meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

ATT LYSSNA I TRO

2011-10-23   
 
Guds Rike - eller himmelriket som evangelisten Matteus hellre säger - hur är det med det? Det är inte så lätt för oss människor att förstå det. Vi är ju så bundna till den verklighet som vi uppfattar här på jorden. Den som vi kan ta på. Den som är begränsad i tid och rum. Och som är så bunden till materien. Hur ska vi kunna förstå en att finns en verklighet som är mycket större än vår? Och som ligger bakom och styr allt.
Gud förstår så väl dessa våra svårigheter. Det är därför som Jesus åter och åter igen kommer tillbaka till att förklara det här med himmelriket - Guds rike. Närmare 100 gånger tar han upp och undervisar om det.
Och det är också så han uttrycker sin missionskallelse: att förkunna budskapet om Guds rike. Han förkunnar inte sig själv - inte detta att han är Guds son. Han till och med förbjuder människor att berätta att det är så. Hela hans undervisning inriktas i stället på att berätta om Riket. Om den verklighet som är så annorlunda än vår. Så mycket större än den som vi kan uppfatta med våra sinnen. Men som ändå är den verkliga verkligheten, den verklighet som människan är skapt att leva i och för.
Men vad innebär då Guds rike? Hur är denna verklighet beskaffad? Hur skiljer den sig från det vi dagligen uppfattar, ser och kan ta på?
Jo, så här berättar Jesus:
Guds rike är en skatt, en dyrbar pärla. Det läste vi nyss. En pärla som skimrar av ljus. Som man kan vara beredd att offra allt för (Matt 13:44-46).
Guds rike är också som ett senapskorn, med en inneboende kraft att växa upp till det största av träd. Ett träd som också ger skydd och hemvist åt andra (Matt 13:31, Mark 4:31f).
Det är som ett vetekorn, med kraft att växa till så att det kan mätta många (Matt 13:24). Och som en surdeg, med kraft att tränga igenom allt (Matt 13:33).
Och vidare:
I Guds rike råder barmhärtighet, som hos kungen som efterskänkte tjänarens skuld (Matt 18:23ff). Där innebär rättvisa inte lika mycket till alla, utan åt var och en efter behov. Som det var för jordägaren som lejde vingårdsarbetare och gav även de sist anställda full lön (Matt 20:1ff). Där blir alla inbjudna, som när en kung håller bröllop för sin son (Matt 22:2ff).
Läser vi vidare i Bibeln förstår vi också att i Guds rike görs ingen skillnad på människor efter status, rikedom eller ägodelar. Både daglönaren, han som brukade någon annans jord, och köpmannen får finna pärlan. Det läste vi i dagens evangelietext.
Och vi får också veta att Guds rike ger kunskap om heliga ting (Vish 10:10). Att demonerna drivs ut (Matt 12:28). Att de utstötta mottas med öppen famn - både horor och tullindrivare (Matt 21:31). Att barnen har en självklar plats (Mark 10:14f). Och att himmelriket tillhör dem som är fattiga i anden och dem som förföljs för rättfärdighetens skull (saligprisningarna).
När vi så hör Jesu ord om hur Guds rike är beskaffat väcks en längtan inom oss. En önskan om att få leva i en sådan tillvaro i stället för i den brustna tillvaro som i dag är vår. Det första vi ber om i Herrens bön – den bön som Jesus själv har lärt oss – är ju också ”Låt ditt rike komma”.
Men var finns då det riket? Och hur kommer man dit in?
"Guds rike är inte sådant att man kan se det med egna ögon, säger Jesus. Ingen kan säga: här är det eller, Där är det. Nej Guds rike är inom er", säger han(Luk 17:20f).
Gud längtar alltid efter gemenskap med varje människa. Gud söker ett bejakande, ett svar på detta kärlekens anrop från varje människa. Om och om igen söker han. Och om han får svar, om människan öppnar sig för hans närvaro, planteras Guds rike som ett frö i hennes innersta.
Sen drar Gud sig tillbaka och väntar. Väntar på att människan ska vårda fröet så det kan gro. Jorden, platsen i människans inre är redan beredd. Genom skapelsen av människan till Guds avbild finns också i henne en inre jordmån som väntar på att få ge näring åt Guds rike.
Guds rikes tillväxt på jorden kan bara ske som ett samspel mellan Gud och människa. Gud sår fröet och ger växten. Men det behövs också vatten och näring. Och det är människans uppgift. Här finns det rika källor att ösa ur. Guds ord i Bibeln, kyrkans liturgi, andliga vägledare och förebilder, bönen och den helige Ande - allt detta är redskap som Gud gett oss att använda. Men vi måste också bruka dem. Annars förtvinar växten och fröet i vårt inre dör.
