meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Efterföljelse

2011-07-31   
 
6:e söndagen efter Trefaldighet

Luk. 9: 51-62

Under den gångna veckan har vi blivit påminda om hur det kan gå om man väljer fel förebild. Vi har återigen, genom medierna, lärt känna en ung man som suttit hemma på sin kammare och tänkt för sig själv. Han har studerat och planerat. Han har upplevt en stark kallelse. Han har arbetat på att följa sin kallelse. Allt detta skulle kunna vara berömvärt för en ung kristen människa, något som vi alla skulle uppmuntra. Problemet är bara att den här unga man valde alldeles fel kallelse. Istället för att ställa sig i livets tjänst valde han ondskan och döden. Han var trogen sin kallelse, men han hade accepterat fel kallelse.
Så kommer det som en tanke att temat för denna söndag är efterföljelse. För oss som följer handbokens texter i våra predikoförberedelser är sommartiden den tid som talar om det kristna livet och hur det ska levas. Förra söndagen läste vi texterna om handlar om kallelsen, om hur Jesus kallar sina lärjungar. Det är logiskt att vi idag ska tala om efterföljelsen. Kallelsen och efterföljelsen är två centrala teman i den kristna tron. Men det gäller även för oss att reflektera över vart vår kallelse och vår efterföljelse för oss. Vi har läst en text från Lukasevangeliet idag. Den är början på det som brukar kallas Lukas reseberättelse. De första kapitlen i Lukas handlar om Jesus första år, om födelsen, om när han vid tolv års ålder besöker templet, men framförallt berättar de om vad som händer när Jesus började framträda och predika. I den berättelsen följer han ganska nära den berättelse som Markus skrev. Det är inte så stor skillnad mellan de tre första evangelisternas berättelser.
Men när den s.k. reseberättelsen startar då skapar Lukas något eget, något som de andra evangelisterna inte har med. Han berättar om hur Jesus startar sin vandring mot Jerusalem. Hitintills har han hållit sig i Gallilléen, sin födelsetrakt. Nu ska han gå till Jerusalem. Den vandringen är inte bara en vanlig vandring mot huvudstaden, det är en vandring mot döden. Vi vet inte så mycket om vad Jesus egentligen vet och tänker, men vi kan nog tro att han vet, att när han kommer fram till Jerusalem så kommer hans liv att bli besvärligt. Troligtvis kommer han att bli tillfångatagen och dödad, för redan nu har hans förkunnelse börjat möta motstånd. Det är slut på den första tiden då människor strömmar till i stora skaror för att höra honom tala. Jesus har fått börja känna på allvaret. Människor protesterar mot det han säger och de makthavande har börjat planera för att röja honom ur vägen.
Det var många som vandrade till Jerusalem för att besöka templet. Men vägen mellan Galilleen, i norr, och Jerusalem, i söder, var inte så rak som man kunde tro. Mellan Galilleen och Judéen ligger Samarien. Där bodde ett folk av judisk härkomst men som inte längre följde den strikta judiska trosutövningen. Av det skälet räknades de inte som riktiga judar av de övriga judarna. Därför var de ganska avogt inställde till alla dem som vandrade över deras land för att komma till Jerusalem. Många pilgrimer valda därför att gå en omväg, runt Samarien.
Men Jesus bestämmer sig för att gå rakt igenom. Och konflikten startar med en gång. Jesus sänder några lärjungar i förväg som kom till en by där de försökte finna natthärbärge. Men de blev inte alls väl mottagna. Innevånare körde helt nesligt iväg dem. De ville inte ha några Jerusalemsfarare i sin by. Lärjungarna kommer tillbaka till Jesus och man förstår att de är upprörda. De vill visa på Jesu makt genom att sända eld över byn.
Kanske tänkte de på en berättelse om profeten Elia. Som vi kan läsa om i 2 Kung. 1:10. Kungen Achasja ville ha hans hjälp efter att ha skadat sig när han föll ut genom ett fönster. Men kungen vände sig först till Baalsprofeterna. Det gjorde Elia upprörd och när kungens folk kom för att be honom om hjälp ordnade Elia så att eld föll ner från himlen och dödade alla som kommit. Ett kraftfullt sätt att visa att man har kontakt med Gud. Men det var inte Jesus sätt att visa sina förbindelser med Gud. Och här ser vi skillnaden mellan GT:s Gud och NT:s Gud. Den Gud som Jesus visar oss är inte en Gud som vill hämnas och straffa. Jesu Gud är en gud som erbjuder kärlek. En Gud som älskar sitt folk och som bjuder in alla i sin kärleksgemenskap.
