meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kristus är uppstånden

2011-04-24   
 
Joh. 20:1-18

När livet inte blev som vi har tänkt oss. Så sjunger vi i en av de nyare psalmerna. När livet inte blev som vi har tänkt oss, vad gör vi då? Evangelierna är egentligen en lång berättelse om detta, om lärjungarnas resa tillsammans med Jesus. Förväntningar och misslyckanden, förhoppningar och grusade förhoppningar. Särskilt för Petrus är det jobbigt, upp som en sol och ner som en pannkaka. Han är det som ivrigt går i spetsen för lärjungaskaran. Han är också den som faller tyngst när något går honom emot.
När vi kommer till dagens text kan vi föreställa oss hur Petrus sitter gömd någonstans tillsammans med de andra lärjungarna och önskar sig död. Hela hans totala svek grinar honom i ansiktet. Tillsammans med de andra känner han sig sviken. Vem var denne Jesus egentligen? Hade de låtit lura sig kapitalt? Var Jesus bara en enda stor bluff?
Så kommer Maria med sin märkliga berättelse. Kroppen var borta. Vem hade tagit den? Och var kunde den finnas nu?
Ingen av dem tänkte: ”Äntligen, Det var som han sa, nu har han uppstått!” Petrus och Johannes rusar iväg för att se det med egna ögon. Den yngre Johannes kommer först, men det är den mer handlingskraftige Petrus som återigen tar täten. Han kliver in i grottan för att verkligen undersöka. Och han finner bara linnebindlarna kvarlämnade i graven. Så berättar Johannes: den andra lärjungen gick in. Han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde.
Sedan gick lärjungarna hem igen. Kanske tror de att de fått uppleva ytterligare en besvikelse. Nu har de inte ens en grav att gå till när de vill minnas den fantastiska tiden tillsammans med Jesus. Men Maria blir ensam kvar. Där har hon sitt möte med mannen som hon först tror är trädgårdsvakten. Och som hon snart förstår är Jesus själv.
Och vi kan få fundera över hur Gud agerar. Hur han sällan gör det vi förväntar oss. Hur ofta han kommer oss till mötes från ett helt annat håll än vi tänkte oss.
För det första: Den första som får möta den uppståndne Mästaren är Maria, en kvinna. Det är inte Petrus, lärjungagruppens ledare och han som sedan skulle bli den unga kyrkans ledare. Det är inte Johannes, den lärjunge som Jesus älskade. Det är Maria, en kvinna som följt honom på hans vandringar, men som inte är vittnesgill enligt den judiska lagen. Och det är Maria från Magdala, hon som genom kyrkohistorien har fått leva med sitt tvivelaktiga förflutna. Först när männen är på plats kan någon vittna om vad de sett.
Men Jesus kommer Maria till mötes. Han talar med henne och han använder hennes judiska namn; Mariam. Så säger han något som kan låta lite konstigt: rör mig inte. Men enligt de lärde så borde den frasen i stället översättas: Släpp mig, håll mig inte kvar. Det är inte den vanliga Jesus som kommit tillbaka. Jesus markerar att han inte kommit för att fortsätta det liv han levde tidigare. Nu är något nytt på gång. Maria kan inte hålla fast vid det gamla. Det går inte att bara ta vid där de slutade för några dagar sedan. Nu börjar en ny epok i Jesu tillvaro och också i lärjungarnas liv.
För det andra. Som så många gånger förut får vi läsa om hur svårt lärjungarna hade att se det nya som Jesus presenterade för dem.
Nu sitter de i förtvivlan och sörjer det som var. Till och med när de sett de tomma linnebindlarna i den tomma graven så förstår de inte. De går tillbaka hem. Tillbaka till sina vanliga liv. Men under tiden verkar Gud.
Denna vecka kan vi på Missionskyrkans hemsida läsa en text som jag vill använda här. Det är en av medarbetarna, Gerard Willemsen, som skriver om en samling han bevistat, en internationell konferens om mission i Europa. Där medverkade missionsföreståndaren i Tyskland, och i en samling läste han texten om Maria stående utanför graven. Och sedan säger han så här:
Ofta ser det mörkt ut i världen. Det sägs ofta att Europa är en mörk kontinent, andligt talat. Även situationen i Pakistan kan upplevas som mörkt, utifrån de kristnas svåra situation. Och i Japan verkar det vara mörkt av helt andra anledningar, i de områden där naturens krafter har förstört så väldigt mycket och orsakat så mycket lidande. Men Gud verkar redan i mörkret. Då natten fortfarande rådde, innan gryningen, då både Maria och lärjungarna fortfarande upplevde sin situation som hopplöst och mörkt, verkade Gud och påskens under var redan ett faktum. Så är det också idag. Där vi ser mörker, där verkar redan Gud. Och det är bara en tidsfråga innan vi kan se påskmorgonens gryning. Men lärjungarna står kvar i mörkret, de står vid graven och förstår inte det som händer. De bekymrar sig bara för vem som rövat bort Jesu kropp och kanske också för vad det kommer att betyda för dem. De fanns på plats men de kunde inte se och de förstod inte vad som hände. Det kan även för oss komma tider när allt tycks gå oss emot. Det finns stunder då vi ropar till Gud i förtvivlan. ”Min Gud, varför har du tillåtit detta i mitt liv?” Många människor har tagit avsked av Gud när de mött svårigheter i livet. De har inte trott att Gud har något att ge dem. Han kom ju uppenbarligen inte med någon hjälp. Drabbas vi av samma missmod? Är vi som lärjungarna helt förlamade när sorgen drabbar oss, eller när misslyckandet grinar oss i ansiktet, att vi inte förmår se att Gud verkar även i mörkret?
När vi tittar in i graven, vad ser vi, en bortrövad kropp eller en uppstånden Jesus? Förstår vi när vi ser ett under ske?
Men samtidigt kan vi känna oss lite uppmuntrade av att vi känner historien Uppståndelsen kommer att förvandlade lärjungarnas liv. Det kommer en pingstdag då de får vara med om den stora förvandlingen. Men det måste gå en tid innan de är beredda. Kanske behövde Gud bearbeta dem en tid för att de skulle vara redo för det stora uppdraget.
Den tomma graven visar oss på en ny tid. Döden kunde inte hålla kvar Jesus. Han steg ut ur den, trots stenar och beväpnade vakter. Han steg ut, inte till att fortsätta sitt gamla liv. Han steg ut till ett nytt liv. Tack var det sitter vi här idag. Den uppståndne Mästaren kommer oss till mötes fortfarande idag. Vi får möta honom till nytt liv. När vi går ut från vår gudstjänst idag, med en påsklilja i handen. Låt oss gå som om det var Gud själv vi bär med oss.
 
Kristina Färdeman