meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Lovsången

2011-10-09   
 
Luk. 19: 37-40

Tacksamhet och lovsång är väsentliga delar i en människas liv. Men de är inte alltid som tacksamheten infinner sig alldeles osökt. Det kan vara svårt både att känna igen den och att uttrycka den.
När jag var barn levde fortfarande min pappas mormor. Hon bodde hemma hos farmor och farfar. När vi kom på besök till dem fick vi ibland åka med gammelmormor i hennes rullstol. Det var lite spännande. Gammelmormor var gammal och mycket trött. Men hon fortsatte oförtrutet att sticka vantar och strumpor. Hennes stickalster distribuerades sedan till barnbarnsbarnen. Det var bara det att vantarna blev lite konstiga. Längd och bredd passade inte alltid ihop och tummarna kunde hamna lite varstans. Om mina kusiner någonsin behövde använda dessa vantar vet jag inte. Men jag och mina syskon var tvungna. Vid den här tiden bodde vi i Värmland, långt borta från den övriga släkten som fanns i Västerås. Ingen, utom mina föräldrar, skulle någonsin ha en aning om hur dessa vantar användes. Trots det skulle vi visa vår tacksamhet till gammelmormor genom att gå omkring i dessa missfoster. Det är inte alltid som tacksamheten känns så självklar.
I bibeln läser vi om de tio spetälska. De blev alla botade, men bara en av dem kom tillbaka för att tacka Jesus. Varför kom inte alla? Vi kan nog förutsätta att alla blev botade. Kanske blev de så överväldigade av att få återkomma till livet. Deras sjukdom hade ju isolerat dem från allt socialt liv. De hade mist sin försörjning. De hade mist sin trygghet. De hade mist sin framtidstro.
Vi har nog svårt att förstå deras situation. Trots allt så lever vi i en trygg värld, även om vi ibland känner en ängslan över hur det ska gå för oss när all social omsorg dra ner på sin verksamhet. Men så läser vi om människor som blivit friska från livshotande sjukdomar. De berättar samfällt om hur de fått en ny syn på livet. Karriär och framgångar är inte längre intressant. Nu lever de i en ny förundran inför livets små vardagsdetaljer. De njuter av årstidernas växlingar och gläds över småsaker i vardagen. Deras liv har blivit nytt. När vi hör om dem kanske vi kan föreställa oss vad som hände med de 10 spetälska. Deras liv blev bokstavligt talat förvandlade. De hade redan i livet fått smaka på döden. Nu hade de fått nåden att återvända till livet igen. De var säkert alla tacksamma över det som hänt. Men de glömde bort at uttrycka sin tacksamhet till den som borde ta emot den.
Att tacksamhet föder lovsång, det har vi säkert alla erfarenhet av. Det har hänt när i fått en stor gåva, eller när vi tillfrisknat från en svår sjukdom. Det händer nog också i det mer alldagliga, när vi känner att livet fungerar, barnen utvecklas som de ska, vi har arbeten som vi trivs med och när vi har släkt och vänner runt omkring oss. Då är det lätt och naturligt att var tacksam och att vända sin lovsång till Gud. Tacksamheten förvandlas till glädje och det är naturligt att tacka Gud för allt det som han ger oss.
Så ser vi då på dagens text. Den handlar om Jesu intåg i Jerusalem. Den text som vi vanligtvis läser både på 1:a advent och Palmsöndagen. Här händer egentligen inget spektakulärt. Inga under har skett. Ingen har blivit botad. Det är snarare platsen som är speciell. Man befinner sig på den plats varifrån pilgrimerna i forna tider närmade sig Jerusalem under sina pilgrimsfärder. När de närmade sig Jerusalem sjöng de sina pilgrimssånger. Också nu stämmer folket upp den vanliga pilgrimssången. Lovsången till Gud stiger upp mot himlen och människor jublar av glädje. Människor lovsjunger Gud. Inte för något speciellt som hänt, inte för något de fått och som de är tacksamma över. Nej, nu jublar de till Gud för allt det han är och allt det han har gjort. De lovsjunger Gud just därför att han är Gud. De sjunger ut sin glädje över att Gud finns och att de får leva med honom. Lovsången handlar om lyckan att veta att Gud existerar och att vi får leva i hans värld. Det är en sorts existentiell lovsång som inte är beroende av hur jag mår eller känner mig just i detta ögonblick. Den lovsången beror inte av mig, utan av Gud. Jag känner mig tacksam över blotta medvetandet att Gud finns.
