under lördagskvällarna. Vi satt där vecka efter vecka och hoppades på vinst. Och vi såg, den ena efter den andra, vinna storvinster.
Och, jag måste erkänna, jag satt där och fantiserade om vad jag skulle göra om jag vann en miljon eller så. Det var trevliga fantasier. Det skulle kännas skönt att kunna vara generös, att kunna dela med sig stora summor till församlingen eller till missionen eller till något annat vällovligt. Kanske skulle jag till och med kunna bli ihågkommen som en stor mecenat, en som man kommer ihåg långt efter att personen är död. Inte så dumt!
Men troligtvis skulle det finnas andra som tyckte att mina pengar skulle ha använts till något annat. Kanske min generositet istället medverkade till att andra blev avundsjuka eller bittra.
För vem är det som bestämmer vad som är viktigt? Det undrade nog Maria. Om hon nu faktiskt ägde en flaska med denna dyrbara olja, så kunde hon väl själv få bestämma när och hur hon skulle använda den.
Men hur kommer det sig att hon har en så dyrbar ägodel? Det undrade nog de som fanns där när det hände. Och det undrar nog också jag. Värdet av denna olja motsvarade en hel årslön på den tiden. Jag vet inte riktigt vad vi skulle kunna jämföra det med. Kanske möjligen att köpa ett hus och att kunna betala hela köpeskillingen kontant. Hur kom det sig att Maria kunnat köpa något så dyrbart? Men när hon nu hade den i sin ägo, vem bestämmer hur hon ska använde det?
Kanske var det så att varje familj hade en sådan flaska i hemmet för att kunna använda när någon dog. Inför begravningen skulle den döda kroppen förberedas och i det ingick att den skulle smörjas i välluktade oljor. Och det är ju också den koppling som Jesus gör. Oljan har Maria sparat för att ha när Jesus har avlidit. Och så säger Jesus något som låter konstigt i våra öron: De fattiga har ni ju alltid ibland er. Vad menar han med det?
Och det leder oss över till flera motsägelser som ligger i den text vi läst.
För det första, motsatsen mellan askes och slösaktighet. ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus” har vi läst. Och det sinnelag som Jesus hade handlade inte om att vara slösaktig och ovarsam. Han levde snarare i askes. Han lever ett enkelt liv. Han är definitivt emot att bli vald till kung. Och han visar inget intresse för att berika sig och för att leva ett gott liv. Men här tillsammans med Maria förordar han en slösaktighet som måste ha skrämt dem som stod där runtomkring.
För det andra handlar det om ödmjukhet och självsäkerhet. ”När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk” läser vi vidare i Filipperbrevet. Ödmjukheten och stillsamheten var kännetecken för Jesu framtoning. Förutsättningen för Jesu gärning är att han ödmjukar sig. Och idealet för oss, som Jesus lärjungar, är samma ödmjukhet. Samtidigt märker vi att Jesus är en otroligt stark person. Hans ödmjukhet handlar inte om att dra sig undan och säga ”jamen jag kan ju ingenting”. Han vet vem han är, han känner sitt uppdrag och han går in i sin uppgift. Hans ödmjukhet handlar aldrig om att dra sig undan sitt ansvar.
För det tredje: beundran och fruktan. Jesus beskrivs som en person som både beundras och fruktas. Samtidigt som människomassorna samlas för att hylla honom. Samtidigt som de sjunger de gamla kungapsalmerna från Psaltaren och lägger palmkvistar och tygstycken framför hans fötter, så samlas ledarna för att räkna ut hur de ska röja honom ur vägen. Hans popularitet har blivit hotande för dem som äger makten. De vågar inte låta honom fortsätta.
Så till sist, kanske den svåraste frågan av alla: vem är det som får räddas från döden? I vilka sammanhang medger Gud att det sker under? Lasaros hade fått vara med om det undret. Han hade fått vända tillbaka från döden och fått ytterligare en liten tid att leva på jorden. Jesus själv undgår inte tortyren och avrättningen. ”Var har du din makt?” frågar de honom när han hänger på korset. Kanske vi ställer honom samma fråga.
