meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Nåd och tjänst

2005-01-23   
 
Septuagesima – Nåd och tjänst
Fil 3:7-14, Matt 19:27-30

I dag är det Septuagesima. Förfastan inleds. Det är 70 dagar kvar till påsk.

Dagens tema är Nåd och Tjänst . Det är också vid dessa två kärnord i den kristna tron som jag kommer att uppehålla mig i dagens predikan.
-------
Nåd. Ett litet ord med ett stort innehåll. Ett ord som vi kanske skyggar för i dag. Vi talar nog hellre om Guds godhet och om frälsningen, än om Guds nåd. Ändå sammanfattas i detta lilla storord hela den kristna trons förunderliga erbjudande – Gratis syndaförlåtelse och ett evigt liv.

”Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv” (Matt 19:29), säger Jesus i dagens evangelietext. Strax innan har han förklarat för lärjungarna att det som är omöjligt för människan, ändå är möjligt, eftersom allting är möjligt för Gud (v26).
-------
Gratis syndaförlåtelse och evigt liv. Kan vi ta till oss vad det erbjudandet innebär? Vi som har en så annorlunda uppfattning om rättvisa. ”Som man så får man skörda”, brukar vi säga och menar att man minsann inte ska få något som man inte själv förtjänat. Allt har ett pris, och man skall dömas efter sina gärningar. Det är på den enskilda människan som allt kommer an. Så ser vår rättvisa ut i stort. Och bryter vi någon gång mot detta så säger vi att vi: ”Låter nåd gå före rätt”.

Men Guds rättvisa är annorlunda. Gud mäter inte gärningar som vi gör. Gud kräver dem inte ens. Frälsningen, syndaförlåtelsen, försoningen lägger Gud helt i sin egen hand. Inte därför att vi förtjänar det. Utan därför att Gud vill det. Vill det för att han älskar oss besinningslöst. Han kommer själv till oss i Jesus Kristus och dör för oss. På ett kors. Och öppnar därmed vägen in i sitt Rike. Sådan är vår förunderlige Gud.

Kan vi ta emot en sådan gåva? En sådan nåd? Samtidigt som tanken är ljuv finns det inom oss någon slags motstånd. Ett motstånd som kommer sig av att vi inte tänker som Gud.

Vem har t ex inte studsat inför Jesu liknelse om vingårdsarbetarna (Matt 20:1-16). Där alla får lika mycket betalt oavsett hur länge de har arbetat. Nog är det väl orättvist, tänker vi, och stämmer in i protesterna: ”De där som kom sist har ju bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan” (v12), säger en av arbetarna. Men Jesus svarar: ” Jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar… (men) Jag vill ge den siste lika mycket som du fick…Ser du med onda ögon på att jag är god?” (v13-15).

När vi öppet erkänner och tar emot Guds godhet och nåd, såsom den är, innebär det också att vi måste erkänna en annan sak. Vår egen otillräcklighet. I ett samhälle vars stora livsidé är individualism och egoism är det svårt att ta till sig att den egna självtillräckligheten är en myt. Att det finns någon som är mycket större än vi själva. Och långt mycket godare. Och som vi är beroende av. Och att det samtidigt inte handlar om att vi ska prestera något för att vinna dennes kärlek. Att vi får den som gåva.

Och - om Gud mätte rättvisa som vi – vem skulle då blir räddad? Sanningen är: ingen av oss. Människan är inte mäktig den godhet Gud är. Gud är alltid godare. Förundrade anar vi i ett svindlande ögonblick vad Guds nåd innebär. Också för oss själva. Ur denna insikt föds lovsången. Längtan att prisa, ära och tjäna Gud.

Finns det egentligen något vackrare än den människa som böjt sig under Gud?
-----
Guds nåd är gratis för oss. Men för Gud är den dyrbar. Han har själv betalat ett oerhört pris för den. Offret av sin ende son. Gett sig själv. En gång för 2000 år sedan i döden på korset. Men också i dag. Varje dag. I ordet, i bönen, i sakramenten och genom den helige Ande kommer han till oss och ger sin oändliga nåd och besinningslösa kärlek. Allt detta får vi gratis.

