meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Goda förvaltare

2011-08-21   
 
Luk16: 1-13

När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna som du fäste där, så skriver psalmisten i den nyaste översättningen. Och han fortsätter, Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?
Ja, det kan man fråga sig, Vad är då en människa? Den lilla människan som står och tittar upp mot himlen, men med fötterna stadigt fästade på jorden. Vad är en människa, och vilken är vår plats på jorden?
Dagens text handlar om förvaltarskap. Det är en del av vårt människovarande. Titeln förvaltare är inte längre vanlig. Möjligtvis används den fortfarande när man talar om att förvalta stora förmögenheter eller stora aktieportföljer. Men jag antar att det förr fanns många förvaltare på de stora gårdarna runt om här i Sörmland. De var förmän och ledde och fördelade arbetet för sin arbetsgivares räkning. Den som förvaltar har alltid hand om någon annans egendom. Det jag förvaltar är inte mitt eget. Någon har överlämnat sin egendom i mina händer för att jag ska sköta om det. Det är underförstått i alla dessa relationer att förvaltaren ska göra ett gott arbete. Det som förvaltas ska skötas väl, som om det vore ägaren själv som skötte om det. Annars går det som den dåliga förvaltaren i texten, man blir avskedat. Och måste hitta på en nytt sätt att försörja sig på.
Det finns många texter i bibeln om förvaltarskap. Den text vi läst idag är nog den svåraste av dem alla. Den handlar ju uppenbart om en person som fifflar sig fram genom livet. Han var på väg att förskingra sin herres egendomar och när han blir avskedad fortsätter han att försöka rädda sig genom ohederliga metoder. Och honom ställer Jesus upp som ett föredöme för oss. Vi kan väl knappast tro att Jesus menar att vi ska leva som han. Men han menar att ibland är världens barn klokare när det gäller att skaffa sig vänner. Idag skulle vi kanske kalla det för att bygga relationer. Ett sätt att förstå texten är att se den som en uppmuntran till kreativitet. Mannen är ju uppenbarligen uppfinningsrik i sitt försök att överleva.
För en tid sedan hade vi besök av författaren Vibeke Olsson i en Kulturfrukost. Hon berättade om sin romansvit om flickan Bricken som växer upp i sågverksdistriktet i början på 1900-talet. Vibeke Olsson beskrev för oss en del av sitt eget bakgrundsarbete med romanerna. Bl.a. talade hon om frikyrkorörelsens roll i arbetarnas liv. Då sa hon något som förvånade mig och som jag aldrig hört i något annat sammanhang. Hon menade att man under storstrejkens tid hade frågat sig om väckelserörelsen var en av orsakerna till strejken. Väckelserörelserna ansågs syssla med religiös anarki. Så tydligen hade man kunnat vänta sig även denna sort uppvigling från dem. Väckelserörelsen blev ganska snart stadgad och ordentlig. Nuförtiden präglas vi knappast av några uppviglingstendenser. Risken är nog snarare att vår omgivning uppfattar oss som mycket stilla och respektabla.
Men väckelserörelsernas början präglas verkligen av ett uppror mot överheten. Ni som kan er baptistiska historia vet att det upproret också fick sina konsekvenser. Vi som vuxit upp inom Missionsförbundet tillhör en stillsammare grupp som sällan fick uppleva verkliga konflikter. Men de som samlades till bönemöten och nattvardssamlingar i stugorna och som sedan byggde sina kapell och missionshus, de gick sin egen väg. ”Man måste lyda Gud mer än människor” sade man, och ”under Andens ledning kan vi läsa vår bibel utan att någon överhet ska förklara för oss hur det ska tolkas” Det måste ha varit något oerhört på sin tid, en tid då vanligt folk fostrades till att lyda. De kanske läste fortsättningen av psalm 8: Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter. Det känns som om våra förfäder kände sig som om de satt sida vid sida med Gud. De resonerade med honom om livet och hur de skulle handla. Gud gav dem råd och så vandrade de iväg med Gud i hågen. Man måste lyda Gud mer än människor. Eller som Nils Frykman skrev: Nu Satan fritt må rasa och världen hjälpa till. Jag skall för dem ej fasa, det går som Herren vill.
Vi står fortfarande på samma mark som våra förfäder och skådar upp mot samma himmel. Men vi lever i en annan tid. Frikyrkan behöver inte länge kämpa för sin existens. Vi kommer och går i kyrkan precis som vi vill och kan tala om vår tro fritt och öppet. Tiden är ny men förvaltaruppdraget är detsamma.
Vad är det då som fordrar en helig kreativitet i vår tid? Var är det som vi måste säga: man måste lyda Gud mer än människor?
I vår tid har knappast förvaltarskapstanken någon hög prioritet. Snarare framstår det som vår plikt som människa och samhällsmedborgare att konsumera så mycket som möjligt. Konsumtionen ska göra så att hjulen snurrar fortare och att vi alla ska bli så mycket rikare. Du är vad du konsumerar. Så läser vi igen från den 8 psalmen. Du gjorde honom nästan till en gud, med är och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter.
Hur berättar vi för vår tid om vårt gudomliga ursprung? Att vi inte bara är en homo economicus, en konsumerande människa som värdesätter allt utifrån vilket pris det har, utan att vi är en guds avbild, satta att förvalta och förverkliga Guds uppdrag på jorden. Jg tror inte att jag kan berätta det för er idag, för jag är inte så säker själv. Men jag skulle önska att vi i församlingen kunde föra ett samtal om detta. Den frågan som är grundläggande för alla kristna församlingar. Vad är det att vara församling idag? Inte vad det var att vara församling på Jesu tid, eller vad det var att vara församling när vi var unga. Utan idag. Hur ser världen ut för de människor som är unga idag och som ska forma sin världsbild och som skapar sina liv idag.
Hur gestaltar vi budskapet om att vi inte är vad vi konsumerar? Vi är inte heller vad vi presterar, eller hur vi ser ut. Ur förmedlar vi till unga människor, och till alla andra att vi är skapade till gudalika varelser?
Ansvar är ett viktigt ord. Vi har ansvar för oss själva, vi har ansvar för varandra, vi har ansvar för skapelsen. Och i sällskap med oss i allt detta ansvar står Gud. Vi får samtala vidare i vår församling. Vi får tänka vidare var och en på sin kammare och vi får leva vidare, med de människor som finns runt omkring oss och tillsammans med Gud.
 
Kristina Färdeman