Johannes berättar för oss om hur Jesus förbereds för sina sista dagar på jorden. Under samvaron ute i Betania smörjer Maria Jesus fötter och han tolkar det som en förberedelse inför hans begravning. De som sitter där vet inte vad som kommer att hända. Men vi som firar gudstjänst idag känner hela historien. Vi vet att Jesus kommer att avrättas. Vi vet att Jesus kommer att få uppleva hur folkets jubel på Palmsöndagen kommer att förvandlas till folkets hån när vi kommer fram till påsken. Det blir inte mycket kvar av triumfen. Vi kan förstå att lärjungarna tvivlade under dagarna efter korsfästelsen. Mänskligt att döma var ju Jesus mission ett gigantiskt misslyckande. Men Gud hade andra planer.
De flesta av oss som samlas här idag har hört dessa berättelser otaliga gånger. Risken är stor att vi blivit så vana vid berättelserna att vi har förlorat känslan för fasan i hela förloppet. Vi kan inte förstå lärjungarnas förtvivlan och folkets förakt. Vi förstår inte på djupet det gigantiska offer som Jesus gjorde för oss.
Utmaningen till oss idag blir då att försöka översätta denna oerhörda händelse till oss och till vår tid. Vi måste försöka återskapa något av det enorma värderingsskifte som Gud vill genomföra genom Jesus och hans liv på jorden.
Med andra ord, vad betyder det idag att bekänna sig till denna Jesus som i dagens text rider in i Jerusalem? Hur förhåller vi oss till Guds syn på makten? Guds syn, som ser världen underifrån, från de lägstas position? Hur lever vi, som kyrka, ut denna Guds vision för världen?
Jesus presenteras för oss som den sanna människan. Han är idealbilden av hur en människa skulle kunna vara. Han är den verkliga mannen. Den bild som evangelierna målar upp för oss ärr bilden av en människa som avstår att ta för sig bara för att det går att ta för sig. Det är bilden av människan som inte bryr sig om att göra karriär utan som mer bryr sig om de människor som finns runt omkring. Men också bilden av mannen som överger sin familj och sin hembygd för att göra Guds vilja. Sammantaget ser vi bilden av människan som inte lever upp till bilden av den framgångsrika personen. Vi ser en människa som väljer att inte slaviskt följa sin samtids konventioner och sociala ordningar.
Att vara en sann människa blir då att våga gå sin egen väg när samtidens väg inte är Guds väg. En människa som vågar gå mot strömmen när Gud kallar. Den som gör så blir utmanande även idag. Den som lever så som Jesus lärde blir oroande och skrämmande även idag. Även idag kan vi få uppleva att maktens människor går i försvar när Guds folk vandrar fram. Guds ord är verksamt och kraftfullt även idag när vi verkligen tar det på allvar.
Så lever visionen vidare från Jesu tid. Visionen av Guds församling som en gemenskap av berörda vänner. En gemenskap där vi inte låser in varandra i givna sociala mönster, utan en gemenskap där vi uppmuntrar och stödjer varandra till att våga vara annorlunda. Vi får fortfarande tro på gemenskapen där nya idéer tas emot med glädje och där de får god jordmån och gott om utrymme. En gemenskap där vi vågar avstå från prylar och grejer för att kunna uppnå något annat. Vi får fortfarande tro att Jesus själv kommer ridande in i vår gemenskap och att han stannar där mitt i vårt centrum.
Det är lätt att stå vid vägkanten och sjunga Hosianna. Vägen var betydligt tyngre för de kvinnor som stod med vid Jesu kors. Livet är lika skiftande idag. Vi får leva med de skenbara motsägelser och paradoxer som evangelierna presenterar oss. Vi får samtala och fundera tillsammans om vad det är att vara kristen idag. Vi får leva igenom livets olika skiften, i våra egna liv och i församlingens liv. Vi får uppleva hela spännvidden i vår gemenskap med Jesus. Men framförallt, vi får leva med Jesus. Han står här ständigt och bjuder in oss att leva med honom. Så får vi också vara med och sjunga vårt Hosianna. Vi får stå med vid korsets fot. Allt det som livet erbjuder får vi uppleva tillsammans med Jesus själv.
 
Kristina Färdeman