meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den Helige Ande

2005-05-15   
 
Pingstdagen
Apg 2:1-11

”Människan lever för att låta sig uppfyllas av den Helige Ande.”

Uttrycket kommer från den ryske munken och staretsen Serafim av Sarov. Och detta var inte något han hade läst sig till. Hans kunskap kom från lång egen erfarenhet av liv i bön, ett liv i gemenskap med Gud. I över 30 år levde han ensam i den ryska motsvarigheten till mellanösterns öknar – den djupa skogen. Sen trädde han fram och blev en av 1800-talets stora andliga vägledare.

Nyckel till hans väldiga kunskap och förmåga som andlig ledare var just detta. Serafim av Sarov var själv fylld av Anden. Detta gjorde att han kunde se tvärs igenom människorna. Att han förstod deras nöd och problem långt innan de ens hade berättat om dem. ”Hur kan detta komma sig”, frågade människorna som sökte sig in till hans enkla eremitboning i skogen. ”Ja, inte beror det på mig”, brukade Serafim säga. ”Jag berättar bara det som Anden låter mig veta.”

Serafim av Sarov var uppfylld av den Helige Ande. Så fylld att de vilda djuren åt ur hans hand. Vargen sov vid hans fötter. Den stora björnen betjänade honom genom att villigt hämta honungskakor när Serafims enkla matförråd tröt genom de många besökarna. Anden gjorde honom inte bara vis. Anden utplånade också fiendskapen mellan människan och de vilda djuren. Serafim av Sarov levde åter i Paradiset. Han hade passerat keruberna och det ljungade svärdet, som vaktar vägen in till livets träd (1 Mos 3:24).

--------------------------------

Och visst har han rätt – den vise staretsen. Målet med livet är att lära känna Gud. Vägen dit är den Helige Ande – Guds egen Ande som ges till människorna med start denna heliga Pingstdag. Som ges inte bara som lån, inte bara för ett begränsat tillfälle, inte bara till några särskilt utvalda. Utan som ges till alla lärjungar. Totalt och utan förbehåll. Och för att stanna hos dem för alltid (Apg 2:3).

Några veckor tidigare, strax innan han tillfångatogs och korsfästes, berättade Jesus för sina lärjungar att detta skulle hända. ”Fadern… ska ge er en annan Hjälpare som skall vara hos er för alltid: sanningens Ande”, säger Jesus i sitt stora avskedstal i Johannesevangeliet (Joh 14:16-17). Och han fortsätter: ”Det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.” (Joh 16:7-8)

Redan i Gamla Testamentet finns många berättelser om hur människor får del av helig Ande. Framför allt gäller det profeterna, som utrustas med Anden för att utföra en viss uppgift såsom Gud vill. Men Anden ges då bara för en kort tid och för ett speciellt tillfälle. Fösta gången vi hör om att Anden stannar hos än människa är hos Jesus själv vid hans dop. Anden kommer då ner som en duva från himlen och stannar över honom (Joh 1:32).

Anden förblir i Jesus och leder honom i hela hans gärning från denna stund. Men när Jesus dör på korset ger han inta bara upp andan, utan han ”överlämnar sin Ande” (Joh 19:30). Han gör det för att vi ska få del av den. Ett par dar senare är han som uppstånden åter hos lärjungarna. På påskdagen kommer han åter till dem och andas på dem. I den stunden föds den kristna kyrkan. Den föds i ett litet rum, bakom reglade dörrar, då en liten, liten grupp förskräckta och förstämda människor gemensamt tar emot Anden av den uppståndne Kristus.

---------

Här skulle man kunna sätta punkt i historien. Den kristna kyrkan var född och borde väl med det kunna växa över jorden, alldeles som Jesus sagt innan han steg upp till himlen på Kristi Himmelsfärdsdag. Men så är det inte. Det räckte inte med det gemensamma mottagandet av Anden. Varje lärjunge måste också själv fyllas av den Helige Ande för att kunna bära budet vidare ut i världen – själv bli ett vittnesbörd. Det är det som sker med apostlarna på pingstdagen. Hur var det vi läste? Jo, att det ”…från himmelen hördes ett dån som av en stormvind som fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld stannade på var och en av dem. Alla fylldes av Helig Ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem”. (Apg 2:3-4) Anden gavs åt alla, var och en, i sin fullhet och för alltid. Så fullkomnas påsken av pingsten.

