meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Herrens moder

2011-12-18   
 
Luk. 1:46-55

Det är länge sen nu, som jag för första gången flyttade till Ecuador för att arbeta och bo där. Men de upplevelser jag hade där är fortfarande starka och levande för mig. Jag fick bosätta mig långt ut på landet oh fick lära känna en värld som var helt ny för mig. Alla församlingsmedlemmar i vår kyrka var småbönder. De drev sina gårdar utan hjälp av maskiner eller tekniska hjälpmedel. De arbetade hårt från morgon till kväll. Många av byarna hade inte bilväg. Man fick bära allting man behövde på ryggen. Om man inte hade råd att skaffa sig en åsna. Ofta var det mer än en timmes vandring för att komma fram. Alla män bar tunga bördor dessa långa sträckor och de slet mycket ont. Men de som arbetade hårdast var nog ändå kvinnorna. De går upp före alla de andra i familjen för att ha frukosten klar i gryningen. Sedan är de med och arbetar på åkrarna hela dagen. Så länge barnen är under skolåldern så får de följa med. De flesta kvinnorna var dessutom gravida med jämna mellanrum och under hela graviditeterna arbetade de vidare i sitt tunga arbete. Vid 5-tiden på eftermiddagen är arbetsdagen slut. Då går man hem med sina arbetsredskap och med den mat man tagit med sig från sina odlingar. Sedan går männen ut och spelar volleyboll medan kvinnorna ordnar med kvällsmat.
När jag bott här i området ett tag och lärt mig hur vardagslivet såg ut, då insåg jag plötsligt en dag: här ser jag Maria framför mig. Hon måste ha sett ut som och levt ungefär som de unga kvinnor jag lärde känna här. Vi tänker inte alltid på att Maria är mycket ung.. Hon är nog i den tidiga puberteten 12,13 eller 14 år. Hon är giftasvuxen i sitt sammanhang. Men för oss är hon fortfarande ett barn.
Ser vi ut över världen så ser vi att det fortfarande finns många unga flickor som anses giftasvuxna så snart de nått puberteten. Medan de i vårt land nästan hinner bli medelålders innan de föder sitt första barn.
Maria bor i en liten by, starkt präglad av sin tradition. Hon vet vad som förväntas av henne och hon vet hur hennes framtid kommer att gestalta sig. En av de starkaste traditionerna är troligen av små flickor inte har något att säga till om. De ska lära sig att sköta hem och barn, inget mer. Henne väljer Gud. Och jag tror att han väljer Maria just därför att hon är som alla andra. Miljoner kvinnor genom årtusendena har kunnat identifiera sig mer henne.
Men när ängeln kommer på besök då säger hon inte: jag ska gå och fråga min pappa om lov. Hon säger inte, så kan jag inte göra för vad ska de då säga i byn. Jag kommer att bli utskämd. Hon ställer några frågor till ängeln och sedan svarar hon ja. Hon accepterar sitt uppdrag. I detta är hon antagligen en mycket ovanig ung flicka.
Denna unga flicka, eller unga kvinna, har enligt traditionen formulerat den text vi läst idag.. den som vi kallar Marias lovsång. Iden tackar hon först Gud för det uppdrag hon fått, sedan säger hon:
Han gör mäktiga ting med sin arm,
Han skingrar dem som har övermodiga planer,
Han störtar härskare från deras troner
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor
och rika skickar han bort med tomma händer.
Maria ställer sig i en tradition som alltid har funnits i judendomen men som inte alltid har varit helt tydlig. Hon prisar Gud för att han i första hand ser till dem som är små i världens ögon. Han upphöjer de ringa och mättar de hungriga. Och hon förebådar det som Jesus kommer att understryka under sitt jordeliv. Han som går till dem som står längst ner i samhället. Han äter med syndare och han talar med kvinnor. Och han kallar kvinnor lik så som han kallar män
För det som Maria lär oss idag är ett förhållningssätt till kallelsen. Både den allmänna kallelse som alla kristna får uppleva och den speciella kallelsen till speciella uppdrag. Vi kommer nog aldrig att få besök av en ängel, men för alla av oss har Gud en tanke med våra liv. Våra uppgifter ser olika ut. De kan också skifta genom livet. Men idag vill jag tala lite om hur vi ser på vår gemensamma kallelse, den kallelse vi har som församling. Vi som samlas här är del av en frikyrklig tradition. Vi är vana vid att lägga vikt vid den personliga omvändelse och den enskilda personens möte med Jesus. Men jag tror att vi måste börja läsa de delar av Bibeln som talar om rättvisa och solidaritet. Det betyder inte ett nytt budskap men det innebär ett perspektivbyte. Bibeln handlar i stor utsträckning om hur vi lever tillsammans, alla vi Guds barn som lever här på jorden.
Vi står på tröskeln till ett nytt julfirande. Då får vi på nytt läsa om och tala om hur Gud själv stiger ner på jorden och tar mänsklig gestalt i den mest utsatta position en människa kan ha. Han blir ett nyfött barn, totalt beroende av sin omgivning. Dessutom ett litet barn som föds in i en fattig omgivning. Som vuxen kommer han att utmana sin samtid. Men den utmaningen har till stor del tystnat. Dock är den inte död.
Gud kallar oss även idag. Han kallar oss att vända oss om och se ut, ut över vår värld, ut över vår samtid. Stående där får vi låta oss fyllas av Guds kärlek och genom oss får den kärleken strömma ut i världen.
Vi får faktiskt på fullt allvar tro att världen är god. Det är ingen utopi att vi alla ska får sitta under vårt fikonträd och slippa vara rädda för varandra. Gud ville det från början och vi kan i alla enkelhet få vara med om att förverkliga det.
Många gånger och på många sätt kommer vi då att känna att vi bara är enkla tjänarinnor. Men då får vi påminna varandra om att det är Gud som kallat oss. Vi står i hans tjänst och han kommer att ge oss den kraft och de visioner vi behöver.
Och så får vi också sjunga så som Maria sjöng: Min själ prisar storligen Herren och min ande fröjdar sig i Gud min Frälsare.
 
Kristina Färdeman