Men vi får inte slarva med nåden. Nog har vi ibland lätt för att ”Synda på nåden.”. Vi vet ganska väl vad som är rätt och fel. Ändå gör vi som vi gör. Och får instämma i Paulus förtvivlade rop: ”Jag förstår inte mitt sätt att handla… Det goda jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag.”(Rom 7:15,19)

Det finns dyrbar nåd och billig nåd, säger den tyske teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer. Billig är den nåd som rättfärdigar synden, i stället för syndaren. Dyrbar är den nåd som rättfärdigar syndaren, i stället för synden.

Det är den billiga nåden som får människan att i gudstjänsten eller bikten bekänna sina synder. Och sedan gå ut och göra samma sak igen. Om och om igen. Det är den billiga nåden som får oss att tro att vi kan leva hur som helst, tvärt emot Guds bud, och enbart lita till Guds förlåtelse. Billig nåd är den vi ger oss själva, säger Bonhoeffer.

Den dyrbara nåden kan vi inte ge oss själva. Den är dyrbar, säger Bonhoeffer, därför att den uppfodrar till efterföljelse. Den är nåd, för att det är Kristus som kallar oss till efterföljelse. Den är dyrbar för att den kostade en människa livet. Den är nåd för att den ger människorna liv. Framför allt är den dyrbar för att den kostade Gud hans son livet. Och det som är dyrbart för Gud kan aldrig vara billigt för oss.

Bonhoeffer tog själv konsekvenserna av det här. Han var verksam i Tyskland under nazisttiden. Han såg ondskan breda ut sig. Själv kunde han lätt ha räddat sig. Han bodde under några år på 30-talet i USA. Men han återvände till Tyskland och engagerade sig i motståndsrörelsen. Han tog del i planeringen av 20-juli-attentatet mot Hitler. Han fängslades och sändes till koncentrationsläger. Och dödades där under krigets sista dag – den 9 april 1945. Men han efterlämnade ett starkt vittnesbörd. I ord i bl. a. böckerna Efterföljelse och Motstånd och underkastelse, den sista skriven under fängelsetiden. Men också i handling. Han visade med sitt eget liv vad dyrbara nåden kallar oss till.
---------
Den dyrbara nåden kallar oss till efterföljelse , säger Boenhoeffer. Vad är det då som får en människa att följa Kristus och tjäna honom? Vad krävs för att vi ska kunna stämma in i Petrus ord i dagens evangelietext: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig”(Matt 19:27). Och i Paulus ord i episteln: ”Allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust” (Fil 3:7). Vad är det som gör en sån omvändelse möjlig?

Svaret är vi i någon mening måste ha sett Gud. Snuddat vid Kristus. Blivit berörda av honom. Att vi i detta sett och förstått något av Guds oändliga nåd och gränslösa kärlek. Och av hans avsikt med skapelsen.

Vi kristna säger: Det är ingen slump att världen finns till. Gud skapade den. I hela detta oändliga universum skapade han denna fantastiska jord. På samma sätt skapade han oss och allt levande. Allt detta gjorde Gud av kärlek. För att han ville det. Gud har en avsikt med sin skapelse. Han vill att vi ska vårda och värna den. Och han har en avsikt med våra liv. Han vill att vi alla ska bli de fantastiska personer som han ursprungligen avsett oss till när han skapade oss till sin avbild.

Det är klart att man kan säga, som många gör i dag, att det här inte stämmer. Att världen och allt levande kommit till av en slump. Att vi inte vet hur det gick till. Att vi inte vet varifrån vi kommer – än mindre varför vi är här och vart vi är på väg efter detta korta jordeliv. Det är klart att man kan säga så också. Men i ljuset av Guds fantastiska erbjudande känns det ganska futtigt. Och väldigt tomt.

Tron är till syvende och sidst en gåva. En gåva från Gud. Men den erbjuds alla människor. Vi behöver bara ta emot.
---------
Paulus och Petrus levde båda i tro. Inte från början. Men genom att de blev berörda av Gud på ett mycket konkret sätt. Petrus genom att i tre år leva och vandra med Jesus. Paulus genom det radikala mötet med Kristus på vägen till Damaskus.

