meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Att inte döma

2011-07-17   
 
ATT INTE DÖMA
Luk 6:36–42

Dagens evangelietext är hämtad ur Lukasevangeliet – den sk slättpredikan. Den som inleds med att fattigdom, hunger och gråt prisas saligt. Och som fortsätter med kravet att vi ska älska våra fiender och just detta – att vi inte ska döma. Samma tema finns ju, i en ännu utförligare version, i Bergspredikan i Matteusevangeliet. Och det finns med i sina delar även på en hel del andra sällen i evangelierna.
Det är tydligt att Jesus ofta undervisade om just det här. Att budskapet är centralt i hans undervisning av lärjungar. Att det handlar om den grundläggande kristna etiken.
Ändå kan det kännas både främmande och svårt för oss. Hur kan det vara förenat med salighet att vara fattig, hungrig och full av sorg? Inte kan man väl älska alla? Och hur ska man kunna låta bli att döma när så människor beter sig så galet? Så tänker vi nog.
Nej, lyckan ligger väl i att vara rik, mätt och glad. Det är så som drivkrafterna i vår kultur ser ut. Man ska ju ”sköta sig själv och skita i andra”, som det kallas med ett uttryck som fick sitt fäste hos oss redan på 80-talet.
Sverige lär i dag vara världens mest individualistiska land. Där jagiskheten mest av allt står i centrum. Man ska under den korta tid man lever på jorden skaffa sig så många fördelar som möjligt. Och ju mer man har, ju mer är man också värd – så låter det ofta. Jag är alltid viktigare än du. Att hata, straffa, döma och strunta i andra är i ett sådant etiskt klimat inte något större problem. Faktiskt till ock med OK.
Men Jesus vill annorlunda. Hans etik kullkastar våra föreställningar om lycka. Du är som människa kallad till något mycket större än egoism, säger han. Du är skapad för något mycket mer. Och först när du lever enligt din kallelse, i det du är skapad för, kan du nå den salighet som är något mycket mer än lycka. En salighet som lever av barmhärtighet, förlåtelse, försoning och generositet. Som har sin livsluft och sin kraft i kärleken till allt och alla.
Det Jesus talar om är egentligen förvandlade hjärtan. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött, lovar Gud redan genom profeten Hesekiel på 500-talet före Kristus (Hes 36:26). Jesus följer upp och manifesterar detta. Hans frälsningsverk handlar i grunden om det. Om att människan ska återta den gestalt, den resning, hon ursprungligen hade – innan syndafallet.
Att inte gå till doms över allt och alla lyfts fram som en viktig del i denna process. Men varför är det då så viktigt för oss att inte döma?
Ja, för det första för att Gud säger det. Hundratals gånger i Bibeln står det att det att domen tillhör Gud och endast Gud. Vi får lämna domen till honom som är långt visare och klokare än vi själva. Vi behöver inte vara den som dömer. Redan i detta finns en stor lättnad, en skön frihet.
Vi människor har ofta inte heller tillräcklig kunskap för att kunna döma. Det finns skäl till att människor gör som de gör. Bakom de mest obegripliga och onda handlingar finns ofta förhållanden som vi inte känner till. Som i och för sig inte rättfärdigar handlingen, men som bäddar för förståelse och förlåtelse. Vi vet till exempel att människor som Stalin och Hitler växte upp under närmast outhärdliga förhållanden. Och vi kan minnas Jesu ord på korset: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Bönen som gäller hans egna bödlar.
Ibland fastar vi också i detta att fördöma. Dvs att döma före – prejudge, som det heter på engelska. En snabb blick, ett kort möte, en vald klädsel eller något annat ytligt kan få oss att aldrig ge den andre en chans. Inte minst får människor som kommer som invandrare från andra länder allt för ofta möta denna attityd i Sverige. Gör vi så, så gör vi också tvärt emot vad Jesus själv gjorde. Han som bjöd in och tog sig an den tidens utanförställda – tullindrivare, prostituerade, samarier m fl.
Kanske ser vi också bara en skärva av en handling. Vi väger och mäter den utifrån vad vi ser och de vi ser utgår från vårt eget perspektiv. Dömer vi så skadar vi också oss själva. Jesus säger i dagens evangelietext