Så har också vi alla lärjungar allt sedan dess fått ta emot den Helige Ande i vårt dop. Vi går därmed in i en ny existens – ett liv i Kristus. ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”, säger Paulus i Galaterbrevet (Gal 2:16-21). När vi låter sig fyllas av Helig Ande förändras vår natur. Man kan se denna metamorfos inte minst hos Petrus själv. Petrus, som så totalt svikit sin Herre och Gud så på tempelgården, håller denna pingstdag sitt första stora profetiska tal. All rädsla är som bortblåst. Kvar finns bara det stora vittnesbördet om vad Gud gjort för oss i Jesus Kristus. Senare kallar Petrus den här förvandlingen: ”att bli delaktig av gudomlig natur” (1 Petr 1:4). Inte så att människan blir Gud. Det blir hon aldrig. Men så att hon i Guds Andes kraft förmår att vara den fullt levande människan. Och ur hennes inre ”flyter strömmar av levande vatten” (Joh 7:38) alldeles såsom vi hörde i evangelieläsningen.

------------------------

Det är alltså något kosmiskt som händer denna pingstdag. Delaktigheten av den gudomliga naturen fulländar människan. Historien har visat att hon inte förmår vara den hon skapats till: Guds avbild. Genom historien har Gud, fram till denna dag, försökt få människan att leva efter sin rätta natur. Men Edens lustgård, lagen, profeterna och det utvalda folket har inte räckt. Något mer måste till. Den oerhörda gåva som vi då får är Anden – den tredje personen i treenigheten. Som ges åt var och en som vill ta emot den. Andens uppgift är att fullborda Kristi påsk i våra hjärtan: genom död till liv. I dopet, och genom den följande handpåläggningen, ges denna gåva till oss alla. Vägen åter till Paradiset öppnas.

Här svindlar tanken. Är det verkligen så? Betyder Anden så mycket? Är vägen verkligen åter öppen? Kan vi ta till oss detta? Och vad är det då vi måste komma till rätta med? Vad är det i vår gamla natur som måste läggas åt sidan? ”Döda det jordiska hos er”, säger Paulus (Kol 3:5). Vad är det som inte längre får plats i den människa som likt Serafim av Sarov är uppfylld av Helig Ande?

Svaret är själviskheten. Den själviskhet som väcker habegär, avund, självgodhet, vrede, njutningslystnad och kritiklust. Som låg bakom att Adam och Eva en gång åt av kunskapens träd. De ville bli större än Gud. Den själviskhet vars ansikte är girigheten och vars pris är förnöjsamheten. Mänsklighetens historia är fylld av själviskhetens katastrofala följder. Vi ser dem i Edens lustgård. Vi ser dem genom historien. Och vi ser dem lika tydligt i dag.

Man kan fråga sig vad som gjort att mänskligheten överlevt allt som följt i själviskhetens spår. Alla krig, all makthunger, all utsugning, allt förtryck. Svaret är lika enkelt som självklart. Det är kärleken. Den kärlek som trots allt genom historien har visat sig vara starkare än allt annat. Den kärlek som har sitt ursprung i Gud och som är Guds innersta väsen. Den kärlek som genom den Helige Ande slår rot i människans själ. Den kärlek som är den brinnande kärlekslågan, som inget eller ingen förmår att släcka. ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus.” (Rom 8:38-39)

--------------------------------------

Det otäcka med själviskheten är att ingenting kan tillfredsställa den. Ju mer man får, ju mer vill man ha. Själviskheten är omåttlig och omättlig. Så mycket ser vi inte av detta i dag! I dag då penningen och vinstbegäret har upphöjts till livsmål. Och egentligen det är inget konstigt med det. Man kan inte förvänta sig något annat. För när människan försöker nå tillfredsställelse genom instrument som är emot hennes egentliga natur kan det bara gå på ett sätt. Det kan bara bli fel och förfelat. Först när hon säger ja till att vara den hon skapats till kan hennes innersta längtan fyllas. Kan hon komma till ro.

Men hur ska vi då kunna ”döda det jordiska inom oss”, som Paulus säger? Hur ska vi kunna bekämpa själviskheten? Hur ska vi kunna finna en ny etik som gör detta möjligt?

”Det ska ni inte alls”, säger de erfarna. ”Det handlar inte om ett nytt moraliskt projekt. Tvärtom. Det handlar om att du måste släppa din egen självfixering”, säger de. För när människans kraft inriktas på att bekämpa den egna synden blir hon hopplöst inkrökt i sig själv. Hon låser och stänger det som måste vara öppet. Öppet för den yttersta gåva som Gud givit sin mänsklighet. Den Helige Anden.

Utan Anden kämpar människan en ojämn kamp. ”Det onda jag vill det gör jag, det goda jag vill det gör jag inte”, säger Paulus (Rom 7:19). Och utan Anden blir den kristna kyrkans liv ett hopplöst moraliskt projekt. Kraften inriktas på att fördöma enskilda människors privata handlingar i stället för att bygga Guds rike på jorden. Ett rike där solidariteten med de sämre ställda står i förgrunden. Ett praktexempel på det här i dag i Sverige är det stora intresse och all den kraft som kyrkan ägnar åt enskilda privatmoralfrågor. Medan utsugningen av världens fattiga och inemot miljarder undernärda och svältande barn i stort lämnas åt sitt öde.