Men Han är inte en alldeles kravlös Gud. Han bjuder in alla i gemenskapen utan att tala om hur vi borde vara och hur vi borde leva. Men när vi väl har accepterat hans inbjudan då har han många synpunkter på oss och vår livsföring. Vi får det illustrerat för oss i den andra delen av vår text.
Jesus vandrar vägen fram. Det är många som följer honom under hans vandringar. Vi får komma ihåg det. Det är inte bara de tolv, speciellt utvalda männen som vandrar runt med Jesus. Hela tiden vandrar det med honom en större grupp av både kvinnor och män. Det var kanske inte samma personer hela tiden. Någon var med under en tid och sedan gick de hem. Andra kom till och var med ytterligare en tid. Och medan de vandrade fram undervisade Jesus dem och nu när han känner att hans tid börjar ta slut så kommer han in på de svårare delarna av hans undervisning. Tidigare i samma kapitel har han för första gången talat med lärjungarna om att han kommer att dödas. Och vad gör lärjungarna då? Gå hem och läs kapitel 9 i Lukasevangeliet och gläds eller förundras över att lärjungarna, de som fick umgås med Jesus varje dag, var lika enkla och svaga som vi.
Och lite av människors olika förhållningssätt till Jesus och efterföljelsen möter oss i dagens text. Vi presenteras för några olika personer som närmar sig Jesus. Kanske är det några som vandrat med i den stora skaran som följer Jesus. Kanske är det några som de möter under vägen. Klart är ändå att de söker sig till Jesus och vill vara med honom. Och så har vi de som har varit med hela tiden, men också de är ju ganska olika sinsemellan.
Berättelsen börjar med de lydiga. Jesus ber några lärjungar att gå i förväg och leta efter husrum i en by, lärjungarna gör som han säger. Vi vet inte namnet på dessa lärjungar. De är anonyma och plikttrogna. De misslyckas med sitt uppdrag. Men de kan komma tillbaka till Jesus med sitt misslyckande. Han förebrår dem inte. De går helt enkelt till en annan by där de troligen fick övernatta.
Två namngivna lärjungar får däremot uppleva att bli uppläxade av Jesus. Jakob och Johannes visar sig vara ganska känsliga, åtminstone på Jesus vägnar. De blir upprörda över hur människorna i den samariska byn behandlar Jesus. De vill genast ställa upp till hans försvar. Lite eld från himlen skulle väl lära dessa människor att vara lite respektfulla. Kanske känner vi igen oss i deras iver, men Jesus tillrättavisar dem.
Så har vi de svärmiska. De som närmar sig jesus och säger: Jag ska lämna allt och följa dig. Men Jesus är förvånansvärt kallsinnig mot dem. Han säger ju rent ut, det här är alldeles för besvärligt för dig. Det kommer du aldrig att klara. Han vet ju att hans väg kommer at leda fram till lidande, kors och död.
Så till sist möter vi den lärjunge som ställer villkor. Jag vill nog gärna vandra med dig, säger han, men först har jag en del viktiga saker att uträtta. Vi känner kanske igen typen. Vi har kanske själva varit en sådan person. ”Jag kan nog tro på Jesus om bara….” Mot honom är Jesus skarp. Vill du vara med mig, så kom nu.
Jag vet inte om du tycker att det är uppmuntrande eller deprimerande att läsa om de människor som omgav Jesus. De är i långa stycken lika oss. De har sin fel och brister, och det tycks inte som om de blir så mycket bättre under sin tid med Mästaren.
Men kanske ska vi mest låta oss uppmuntras. Vi möter alla möjliga sorters människor. Alla har de det gemensamt att de mött Jesus och att Jesus har tagit emot dem. De fortsätter att vara olika som människor. Och jag tolkar det som att Bibeln berättar för oss att det är meningen att vi ska vara olika. Det var aldrig tänkt att vår kallelse skulle stöpa oss alla i en enda form. Vi är olika och det var så som Gud hade tänkt sig.
Det betyder inte att vi aldrig ska förändras. Mötet med Jesus innebär en stor förändring i sig. Mitt liv får en ny inriktning och ett nytt centrum. Jag får vandra med honom ut i världen. Där kommer vi att möta både glädje och lidande. Och i allt detta får jag vandra med Jesus. Gud kallar oss ut från vårt eget centrum, ut i världen. Han kallar oss att leva med honom, mitt i vardagen, varje dag av vårt liv.
 
Kristina Färdeman