Det Jesus säger här ställer också dagens populära jakt på syndabockar på ända. Så fort något gått fel i vårt samhälle i dag, så startar drevet efter ”den skyldiga”. Och ofta är det inte den människa som gjort fel som ställs till svars, utan någon högre upp i hierarkierna, gärna en politiker.
Men när vi gör så begår vi nya fel. På två sätt. För det första förminskar, krymper vi den människa som faktiskt gjort fel, genom att frånta henne ansvar för sina egna handlingar. Vi omyndigförklarar henne. För det andra ”förgudar” de sk ytterst ansvariga – förväntar oss att de ska vara ofelbara. Ofelbar är ingen människa – det är bara Gud.
Drevet efter syndabockar och skandaler tar sig också många gånger absurda uttryck. Journalister jagar upp den utsatta personens barn, tränger sig in i trädgårdar, blockerar hemmen etc. I dagarna har vi hört om den engelska tidningen, vars journalister hackade sig in på privata mobiler för att få till scoop. Vi har sett tidigare officiella personer, som t ex Sven Otto Littorin, en gång till jagas för samma handling som han redan avgått för. Eller vi kan minnas när den förfärliga tsunamin i Asien 2002 nästan blev Göran Perssons fel.
Kanske handlar också vår lust att döma andra om någon slags försök att rättfärdiggöra oss själva. ”Jag gör i alla fall inte som han”, tänker vi. Jag blir bättre i ljuset av att den andra är sämre. Här tror jag faktiskt att vi kristna behöver fundera lite extra på hur vi tänker och beter oss.
Att följa Jesus fullt ut är svårt. När vi försöker göra det inser snart våra egna brister och vår oförmåga. Och då finns det en risk att vi i stället för att ta itu med vår egen ofullkomlighet gömmer oss bakom att döma någon annan. Vad var det vi läste att Jesus sade? Jo - Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders (Luk 6:41-42). Och som det står i dagens episteltext i Galaterbrevet: ”Var och en ska pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra” (Gal 6.4)
Det är också viktigt för världens överlevnad att vi inte besvarar en ond eller felaktig handling, med en av samma sort. Den tyska teologen Dietrich Bonhoeffer talar i sin bok ”Efterföljelse” om vikten av att låta ondskan gå en förbi. För om du gensvarar ondska med ondska ökar bara ondskans makt i världen, säger han.
Men innebär då detta att man ska bortse från allt som är orätt? Att vi ska tillåta allt och acceptera allt? Nej, visst inte. Ett samhälle kan inte fungera utan regler. En viss ordning krävs för att människor ska kunna leva tillsammans. Men det är en milsvid skillnad mellan att döma en handling och att döma en människa.
När jag fick mitt första barn sa min mamma till mig: Du ska aldrig säga att han är fel, bara om det behövs att det han gör är fel. Det var ett gott råd från en vis människa som i hela sitt liv försökte gå i Jesu fotspår.
I detta att skilja på sak och person är Gud själv en mästare. Visst är det så att vi en dag alla ska få svara för våra handlingar inför livets Gud. Men vi står då inför en domare som till hela sitt väsen är kärlek. Och vars kärlek till oss som personer alltid kommer att bestå.
Mitt i alla våra ansträngningar, segrar och tillkortakommanden får vi vila i det löfte, som apostelns Paulus skriver om i Romarbrevet: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” (Rom 8:38-39)
Och kanske blir det då som med diktens ord:

Så går hon Gud till mötes
vid himmelrikets port
och i hans ögon ser hon
allt vad hon sagt och gjort.

Med blicken sänkt hon viskar
”Far, jag är hemma nu.”
Han svar är klart som ljuset
”Jag ser att det är du.”

”Så rent jag ville leva
den resa som jag fick”
hon viskar, ”men min Herre
så mycket fel det gick.

Av Dig jag fick i gåva
ett mänskoliv, min Gud
mer ville jag än kunde
väl hålla Dina bud.”

”Men jag var alltid med dig”,
Han svarar mjukt och lätt
”Och mycket mindre såg jag
det som blev fel, än rätt.

Din sorg och ångest bar jag
i mången dunkel natt.
Och till ditt hjärta gav jag
mitt himmelrikes skatt.

För drömmen som du drömde
förlåtelse du får.
För kampen mer än vinsten
mitt rikes frid du når.

Seså, tag mina händer
kom närmare min vän.
Din kamp och strid är över
nu väntar himmelen.”

AMEN
 
Torgerd Jansson