För de flesta människor sker inte mötet med Gud på det här konkreta sättet. Snarare är det så att en visshet om Guds närvaro slår rot och växer i människans inre när hon vistas i hans närhet. När hon går i kyrkan, läser Bibeln eller möter och samtalar med människor som blivit genomlysta av tron. Gud kan också bjuda på överraskningar. Som t ex för Elisabeth Sandlund, ekonomijournalisten på Svenska Dagbladet, som på sin dotters konfirmation när hon går fram för att ta emot nattvarden plötsligt fylls av en total visshet. Hon som trodde att hon var fullständigt ointresserad av livsåskådningsfrågor i allmänhet och kristen tro i synnerhet drabbas plötsligt där och då av Gud. ”Föga anade jag, skriver hon, vilken överraskning Gud hade i beredskap för mig, och med vilken total precision han skulle slå till, vid det enda tillfälle i mitt vuxna liv när mitt hjärta var tillräckligt uppmjukat för att jag skulle kunna ta till mig det han hade att säga.

Miljoner och åter miljoner människor har genom århundradena gjort denna erfarenhet. De kan alla berätta. De har vittnat. Och de har stått fast i tron också genom lidande och död. Kyrksalen här är fylld av människor som på samma sätt har blivit berörda av Gud. Vi är det – både du och jag. Det är därför vi är här. För att den beröringen har väckt en längtan som inget annat än gemenskapen med Kristus kan möta.

Och ändå är det konstigt. För ju närmare vi kommer Gud, ju större blir vår längtan att komma ännu närmare. Att lära känna honom bättre. ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidande i en död som hans”, utropar Paulus i dagens episteltext (Fil 3:10). Och perspektivet förändras. ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus” (Fil 3:14) , fortsätter han. I detta ligger omvändelsen. Den som väcker lusten att tjäna Kristus. En lust som inte föds ur en krampaktig kamp för att göra Guds vilja - att följa lagen. Utan en lust som föds i mötet med honom som är alltings ursprung och mål. Som är människans enda möjliga gensvar till den oändliga nåd och kärlek som Gud ger och är.

Och samtidigt vet vi – hur mycket vi än längtar efter och söker Gud så längtar och söker Gud alltid mer efter oss. Sådan är vår förunderlige Gud.

”Frälsningen är gratis, men efterföljelsen har ett pris”, säger Elisabeth Sandlund i sin bok Drabbad av Gud. Att följa Jesus innebär att vi måste lägga bort våra avgudar, oavsett om det är vår egen självtillräcklighet och själviskhet, eller om det är någon eller något annat som tagit herraväldet i våra liv. Det är det Petrus talar om när han säger ”Vi har ju lämnat allt och följt dig”. Det är det Jesus menar när han talar om att lämna hus, människor eller arbete för hans skull. Inte är det så att Jesus uppfodrar oss till att slarva med våra relationer eller att svika dem som står oss nära. Nej, han vill ju att vi skall älska och vårda varandra. Men om vi låter någon eller något hindra gemenskapen med Gud måste vi lägga det åt sidan. Ingenting får vara så viktigt för människan att hon överger och glömmer Gud.

I höstas var jag under fem veckor på ett katolskt andligt center i norra Wales. Under 30 dagar i tystnad följde jag de andliga övningar som Ignatius av Loyola utarbetade i början av 1500-talet. Han - rikemanssonen från Spanien som lämnade allt och blev fattigmunk i Italien, där han grundade Jesuitordern. Dessa andliga övningar går ut på att man bättre ska lära känna både sig själv och Gud. Så att man kan lägga undan det som hindrar och komma närmare Gud. Det blev för mig en omtumlande, men också mycket viktig erfarenhet, som det säkert kommer att ta mig hela livet att bearbeta.