Människor lovsjunger Gud för allt han har gjort genom Jesus. De tackar honom för att Jesus finns. Så får lovsången en tydlig relief för oss som känner till historiens slut. De som idag lovprisar Jesus vet inte att Jesus är på väg mot sin död. De lovsjunger en Kung, men vet inte att detta är en Kung som kommer att förhånas och förnedras. De har väntat på Messias under många genrationer och nu är han här. Men fariséerna protesterar. Folkets lovsång blir en hädelse i deras öron, och de ber Jesus att tysta sina anhängare. Men folket fortsätter med sin lovsång. De vet att de är med om ett avgörande möte. De kan kanske inte formulera i ord vad de är med om, men de känner i sitt inre att något livsavgörande sker.
Frågan till oss idag blir då om vi också har anledning att sjunga lovsång. Vad är de som får lovsången att flödas i vårt inre? När känner vi behov av att lovsjunga Gud bara för att säga honom att vi är så tacksamma över att han finns? Har vi glömt bort den lovsången? Om de tiger så kommer stenarna att ropa, säger Jesus till fariséerna. Om inte mina lärjungar förstår att sjunga lovsång så kommer ändå lovsången att höras över hela världen genom dem som normalt inte har någon röst.
Vilka är de stenarna idag? Vilka är de ropande stenarna som förmedlar lovsången till Skaparen och Livgivaren? Är det miljörörelsen som får oss att besinna vårt ansvar inför skapelsen? Är det solidaritetsrörelserna som får oss att minnas att vi alla är skapade lika, till Guds avbild? Eller är det Amnesty och liknande organisationer som talar om för världen när det oavvisliga människovärdet kränks, det värde som getts oss av Gud? Gud kan agera genom många kanaler, det vet vi. Det är inte alltid genom de uttalat kristna kanalerna som Gud handlar här i världen. Men kan också lovsången till Gud stiga ur andra strupar? Det blir i så fall en lovsång som inte riktigt vet till vem den riktar sig. Tage Danielsson som var en klok och underfundig man skrev en gång: Se där vår svåra roll, att inse världens lidande med glädjen i behåll.
Tillvaron är full av problem och prövningar. Tar man till sig allt finns risken att man går under av pessimism om människans möjligheter. Vi ser ingen ända på problemen. Men samtidigt finns där alltid ett hoppfullt stråk. Det är inte ute med oss, just därför att Gud har utvalt oss. Det är inte ute med världen, just därför att Gud, trots allt, har set till att kärleken segrar till slut.
Så därför är det den kristna kyrkans uppgift att hålla lovsången levande. Här finns den naturliga platsen för lovsång. Och med lovsången i ryggmärgen vågar vi se ut över världen, se alla smärta som finns där och ändå våga tro att det finns hopp.
Dagens text innehåller inte så mycket att uppmaningar eller information. Men den kan inspirera oss som församling. Idag kan vi få reflektera över hur Gud kan verka genom just vår församling. Vilka är de gåvor som Gud har gett oss? Och hur ska vi förvalta dem? Hur kan vi förmedla Guds avsikter med sin skapelse till just denna skapelse? Vi har många utmaningar framför oss inom de områden där andra organisationer redan arbetar. Det är vår uppgift att formulera Guds avsikter. De gudomliga perspektiven måste få plats i vår tillvaro. Det är vi som kan visa på hoppet, hoppet om att Guds värld en gång ska bli en plats för alla människor, en plats där alla får vara med och där alla har det bra. Så blir också vår gudstjänst ett tillfälle där lovsången kan flöda. Vi får tacka Gud för att han har skapat oss. Vi får tacka honom för att han lever med oss alla dagar. Vi får tacka honom för att han inte bara älskar oss, utan att han älskar alla i hela världen utan undantag. Sedan får vi gå ut och gestalta den kärleken i praktisk handling.
 
Kristina Färdeman