meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Jesus skapar tro

2012-01-22   
 
Matt 8: 5-13

Jesus skapar tro – det är rubriken för den här söndagens texter. Men är det så?
I en tid då allt anses hänga på den enskilda människan är det lätt förledas till att tänka att också tron hänger bara på oss. Att det är vår iver, vårt sökande, vår beslutsamhet, våra böner osv som skapar tron. Och då är missmodet inte långt borta. Maktlösheten, oförmågan driver oss på gränsen till uppgivenhet. Och vi tänker ”Jag förmår inte tro tillräckligt.”
Men människors erfarenhet av Gud säger något annorlunda. Journalisten Elisabeth Sandlund ”drabbas” av tron vid sin utvecklingsstörda dotters konfirmation. Skribenten Göran Greider möter Jesus mitt i sin författarlya. Plötsligt står han bara där i dörren. Författaren Simon Weil, om skrivit många fantastiska böcker om tron, säger själv: ”Jag hade inte en enda gång under mitt liv sökt Gud. Men Kristus steg ner och grep mig!”
Någon gång, någon stans händer det oförklarliga för många, många människor. Tron, som är så obegriplig för tanken, stiger ner och slår rot i hjärtat. Och blir förklarad. Inte genom intellektets prestation, utan bortom alla krav på bevis och bekräftelse. Den bara finns där inom oss som en ofattbar gåva, som en skimrande pärla, som vår största skatt.
Och vi förstår Jesu ord: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er.” (Joh 15:16)
Och Paulus, som skriver till Romarna: ”Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävan, utan på Guds förbarmande.” Rom 9:16)
Och vi fattar den enkla sanning som finns i den 37 psaltarpsalmen: ”Lägg ditt liv i Herrens hand, lita på honom, han kommer att handla.” (Ps 37:5)
Så måste det ha varit för den romerska officeren, som vi läste om i dagens evangelietext. Han som stod i förtyckarens – det romerska imperiets – tjänst. Han som hade så mycket makt. Han som alls inte var jude, eller uppväxt i tron på en enda allsmäktig Gud. På något sätt hade han ändå kommit till tro. I Lukasevangeliets variant av samma berättelse, som denna vi läste ur Mattesevangeliet, sägs det också att officeren var en vän av det judiska folket. Att han till och med låtit bygga en synagoga. (Luk 7: 1-10)
Officeren uppvisar en tro byggd på en bergfast tillit. Han söker själv upp Jesus. Vi kan bara föreställa oss hur mötet måste ha sett ut. Officeren iklädd en elegant uniform, med brynja och hjälm och fina läderstövlar. Jesus iklädd en enkel mantel och med sandaler på fötterna. Ändå vet den till synes starka att det inte är han själv som har den verkliga makten. Makten har den till synes så mycket svagare. Tillit är ett av livets viktigaste grundfundament. Brist på tillit skapar ofta missbruk, missnöje, oro, ångest och uppgivenhet. Den människa som bara vågar lita till sig själv, drabbas förr eller senare av tillitsbrist. När hon i vitögat inser sin egen reella maktlöshet och oförmåga.
Men officeren har en bergfast tillit till Gud. Han vet att Jesus har makten. En makt som är långt större än hans egen. Makten över livet. Makten över döden. ”Säg bara ett ord så blir pojken frisk”, säger officeren. Han begär inga magiska riter, inga besvärjelser, inga medikamenter, inte ens något besök. Bara ett ord från Jesus räcker.
Och han drar en intressant parallell. ”Jag står själv under befäl” säger han. Jag vet vad det innebär. Och mina soldater står under mitt befäl och gör vad jag befaller dem. Här visar officeren att han förstått att Jesus har all makt över ondska och demoner, över liv och död. ”Säg bara ett ord…” Och pojken blir frisk. ”Du trodde och det skall ske…” säger Jesus.
Vågar vi en sådan tillit till Gud? Jesus blir själv förvånad. ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.” säger han. Och i nästa andetag profeterar han om hur många från öster och väster kommer att ligga till bords med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket. Medan många av Israels barn kommer att lämnas utanför. Redan här talar alltså Jesus om den världsvida kyrkan genom det nya förbundet mellan människa och Gud. Hans eget förbund.
På många ställen i Bibeln kan vi också läsa om hur Jesus sörjer över att människorna har så svårt att tro. ”Om ni inte får se tecken och under så tror ni inte” (Joh 4:48) säger han till folket. Och till lärjungarna efter uppståndelsen: ”Saliga är de som inte har sett men ändå tror.” (Joh 20:29).
Igen ser vi hur människan kämpar för att med sitt intellekt, sin syn, sin hörsel, sin känsel för att kunna tro. Den vägen är dömd till misslyckande. Tron är inte en fråga om ”försanthållande”. Inte en fråga om påtagliga bevis eller vetenskapliga sanningar. Våra krampaktiga försök i den riktningen gör i stället att vi blir modlösa. Vi missar målet. När Gud närmar sig blir vi mest omtöcknade och förvirrade. Tanken famlar i mörkret.
Men någon stans anar vi också ett ljus. Vi hör Honom viska (som i Höga Visan): ”Kom, min älskade. Min vackra flicka, kom ut! Vintern är förbi. Marken täcks av blommor, sångens tid är inne.” (Höga v 2:10-12) Och allt det svåra blir plötsligt lätt och ljust. Vi inser att vår svaghet är vår egentliga styrka. Och att Gud ger sig åt oss medan vi ännu är bräckiga och svaga. Bara vi låter det ske.
Vår skimrande skatt - den tro som skälver i vårt inre kommer från honom, inte från oss själva. Och i tacksamhet får vi instämma i Paulus ord till Korintierna: ”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig” ( 2 Kor 4:7)
AMEN
 
Torgerd Jansson