meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Enheten i Kristus

2011-09-25   
 
14.e söndagen efter Trefaldighet
Joh. 17:18.23

Det är svårt att ta avsked. Det är ofta smärtsamt att avsluta ett arbete och en arbetsgemenskap. Speciellt om man har trivts i sin situation och om man har haft det gott tillsammans med de människor man har omkring sig.
Men nu har Jesus kommit dit. Han har haft ett uppdrag. Kanske förstod han inte från början vad Gud ville med honom. Men steg för steg har han vuxit in i sin uppgift och nu närmar han sig slutet. Han har levt tätt tillsammans med en grupp människor. För det första de 12 män som han valde ut en gång för flera år sedan. Men också en mycket större grupp människor som har följt dem och också hjälpt dem med allehanda praktiska göromål. Och nu har han kommit till den punkt där han ska avsluta sitt uppdrag och där han ska ta farväl av de människor han levt så tätt tillsammans med. Men kanske Jesus också känner sig som en förälder som ska sända ut sina halvvuxna barn på egen hand i livet. Han vet hur han har förberett dem, men han kan inte vara riktigt säker på hur de ska förvalta sina kunskaper.
Det närmar sig slutet för Jesus. En tid för uppsamlande och utvärdering. Men lärjungarna står inför en helt ny och okänd epok i sina liv. De ska bli lämnade ensamma och så småningom bli pionjärer. Men om detta vet de inget idag, bara Jesus vet vad som ligger framför dem.
Vad gör Jesus, jo, han ber till Gud, så som så många föräldrar har gjort i hans efterföljd. Han lägger fram sina lärjungar inför Gud, sin Fader, och han ber, ta hand om dem nu. Nu kan jag inte göra mer.
Så som Johannes berättar för oss om Jesus liv är den här berättelsen en del av Jesu avskedstal. Vi kan föreställa oss hur de sitter. Alla tolv samlade runt Jesus och han talar till dem så som han har gjort så många gånger förr. Vi kan nästan höra brasan spraka i bakgrunden. Jesus vet att de närmar sig slutet. Lärjungarna har nog inte förstått det än. Jesus talar till dem om det som ligger framför. Att de ska bli ensamma, men inte övergivna. Att de kommer att möta många motgångar, eftersom världen omkring dem inte kommer att förstå dem, men att de aldrig kommer att vara helt övergivna. Den heliga anden kommer alltid att vara med dem från den stund som Jesus lämnar dem.
Han betonar återigen sin gemenskap med Fadern och att lärjungarna lever i samma gemenskap tack vare Jesus. Så ber han till Gud. Han överlämnar sina lärjungar i Guds omvårdnad Han ber att de ska helgas genom sanningen, men framförallt ber han om att de ska bli ett. Och här sitter vi idag och vet att Jesus dröm inte har blivit verklighet. Många försök har gjorts genom tiderna att hålla ihop kyrkan, men Jesus lärjungar lever idag uppdelade i en mängd olika grupperingar som ibland t.o.m bekämpar varandra, om inte fysiskt så åtminstone med ord. Men Jesus ville att vi skulle vara ett.
Det framgår tydligt i evangelierna att Jesus vet att lärjungarna kommer att få det svårt. Därför befaller han dem faktiskt att älska varandra. Tidigare i avskedstalet säger han: Ett nytt bud ger jag er att ni ska älska varandra Och det budet är nog inte lättare att hålla än att upprätthålla enigheten. Kanske har vi haft svårt med enheten eftersom vi har trott att den måste innebära enighet. Vi har menat att vi inte kan vara enade om vi inte alla tycker lika och har samma uppfattning om allting. Och så har vi gått olika väger när våra åsikter har skilts åt. Men kanske Jesu menar att vi ska hålla ihop trots våra olikheter. Vi kan se våra skilda uppfattningar och ändå respektera dem som tycker annorlunda än vi. Kanske kan vi t.o.m. lära oss något av varandra. Det är u inte självklart att jag vet allt alltid. Och att de som tycker som jag alltid har rätt i alla detaljer.
