meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Jesus är vårt hopp

2012-01-29   
 
Mark. 4: 35-41

När jag var barn bodde vår familj några år i Munkfors i Värmland. På söndagseftermiddagarna var vi ofta ute och promenerade. Ofta gick vi då ner till Klarälven som flyter förbi samhället, bred och mäktig. På ett ställe hade det bildats en fors med strida strömmar. Över den hade man byggt hängbroar. Jag tyckte att det var obehagligt att gå över dessa broar. De gungade oroväckande och man var aldrig riktigt säker på om de verkligen skulle hålla eller om vi alla skulle falla ner i forsen. När pappa var på gott humör ställde han sig dessutom och gungade lite extra på bron och alla vi barn tjöt samfällt som små mistlurar. Det var både hemskt och spännande på en gång. Vattnet brusade under oss och bron kändes allt annat än säker. Tänk om vi skulle falla i, vad skulle då hände?
Texten vi läst idag handlar också om vatten. Den berättar något om Jesu liv och gärning, men den är också en berättelse om den nya framväxande kyrkan. De fyra evangelierna skrevs ganska många år efter Jesu död. Den alldeles nyskapade kristna kyrkan hade hunnit fungera några år och hade erfarenhet av vad det innebar att starta en ny religion. Livet hade varit hårt för de första kristna. Det lyser igenom i evangelietexterna. Man talar aldrig i klartext om av evangeliets berättelser också handlar om den nya kyrkan, berättelserna om Jesus handlar ju om tiden innan kyrkan fanns. Men i valet av texter och i sättet att berätta om Jesu liv och undervisning finns det en undervisning till de kristna bröderna och systrarna. Av den förstår vi att de levde ett hårt liv. Den omgivande världen skildras som hård och fientlig, ja, nästan som ett kaos.
Vi ser det i dagens text. Lärjungarna driver omkring på ett upprört hav och de känner sig övergivna. Deras båt går inte att styra och Jesus ligger och sover. Är det vad Markus vill berätta om kyrkans situation när han skriver sitt evangelium? Tydligen upplevde evangelisten det så. Det var säkert relevant för de första kristna, men vi kan fundera över om det är relevant för oss?
De första kristna fick stå till svars för sin tro. Det ser vi när vi läser Paulus brev. Vi anar det i den text vi läs från Korintierbrevet och det nämns i flera andra Paulustexter. Han fick slita ont på många sätt. Ändå skriver han brev som är fyllda av uppmuntran och inspiration. Han har i sitt eget liv fått uppleva alla den nya kyrkans svårigheter, men han ger inte upp.
Fortfarande använder vi båten som symbol för kyrkan. Missionskyrkan har haft med den i sin logotype under många år. Båten är symbol för den världsvida ekumeniken. Det är som om även vi kristna av idag sitter tillsammans med lärjungarna i deras lilla båt. Men upplever vi vår kyrka som en liten roderlös båt som driver med vindarna, eller har vi fått ett ordentligt roder på vår tids kyrkbåt?
Lärjungarna i båten kände sig säkert övergivna. Jesus har dragit sig undan. De hade varit tillsammans med människor hela dagen. Jesus hade predikat och han hade gjort under. Han befinner sig mitt i succén. Var han går dras människor till honom. Han talar till dem och han hjälper dem. Men sedan drar han sig undan. Lärjungarna har säkert känt sig övergivna tidigare. Men nu är de i uppenbar fara. Och Jesus ligger där och sover som om ingenting farligt är på väg att hända.
Men så fort han vaknar börjar det hända saker. Han hutar åt stormen och vindarna lägger sig. Jesus behärskar kaosmakterna. Han kan stilla stormen och han kan komma sina lärjungar till hjälp. Det är Jesus som står för hjälpen. De fick lära sig att leva i detta totala beroende av Jesus. I allt som de gjorde fanns han i centrum. De hade brutit upp från allt det som tidigare var viktigt för dem. De hade accepterat ett helt nytt liv. Och centrum i detta liv var Jesus själv.
När kan vi uppleva detta total beroende av Jesus? Det är här som jag många gånger kan fundera över mitt eget liv och över allas våra liv, vi som vill vara kristna och som lever i Västvärlden. När upplever vi att hela våra liv är beroende av att Jesus finns där som vårt centrum? Vi som har förmånen att leva i ett land där vi sällan upplever hot till liv och lem. Vi som har vår försörjning tryggad. Vi som oftast får den sjukvård vi behöver, när vi behöver den. Materiellt sett lever vi ett lugnt och tryggt liv. Och skulle det vara någon nackdel, kan man ju fråga sig? Det är detta som jag är bekymrad över. Ska vi vara bekymrade över att vi får leva i lugn och ro?
Bibeln talar inte bara om tryggheten hos Gud. Den talar också om värdet av utmaningar. Den berättar om hur Jesus sänder ut sina lärjungar i en hård och misstänksam värld. Den visar hur Jesus vill att vi ska vara där, mitt i vardagen. Att vi ska ge våra liv för andra för att vi ska vinna den eviga frälsningen. För det är bara där, mitt i kampen, som vi får uppleva hur det är att leva helt beroende av Jesus.
Paulus hade upplevt detta. Från sin, förmodligen, usla fängelsehåla, skriver han till Timoteus: ”Gud har inte gett oss en modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens ande.” Mitt i alla motgångar får Paulus uppleva hur Gud ger honom kraft och inspiration. Så får också vi be till Gud att han ska bevärdiga oss att också få uppleva kraften, kärleken och självbesinningen, trots att vi lever relativt lugnt och tryggt.
Kraft, kärlek och självbesinning är väl också utmärkta kännetecken för en församling. Vår frestelse är väl snarast att tro att kraften är vår egen och att församlingens framgångar beror av hur väl vi arbetar. Att vår församling lever av vår energi och våra egna arbetsinsatser.
Frågan till oss idag blir då att reflektera över hur vi tar ”Gud i hågen” och lever våra liv med honom själv som centrum. Vi behöver det i våra privata liv för att växa och mogna som kristna. Vi behöver det som församling för att växa och mogna tillsammans, med också för att bli trovärdiga som vittnen och Jesus själv. Och han står här idag, precis som alla andra dagar, och erbjuder sig själv till oss. Vi har bara att tacka och ta emot. Famnen är öppen. Jesus tar emot oss. Sedan får vi vandra mot nya djärva mål tillsammans med honom.
 
Kristina Färdeman