--------------------

När människan tar emot Anden förändras situationen. Inte så att allt blir enkelt och ljust. Visst säger Paulus att när vi uppfylls av den Helige Anden så får vi också del av Andes frukter. Som är: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22). Vår vän från den ryska skogen – Serafim av Sarov – är allt detta.

-------------------------------

Men Anden visar också på våra svagheter. Den är ”det tveeggade svärdet som tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg, och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar” (Heb 4:12). För vilken ingenting kan döljas. Också i den kristna människans liv behövs både rengöring och storstädning. Men den kampen kan bara vinnas genom att vi följer den ryska staretsens och Paulus råd – att låta oss uppfyllas av Anden, att dricka djupt av Anden.

Det vi människor inte förmår göra på egen hand, det hjälper Anden oss med. Det som är omöjligt för människan är möjligt för Gud.

Processen må vara aldrig så smärtsam. Men den är också nåd. För det är först när vi genomborrats av det ljungande glödgande svärdet som vi kan åter komma in i Edens lustgård. Som vi åter kan äta av livets träd. Som vi åter får del av det eviga livet i Guds rike. Som vi återställs till att vara den vi en gång skapades till.

---------------------------------

Till sist – några mer personliga reflektioner.

I Bibeln från min dopdag har min doppräst skrivit några ord som kommit att betyda väldigt mycket för mig. Det står: ”Med önskan om Guds välsignelse och Andens ledning på din vandring i landet med de vida gränserna.” (2 ggr) Det är först när jag påbörjat denna vandring, som alls inte innebär den inskränkthet i livet som jag befarade i min ungdom, som har jag anat något av den enorma rikedom som finns i Guds Rike. Både i det rike som är här och nu i den kristna kyrkan, och i det rike som skall komma. En ny verklighet har öppnat sig med dimensioner som är långt mer fullödiga än något jag tidigare mött och sett. Ännu är jag bara i början, ännu har jag bara snuddat vid en flik av Guds mantel. Men det har förändrat mitt liv. Och ett vet jag – att Guds beröring i en människas liv väcker en visshet som når bortom alla olösta frågors svar. Att det är i den tron som hon sedan vilar. Att hon inte lägre är till salu. Och att allt detta sker utan egen förtjänst. Att det är en gåva av Gud. En nåd. En underbar nåd.

Guds beröring vänder också vår längtan till att ständigt vilja komma närmare. Vi vill lära känna honom i skapelsen och i Jesus Kristus. I detta sökande är Anden till ovärderlig hjälp. Mycket påtagligt har jag många gånger erfarit hur Anden, precis som Jesus säger, undervisar och påminner om allt. Jag har också insett att så skett långt innan jag medveten om att Anden fanns i mitt liv. Att det var Anden som under många år med allt större styrka drog mig till Gud. Med kärlekens rep, som det står i Hosea bok. Att det var Gud genom Anden som grep in i både goda och i svåra stunder. Att jag länge och ofta varit buren av någon långt större, starkare och klokare än jag själv.

I dag ser jag att jag att det har varit så. I dag ser jag att det är så. I dag tror jag att Anden ständigt är närvarande i oss, ständigt talar med oss, ständigt försöker uppmärksamma oss på olika ting, ständigt försöker leda oss. Och att det då inte alls bara handlar om vårt inre liv tillsammans med Gud. Utan i hög grad också om den påtagliga verkligheten. Att Guds Ande finns med oss och leder oss också i tvättstugan, på bussen, i jobbet, med barn och vänner. Och att det enda som hindrar oss från att färdas under Andens ledning i landet med de vida gränserna är att vi är så upptagna med att genomföra våra egna projekt att vi glömmer att fråga efter Guds röst. Att ställa den enda riktigt viktiga frågan: Vad vill du Gud med mig i dag, här och nu?

Eller med diktens ord:

En strimma av ljus
föll in i min själ
och skapade allting nytt.
Med omvänd blick
och klarnad syn
mitt liv blev till verklighet bytt.

Det ljuset det lyser
så sällsamt varmt
ger jubel i villgången själ.
Och vart än i världen
min livsresa bär
jag vilar i Dig som vill väl.

Den eld som Du tänt
ej slockna kan
den brinner i evighet nu.
Jag sträcker min längtan
allt längre in
där mitt jag kan gå upp
i Ditt Du.


Amen
 
Torgerd Jansson