meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Bönen

2011-05-29   
 
Matt. 6: 5-8

Det har blivit modernt att ha en berättelse. Vi har hört mycket om det den sista tiden. Företagen talar om att de måste skapa en berättelse för att stärka sitt varumärke. De ska inte bara övertyga oss om att köpa en viss vara, de ska skapa oss en hel värld där deras varor igår. Och var inte socialdemokratins stora bekymmer i det senaste valet just detta, bristen på berättelse? De kunde inte synliggöra och göra trovärdig för oss väljare sin berättelse om framtiden. De förmådde inte gestalta visionen om det goda samhället de ville vara med om att skapa.
Men var sak har sin tid. Snart kommer det att vara omodernt att tala om berättelser. Företag och partier kommer att kommer att formulera nya idéer om hur de ska nå ut med sitt budskap. Vi kommer att få ta del av nya idéer som ska får oss att köpa, antingen varor eller politiska idéer.
Men några som aldrig kommer att sluta tala om den stora berättelsen det är vi, den kristna församlingen. Den är vår grund. Vi lever i den stora berättelsen om hur Gud väljer ut ett folk åt sig och hur han sedan lever med detta folk. Den kristna tron är inte ett system av filosofiska grundsatser. Den kristna tron är en berättelse. Från det första bladet till det sista berättar bibeln, på en mängd olika sätt, hur Gud agerar och hur Gud kommunicerar med sitt folk. Han väljer ut ledare och sänder ut dem på uppdrag. Han kallar profeter som ska undervisa folket. Och han låter profeterna tillrättavisa folket när folket att hamnat på villovägar. Det händer vid upprepade tillfällen. Profeterna får arbeta flitigt. Gud är ingen gud som först skapar en värld och sedan drar sig tillbaka. Gud är en närvarande Gud och framförallt, Gud är en kommunicerande Gud. Gud talar och Gud befaller. Han låter meddela sig i tid och otid, på alla möjliga och omöjliga vis. Gud är aldrig tyst och frånvarande. Han är en aktiv deltagare i livet på jorden.
Hur kan man då höra Gud tala? Det är ju ganska sällan som man hör hans röst på samma sätt som vi hör varandra när vi talar med varandra. Här kommer vi in på dagens ämne och på dagens predikotext. Psalmen 213 i vår psalmbok börjar så här:
Att bedja är ej endast att begära
att själviskt ropa: Giv mig Herre giv,
att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv.

Och där kunde jag sluta min predikan. Denna psalm av Stina Anderson, en relativt okänd psalmförfattarinna, sammanfattar mycket av det som är väsentligt. Att komma Gud så nära att han blir livet i vårt eget liv.
I den stora berättelsen vi kan läsa i vår bibel talar Gud till sitt folk. Ganska ofta hör inte folket vad Gud har att säga. Man är för upptagna av sina egna bekymmer. Eller så vill man inte lyssna för att Gud kommer med uppfattningar som man inte vill ta till sig. Men det vanligaste är nog att man inte har lärt sig att känna igen Guds röst. Man vet helt enkelt inte att det är Gud som talar eller så hör man inte rösten för att man inte känner igen den.
Är det också vårt problem? Eller är vi så vana att höra Guds röst att vi omedelbart känner igen den och kan lyssna till den? Om jag får döma utifrån mig själv så tror jag inte det. Det kan vara svårt att känna igen Guds röst. Vi vet inte riktigt vad vi lyssnar efter och vi är alldeles för upptagna av livets mångahanda för att komma till ro för att verkligen lyssna.
Att bedja är att komma Gud så nära att han blir livet i vårt eget liv.<
Jag vet inte hur du har det i ditt böneliv, men jag misstänker att vi är ganska många här som har svårt att få någon ordning på det. Det är svårt att ta sig tid. Det är svårt att veta hur man ska formulera sig. Eller så känner man att man fastnar i ett rabblande av saker man önskar att Gud skulle uträtta. Jag presenterar min önskelista för Gud, och sen då? Hur ska jag veta om Gud svarar eller ej?
För många blir svaret att vi ska formulera så exakta önskemål för Gud att vi omedelbart kan upptäcka om vi fått bönesvar. Sedan gäller det bara att hålla ut. Det kan ju hända att Gud tar god tid på sig innan han svarar. Många människor har blivit välsignade med bönesvar på detta vis. Man har fått uppleva att livssituationer har klarnat, att människor blivit botade från sjukdomar och att man fått vägledning för sitt liv. Men jag vill påstå idag att detta ändå inte är det primära syftet med våra böner. Jesus säger ju själv: ”Er Fader vet vad ni behöver redan innan ni bett om det.” Det viktigaste i vår bönegemenskap med Herren är inte att presentera våra önskelistor. Det viktigaste med vår bönegemenskap med Gud är att komma nära Honom själv.
Vi vet från våra vanliga mänskliga sammanhang att vi aldrig på djupet lär känna varandra om vi inte umgås med ganska flitigt. Alla par som lever tillsammans vet att man allteftersom åren går kommer närmare och närmare varandra. Man lär sig varandras små egenheter. Man känner den andres svagheter och man lär känna varandras styrkor. Och ingen relation får något djup om man inte vågar visa sina svaga sidor för varandra. I det ömsesidiga delande förstärks gemenskapen. Den vardagliga samvaron stärker banden.
Samma erfarenhet kan vi göra i gemenskapen med Gud. Vi får dela en vardaglig gemenskap. Vi får leva i en miljö där vi inte behöver förställa oss och där vi inte behöver skämmas över att vi är den person vi är. Vi får lära känna varandra lite mer för varje dag. Det är bönen som är vår väg till den gemenskapen.
Den som har lyckats få en rutin i sitt böneliv vet att det utvecklas med åren. Med tiden kan man bli mer lyhörd för vad som är Guds röst i våra liv. Och med tiden kan vi få mer insikt i vad som är våra egna djup. Det är inte alltid som vi känner till vad som döljs djupast i vårt innersta. Psykologin har lärt oss att vi kan förtränga sådan som är för smärtsamt för oss. Att om vi är med om något som plågar oss så kan kroppen gömma det så djupt i vårt inre att inte ens vi själva är medvetna om det. I den dagliga gemenskapen med Gud kan han lösa upp de smärtsamma blockeringarna. Vi kan få hjälp att våga skåda ner i våra mörka skrymslen och få bli er sanna mot oss själva.
Så som Dan Andersson skriver i en dikt:
Men dit mitt öga inte når
mitt hjärtas bön sig tränger
Den outsäglig, innerlig
skall dela skyn och hinna dig

”Bönens mål är den fullkomliga glädjen” har någon skrivit. När vi säger fullkomlig uppfattar vi ibland som det är samma som perfekt, men mer precist betyder det hel och odelad. Den hela, odelade glädjen är bönens mål. Det får vi be om och det fåt vi längta efter. Att be om den fullkomliga glädjen det är att vilja bli förvandlad. Att med Guds hjälp öva sig i just fullkomlighet, att öva sig i det hela och odelade, genom att avstå från att manipulera sig själv och andra, genom att öva sig i sanning. En djupare gemenskap, med Gud, med andra och med mig själv. Det kan vi få. Och det kan vi uppnå genom ett regelbundet böneliv. Jag får varje dag spegla mig i Guds ansikte. Där ser jag Gud, men där ser jag också mig själv. Och när jag ser mig själv i Guds ansikte ser jag en människa som är älskad på djupet. Jag i Gud och Gud i mig.
Att bedja är ej endast att begära
att själviskt ropa: Giv mig Herre giv,
att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv.
 
Kristina Färdeman