Ni minns kanske den uttrycksfulla skämtteckningen av Mao Tse Tung som vi kunde se någon gång under 70-talet.. Ordförande Mao avbildades som en man med ett långt släp och i släpet var tecknat en myriad av kinesiska ansikten. Tecknaren ville nog kritisera det kommunistiska styret i Kina för att skapa likriktning och inte tillåta någon mångfald. Men vi skulle kunna tänka oss en liknande teckning som avbildar Jesus iförd ett långt släp. Och i det släpet är allas våra ansikten infogade. Det är där vi hör hemma. Vi behöver helt enkelt varandra. Vi behöver varandra och vi behöver leva nära Jesus. Det är i den enheten vi ska leva. Därför behöver vi hålla ihop, trots våra olikheter och trots att vi tänker olika och uttrycker oss olika. Trots att vi inte alltid tycker om varandra eller är särskilt förtjusta i varandras sällskap. Vi behöver ändå varandra. Som vi läser i 1 Kor. om kroppen med alla dess lemmar så är mångfalden en förutsättning för församlingens liv. Ingen av oss är fullkomlig. Ingen kan i alla delar leva upp till Guds förväntningar på oss. Vi behöver varandra och vi behöver Jesus därför att vi är små och bristfälliga, alla utan undantag. Vi behöver varandra därför att våra egna krafter aldrig räcker till.
Men vi behöver också visa enhet för världens skull, så som Jesus uttrycker det i texten. När vi lever i enhet och endräkt då ska världen tro att Gud har sänt Jesus. Då ska världen tro på det vi säger och inte bara se på våra brister. Det är enheten som är tecknet på att vi har upplevt något som är utöver det vardagliga, något utöver det rent mänskliga.
Enhetens symbol är cirkeln. En sträcka som inte har början och inte slut. När vi ställer oss i en cirkel då tar vi ofta varandras händer. Hand i hand formar vi en ring som också kan innesluta oss alla. En cirkel har ett centrum. I vår cirkel står Jesus mitt i centrum. Vi kan välja var vi vill fästa vår blick, var vi lägger tyngdpunkten i gemenskapen. Väljer vi att koncentrera oss på cirkelns yttersta gräns så blir det viktigt för oss var den gränsen går. Då måste vi lägga mycket energi på att fundera över hur gränsen är utformad och vilka som står innanför gränsen och vilka som hamnar utanför. Vi känner till många kristna grupperingar som ägnar nästan alla sin energi åt att fundera över vilka som inte får vara med i gemenskapen och vilka som borde stängas ute.
Väljer vi istället att vända vår blick mot centrum mot Jesus själv, då blir inte avgränsningarna så viktiga längre. Vi dras in mot centrum. Det blir som våra liv är på jordklotet. Vi är nog ganska många som i vår barndom funderade över varför kineserna inte ramlade av jordklotet. De som fanns på undersidan av klotet, hur kund de hålla sig kvar? Så fick vi lära oss detta med gravitationen, att det finns något inne i klotet som dra oss inåt och som får oss att stå stadigt på jorden. Är inte det en bra bild för det kristna livet?
Vi har ett centrum som är en så stark kraft att den ständigt drar oss mot centrum. När vi fäster blicken på Jesus drar han oss mot sig och vi kommer närmare och närmare honom. Våra liv oncentraras på det som är viktigt. Vi är inte längre upptagna av perifera frågor. Gränsdragningen blir inte längre viktig, det viktiga är vilket centrum vi har i våra liv.
Och om vi nu tänker oss att vi står där, i den stora gruppen som alla titta på Jesus, vad ser vi bakom honom? Jo, vi ser en stor del av resten av mänskligheten. När vi der på Jesus ser vi varandra. Och det är väl så han vill att det ska vara. Våra liv med Jesus kan inte tänkas utan våra relationer till varandra. Bibeln talar så tydligt om det. Vi kan aldrig leva ett liv med Gud som bara innefattar honom och mig. Alla andra finns alltid med där runt omkring. Vi slipper helt enkelt inte ifrån varandra. Så ska våra liv bli bra bör vi fundera över hur vi lever i relation till andra. Vi behöver enheten, för vår egen skull, för Jesu skull och för världens skull. Som Paulus skriver i brevet till församlingen i Efesos

Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, 6en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. Ef. 4:3-6
 
Kristina Färdeman