meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Bana väg för Herren

2011-12-11   
 
Matt.11 2-11

Det är något visst med att vänta. En tidig morgon och jag ligger kvar i min säng. Genom den stängda dörren hörs viskningar och pappersprassel. Jag blundar och låtsas sova. Och så äntligen, dörren öppnas och familjen kommer in sjungande någon födelsedagssång. Och så, alla presenterna. Så här före jul går vi alla in i en kollektiv förväntan. Barnen, naturligtvis, som fantiserar om alla julklappar de ska få. Men det känns som om många vuxna lever kvar i barnavärlden, just när det gäller julen. Vi vet precis hur det ska vara. Juldekorationerna, julmaten, juldofterna och, inte minst, julklapparna
Men hur många gånger har inte alla denna förväntan landat i en enda stor besvikelse. Presenterna var inte vad jag väntat mig. Julkalasen blev inte så trevliga och inte blev det någon snö i år heller. Johannes Döparen hade fått uppleva något fantastiskt. Han hade varit en välkänd predikant. Folk hade strömmat till honom i massor. Och kulmen hela hans gärning var när han fick döpa Jesus själv i floden Jordan. Då måste han ha känt sig helt övertygad om sin kallelse. Det kan inte ha funnits några tvivel om att Gud var med honom och att han hade en alldeles speciell uppgift i världen. Men nu då? Nu sitter han i en fängelsehåla och förtvinar. Han är säkert både misshandlad och utsvulten och är säker på att han aldrig kommer levande ut ur detta fängelse. Vad var det nu för mening med alltihop?
Men han har åtminstone några av sina lärjungar kvar. De besöker honom i fängelset. Och han kan sända dem med en fråga till Jesus. Är du den som skall komma eller ska vi vänta på någon annan? I ljuset av sina upplevelser har Johannes börjat tvivla. Hade han låtit sig fångas av en illusion? Var Jesus en bluff? Var det kanske så, att Johannes hade sett det han ville se och så byggt upp en fantasivärld som nu hade rasat ihop? Hans folk hade ju ändå väntat på Messias i så många generationer. Var det en spänd förväntans upplösning i intet som han varit med om.
Denna upplösning i intet har vi alla erfarenhet av. Hur var det alla de där jularna och födelsedagarna då vi så hett önskade just en alldeles preciserad sak. Den och bara den ville vi ha. Och så blev det något annat. Kanske lika bra, men inte det vi önskade oss. Våra förväntningar hade låst upp oss vid en enda upplevelse och förhindrade oss att se något annat.
Och det är väl det som dagens text handlar om. Vad gör våra förväntningar med oss? Förväntan är en trevlig förmåga. Den försätter oss i ett tillstånd av positiv energi. Vi ser fram emot något som ska göra oss glada och medan vi väntar på denna glädje gläds vi i förväg. Så långt är allting bra.
Men vår förväntan kan också låsa vår bild av det som ska hända. Vi får en så bestämt bild av det som kommer att ske att vi inte ser något annat och kanske går miste om hela härligheten.
Ylva Eggehorn skriver i en av våra nyare psalmer:

Så kom du då till sist du var en främling
En mytgestalt som vi hört talas om
Så många hade målat sina bilder
Men det var bortom bilderna du kom.

Jesus som Messias, Frälsaren var väntad. Under många generationer hade berättelsen om den väntade Messias levt bland folket. Berättelsen hade förts vidare från far till son. Hur kommer det sig då att folket inte kände igen honom när han väl kom?
När Johannes lärjungar kommer till Jesus med frågan om vem han egentligen är, då sänder Jesus tillbaka dem med en berättelse. De ska berätta om det som händer runt omkring Jesus där han går fram. De får ingen teologisk utläggning med sig utan berättelsen om hur blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör och fattiga får ett glädjebud. När Jesus har gjort under och botat sjuka då har det inte bara varit en hjälp för de enskilda människorna att slippa lida av sin sjukdom. Det är också ett sätt att föra dm tillbaka till den sociala gemenskapen. Många sjukdomar ansågs som orena och gjorde sina bärare isolerade från familj och vänner. Och när man var utesluten från familjegemenskapen då var man också skyddslös. Jesus för människor tillbaka in i gemenskapen igen, tillbaka till livet, tillbaka till skyddet mot faror. Det är glädjebudskapet.
Men ingen hade sett åt det hållet för att söka efter Messias. Man hade snarare vänt blickarna mot huvudstaden och mot de religiösa ledarna. Bland dem skulle naturligtvis Messias ta plats, inte ute bland fattigbefolkningen på landet. Och eftersom man hade blicken vänd åt fel håll upptäckte man inte vad som hände, fast det skedde mitt ibland dem.
Det var bortom bilderna du kom.
Så idag, när vi talar om den som banar väg för Herre, får vi fundera över våra egna bilder. Vilka inre bilder har vi av hur livet ska se ut? Var letar vår blick efter Gud och hans handlingar i vår tid? Vågar vi utmana våra egna bilder?
För vi vågar tro att Jesus finns här mitt ibland oss även idag. Frågan är bara om vi har vår inre blick inställd på rätt våglängd för att kunna se honom.
 
Kristina Färdeman