En av de viktigaste övningarna under denna tid var att under några dagar stanna just vid detta: Vad är det som hindrar mig från att följa Kristus? Vad i mitt liv är jag inte beredd att ge upp? Under fyra 40-minuterspass per dag, och gärna ett på natten, fick vi uppgiften att sitta stilla inför Gud och be över detta. Jag lärde mig genom detta en hel del som jag tidigare inte förstått om vad som är riktigt viktigt i mitt liv. Det blev en slags inre storstädning. Och en god grund för en starkare överlåtelse.

I min barndoms kyrka talade men ofta om att följa Jesus var att gå den smala vägen. För en ung människas öron lät inte det särskilt attraktivt. Det lät som om det innebar att man sade nej till allt som var roligt och gjorde livet värt att leva. Jag säger inte att det var det de sa. Men det var så jag uppfattade det. I dag ser jag det annorlunda. För mig är det i dag den sk smala vägen som är det rika livet, den stora glädjen och den goda vandringen.

Kan vi då tjäna Gud? Klarar vi bräckliga människor att följa Jesus? Både ja och nej. Vi både lyckas och misslyckas. ”Tro inte att jag redan har nått detta eller blivit fullkomlig”, säger Paulus. ”Men jag gör allt för att gripa det, när nu Jesus fått mig i sitt grepp.” När man frågade de gamla ökenfäderna på 300-talet vad i all världen de gjorde hela dagarna i sina kloster eller eremitgrottor svarade de: Vi faller och reser oss. Vi faller och reser oss. Vi faller och reser oss…

I min nära värld finns en liten flicka som heter Mathilda. Hon är drygt 6 månader och håller på att lära sig det allra mest grundläggande i livet – att sitta, att använda sina händer, att stoppa saker i munnen, att köra ”gå-stol”. När jag ser hennes föräldrars glädje varje gång hon lyckas, och hur de tröstar och uppmuntrar henne varje gång hon misslyckas, tänker jag ofta på Gud. När vi människor, som är så ofullkomliga, kan vara så goda mot våra barn, hur kan vi då tvivla på Gud vår Faders kärlek och omsorg? Jag tror att vår Abba, för att använda Jesu kärleksfulla ord, ser på alla våra stapplande försök till efterföljelse med mycket stor kärlek. Jag tror att han ler och gläds åt allt. Och att han alls inte blir arg när vi misslyckas, utan bara hjälper oss upp igen och uppmuntrar oss till ett nytt försök.

När man ser det så blir tjänandet ingen plåga. Det blir livets stora glädje och fröjd.

När Mathilda ser sina föräldrar jublar hon av glädje. Hela den lilla kroppen sprätter av förtjusning. Ögonen strålar och munnen öppnas i ett stort smittande leende. Hennes totala tillit och gensvar på föräldrarnas kärlek är tillit och kärlek tillbaka.

Tänk om också vi kunde gensvara så när vi möter Gud i skapelsen, i Anden och i varandra…
------
Till sist:
Att tjäna Gud är att vandra med Jesus och leva i gemenskap med honom. Genom detta får vi också en försmak av det Rike som Gud lovat oss på uppståndelsens dag. Guds Rike som är en ny himmel och en ny jord. Där rättfärdighet råder. Där synd och nöd, ondska och död inte längre existerar. Mitt i vandringen på denna ofullkomliga och sargade jord, där vi inte minst nu den senaste tiden sett så mycket onödigt lidande i flodvågens spår, möts vi av vår fantastiska Guds otroliga erbjudande: Gratis syndaförlåtelse och ett evigt liv.

Och vi anar något av det som skall komma. Det arv och löfte som är oss människor givet. Hur var det Jesus sa? Jo, ”Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.” (Matt 19:29)
--------
Låt oss så avsluta med den bön som Ignatius af Loyola alltid började och avslutade sina samtal med Gud med:
Tag Herre och mottag
all min frihet
all min vilja
allt jag äger och har.

Du har gett det till mig
till Dig Herre ger jag det åter.

Allt är Ditt
förfoga över det helt enligt Din vilja.

Ge mig bara Din kärlek
och Din nåd.
Det är nog för mig.


Amen.
 
Torgerd Jansson