meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Gud - Fader, Son och Ande

2011-06-19   
 
I dag ska vi i vår gudstjänst stanna upp vid det största mysteriet i vår tro – Guds treenighet. Vi tror på en enda Gud, men denna Gud framträder för oss – gör sig tydlig – som tre olika personer: som Fadern, Sonen och den helige Ande. I de tre texter vi läst i dagens gudstjänst har vi på olika sätt hört om detta. Men hur ska vi kunna förstå det? Hur kan den som är en samtidigt kunna vara tre?
Här får vi först och främst böja våra huvuden inför mysteriet. Guds treenighet är både en absolut förutsättning och en paradox. För förnuftet är Guds treenighet oåtkomlig. För mänsklighetens frälsning är Guds treenighet en nödvändighet. Och för Gud själv är treenigheten oumbärlig.
Gud är och förblir till sitt väsen kärlek. Den kärlek som inte söker sitt, utan som alltid söker den andre. Denna utgivande kärlek kan bara levas ut i gemenskap. Om bara Fadern fanns – hur skulle han då kunna vara kärlek? Om Gud endast var Sonen, vem skulle han dela kärleken med sedan tidsåldrarnas begynnelse? Och om Gud endast vore Anden – varifrån skulle han i så fall få kraften att hela och helga?
I den tidiga kristna kyrkan talade man ofta om ”den trinitariska dansen”. Man använde det grekiska ordet perichoresis för att beskriva den utgivande kärleken mellan Fadern, Sonen och Anden. Ordet för tanken till dansens rörelser: Gud är sitt väsen gemenskap – en lekfull, livfull, längtansfull dans mellan Fadern, Sonen och Anden. En dans som är av evighet och som pågår i evighet. Där ingen lever för sig själv, utan är beredd att ge sitt liv för den andra. En dans där alla människor är inbjudna att delta. Samtidigt – när Gud skapar människan ger han sig också in i sitt största riskprojekt. Eftersom människan skapas av och för kärlek så ges hon också en fri vilja. Endast den som själv kan välja, kan också välja mellan gott och ont, mellan sant och falskt, mellan kärlek och hat. Men genom den fria viljan får människan också möjligheten att säga nej till Gud själv. Att välja en annan väg än kärleken väg. Att leva i revolt mot Gud.
Och vi frågar oss: hur kan Gud vara allsmäktig när han till synes maktlöst får betrakta hur människan förstör hans verk? Är det så att Gud genom att skapa människan också undertecknar sin egen dödsdom? Många människor i dag tänker också så: Gud är död!
Men Gud är inte död! Gud är och förblir den levande Guden för att han är treenig. I det gamla förbundet, som vi läser om i Gamla testamentet, fanns ett helvete som låg utanför, bortom Gud. I det nya förbundet finns det inte längre något som ligger utanför Gud. Detta eftersom Gud själv stigit ner i helvetet och övervunnit det. Ondskan har inte längre någon suverän plats eller makt. Synden har inte längre genom döden sista ordet.
Och det här blir möjligt bara genom Guds treenighet. Om Gud bara vore en så skulle han inte kunna stiga ner till världen och in i den mänskliga gudlösheten. Gud skulle inte ha kunnat bli människa i Jesus Kristus om Gud bara var en. För då skulle det vara Gud själv som dog på korset. Och vem skulle då kunna uppväcka honom från det döda?
Nej, men en treenig Gud, en Gud som är såväl Fader, som Son och Ande, kan göra det. Fadern sänder Sonen, som ledsagas av Anden, till världen. Sonen lägger av sig sin Gudom och lämnar den i förvar hos Fadern. Och kläder sig i stället i sin mänskliga gestalt, vilket innebär att han kan gå in i hela mänsklighetens bortvändhet från Gud. Att han kan ta på sig all mänsklig ondska och synd. Och genom detta återvinns allt. Då Sonen av kärlek till Fadern avstår från sin egen gudomlighet, och i stället tar på sig hela mänsklighetens brustenhet, så är det som var förlorat inte längre förlorat. Det finns nu plats för det förlorade i Gud själv. Jesus har ju varit förlorad och han är Gud.
Guds treenighet är och förblir ett mysterium Något som vi kan fundera och meditera över, men aldrig förstå den fulla innebörden av. Som Maximos Bekännaren, en av våra kyrkofäder säger: Även om Gud. som är bortom allt , firas av oss som Treenighet och Enhet, så är han varken tre eller en såsom vi är bekanta med dem i siffror. Men samtidigt som vi hissnar inför det vi inte kan förstå, kan vi samtidigt ana att Guds trefaldighet inte är någon bisak för oss. Bara en trefaldig Gud kan överbrygga den klyfta som skapas när fria människor väljer att missbruka sin frihet den frihet det fått från Gud. Och gå bort från den kärlekens väg som de är skapade av och för. Hela mänsklighetens existens hänger på Guds trefaldiga ingripande i vår värld.
Vem kan då säga att Guds treenighet inte angår oss?
I den tidiga kristna kyrkan brottades man med hur en kristen tro på treenighetens grund skulle kunna formuleras. Först på 300-talet antog kyrkomötena i Nicea och Konstantinopel den trosbekännelse som sedan varit ryggraden i kyrkan. I smått genialiska formuleringar klargörs där det som egentligen inte kan beskrivas. På näst sista bladet i vår psalmbok finns texten till denna sk Nicenska trosbekännelse. Låt oss stå upp och tillsammans läsa denna och så bekänna vår kristna tro. Ta sen gärna och fortsätt att meditera och be med hjälp av denna text över treenighetens stora gåva och mysterium.

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt.
Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds ende Son, född av Fadern före all tid,
ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, inte skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilket allt blev till;
som för oss människor och vår frälsning steg ner från himlen,
blev människa av kött och blod
genom den heliga Anden och jungfrun Maria,
korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus,
led döden och begravdes,
uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna,
steg upp till himlen, sitter på Faderns högra sida
och skall återvända i härlighet för att döma levande och döda,
och vars välde aldrig skall ta slut.
Vi tror på den heliga Anden,
som är Herre och ger liv,
som utgår från Fadern
som tillbeds och äras med Fadern och Sonen
och som talade genom profeterna.
Vi tror på en enda, helig, universell och apostolisk kyrka.
Vi erkänner ett enda dop till syndernas förlåtelse.
Vi väntar på de dödas uppståndelse
och den kommande

AMEN
 
Torgerd Jansson