Vårt ja till Gud kan ges på många olika sätt. Men klarast och starkast manifesteras det i dopet. I dopet har vi begravts och uppstått med Jesus, som Paulus säger i Kolosserbrevet (Kol 2:12). Det betyder att vi har lagt av oss bundenheten till den värld vi lever i och redan fått del i den verklighet som är Guds rike. Efter vårt dop lever vi på andra sidan uppståndelsen. Vi äger redan det vi efter vår jordiska död en gång ska få - odödligheten i himmelriket.
Men vårt ja kan också ges på andra sätt en genom dopet. Varje gång vi handlar enligt kärlekens lag ger vi Gud vårt ja. Varje handling på jorden som är i linje med Guds rikes beskaffenhet förmerar dess omfattning och kraft. Det gäller även handlingar utförda av människor som inte är medvetna om att de samspelar med en allsmäktig och allomfattande Gud. Kristi frälsningsverk hänger inte på om vi inser och förstår det eller inte. Gud begär inte heller att vi ska kunna förstå allt. Men han manar oss att göra allt vi kan för att leva i kärlek och därmed förverkliga hans rike också på jorden. Detta oavsett om vi kallar oss kristna, muslimer, buddister, hinduer, judar eller ateister. Det är handlingarna - inte de etiketter vi sätter på dem - som spelar roll. Som är avgörande för både vårt liv på jorden och vårt liv bortom den kroppsliga (jordiska) döden.
Vår innersta kallelse är att leva i, av och för kärleken. Vi är skapade så, skapade till att vara Guds avbild - lika honom. Därför är också kärleken - som är själva substansen i Guds rike - också människans innersta identitet och hennes viktigaste drivkraft.
Men vår kärlek är i denna världen ofullkomlig. Bara Gud äger den fullkomliga kärleken. Den kärlek som bara har två mål. Det första målet är den fullständiga och ömsesidiga gemenskapen, fulländad endast inom Gud i treenigheten. Där fadern, sonen och anden lever i en städigt utgivande kärleksrörelse - den trinitariska dansen (med östkyrkans uttryck).
Det andra målet är kärlekens överlevnad trots en oändlig åtskillnad. Att kärleken finns kvar lika stark även om man är långt, långt borta från varandra. Och det är denna kärlek som prövas på korset. Jesus Kristus dör på korset inte i en glädjefylld Gudsgemenskap som Shadrak, Meshak och Aved-Nego i den brinnande ugnen (Dan 3:20f). Utan han dör totalt övergiven, förrådd, förödmjukad och föraktad. Så intagen och omsluten av den yttersta ondskan är Jesus oändligt långt borta från Gud. Det är det som manifesteras i hans rop på korset: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Och då ske undret - Guds kärlek övervinner också det oändliga avståndet. Även i sin totala utblottelse förmår Jesus en total och gränslös kärlek. Och det är därför som kärleken triumferar också över den yttersta ondskan.
Detta förändrar livsbetingelserna för mänskligheten för att framtid. Livet hotas inte längre av ondskans makt. En kärlekens väg spänns ut från enhet till oändlighet. På denna väg är varje människa ämnad att vandra. Den är Guds rike.
Visst finns ännu ondska. Ondskan uppstår när människor gör felaktiga val. Inte för att Gud vill det eller har ämnat henne till det. Utan för att hon själv väljer att göra så. Och visst kan vi drabbas av denna ondska. Visst gör vi det under vår livsvandring. Drabbas både av oss själva och av andra. Men Gud är alltid med oss när vi drabbas. Det finns ingen ondska, ingen plåga som Gud i Jesus inte själv känt i sin egen kropp. Mitt i lidandet, smärta och sorgen håller Gud ändå sitt rike öppet för oss. Vi hålls alla kvar på kärlekens väg. För det är den enda väg och verklighet som återstår efter korset.
Spelar då våra handlingar här på jorden ingen roll? Jo, viss gör de det. I Guds rike finns inte plats för ondska eller onda handlingar. De måste kastas ut.
Läser vi vidare i Evangelietexten där vi slutade står det: ”Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen.” (Matt 13:47-50).Hos den människa som är fylld av onda handlingar finns till slut inte mycket kvar att leva av och att bära med sig in i evigheten. I värsta fall finns alls ingenting kvar. Då återstå bara evig tomhet.
Men för den människa som vandrat kärleken väg här på jorden återstår en fullkomnad gemenskap med Gud själv i hans rike. En delaktighet i den kärlekens enhet som finns inom den heliga treenigheten. Den jordiska döden innebär då bara att vi slutligen får lägga av resten av vår bundenhet till de jordiska tingen - till tiden, till rummet och till det materiella.
Den dag alla människor gör så når också Guds rike sin fullkomning inte bara i himmelen utan också på jorden. Himmel och jord återupprättas och blir det de ursprungligen skapades till att vara.
AMEN
 
Torgerd Jansson