meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Uppenbarelsens ljus

2012-02-05   
 
Luk.2:22-40

Barnet ligger i mammas eller pappas armar. När det är riktigt litet blir det helt omslutet av armarna. Det blir som en liten grotta där man kan känna sig alldeles trygg. Man kan hålla värmen där inne, och även när det är kallt ute, är det varmt inne i famnen. Man kan höra hjärtljuden. Medan man fortfarande ligger inne i magen hör man mammas hjärta slå. När man har kommit ut i den kallare och mer påträngande världen är det tryggt att fortfarande kunna höra de vana ljuden. De skapar en känsla av att vara omsluten och att få vila i tryggheten.
Vi vet hur det känns att vila i sin förälders armar och det är också bilden av hur vi får vila i Guds famn. Bibeln berättar för oss hur Gud vill hålla oss, var och en, nära sig. Gud har skapat oss var och en. Det kan vara lite svårt att föreställa sig att han känner till oss som enskilda individer. Vi lever ganska många på jorden och räknar vi in alla de som levat före oss så blir det ännu fler. I en mänsklig hjärna får inte alla dessa individer plats. Men Gud är annorlunda. Han har plats för oss alla. Vi kan gärna tänka oss att vi får ligger som ett mycket litet barn i hans famn. Att vi får vara så nära honom så att vi känner värmen från hans kropp och att vi hör hans hjärta slå. Och det konstiga är att ingen kommer att ligga närmare Gud än någon annan. Alla har vi den bästa platsen. Tätt intill Gud. Nära hans hjärta.
Symeon tar det lilla barnet i sin famn. Vad händer med oss när vi får ett litet barn i vår famn? Jo, vi börja le mot det. Vi lutar oss över det lilla barnet och söker dess blick, vi ser djupt in i dess ögon och försöker att få det att le. Här finner vi också en bild av Gud. Människor har länge föreställt sig att Gud lutar sig över oss på samma sätt. Har ni tänkt på vad ni här i välsignelsen? Vi säger: ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig. Herren vände sitt ansikte till dig”. Återigen ser vi bilden framför oss. Vi är det lilla barnet som ligger i Guds famn. Han lutar sitt ansikte över oss och hans ansikte lyser av kärlek och ömhet.
Och så kunde vi säga:
Du vänder ditt ansikte till mig
och ler mot ditt barn som en mor.
Ditt ansikte lyser som solen
det är detta som gör att jag tror
att du ler emot mig som en mor.

Men det finns också en annan bild. Det är inte bara vi som ligger i Guds famn. Gud själv som läggs i vår famn. Jesus är ju Gud själv som kommer hit till jorden. Detta lilla spädbarn som vi berättar om idag, han är Gud själv. Gud ville av någon anledning komma ner hit till jorden och vandra omkring här bland oss människor. Han väljer att vara med från den allra första början även om han hade kunna göra precis hur som helst. Han hade kunna kliva in i verkligheten som en vuxenman. Han hade kunna blir kung eller kejsare för att få ordentligt med inflytande. Vad som helst. Men han väljer att bli ett spädbarn född in i en fattig familj.
Var Jesus så här liten hela tiden, var han bara det lilla Jesusbarnet?
Nej. Jesus växer ju upp och blir en vuxen man. Han lever igenom bandomen med dess bekymmer och glädjeämnen. Han upplever puberteten. Han arbetar med sin pappa i snickeriet. Och så småningom börjar han vandra runt och predika.
Gud själv gör sig till en människa som lever sitt liv i samma utsatthet som alla vi andra. Syntes det på det lilla barnet att det var något speciellt med honom? Hur kunde Symeon veta att bland alla tusentals spädbarn han hade sett där i templet, att just detta var det barn som Gud hade sänt? Ja, det syntes nog inte på utsidan. Jesus såg ut som vilket spädbarn som helst. Symeon och Hanna förstod på något annat sätt att de mötte Gud själv.
Gud börjar med något litet och oansenligt. Det var inget speciellt med just detta lilla barn. Hans föräldrar var som vilka som helst. De var fattigfolk från landet. Det förstår man när man läser om vad de skulle offra, två duvor, små och billiga djur. De hade inte råd med mer. Det var nog ingen som la märke till dem när de vandrade in i templet.
Kan man se på ett litet spädbarn vilka möjligheter som finns i det? Kunde man se på Zlatan, när han var en baby, att han skulle bli en fantastisk fotbollsspelare? Kunde man se på Erik Saade att han skulle vinna Melodifestivalen förra året? Kan vi ens nu, när vi ser på varandra, veta säkert vad vi kommer att vara om ett år eller tio år? Nej, det kan vi inte. Ingen människa kan det.
Jesus berättar en liknelse när han blivit vuxen. Det allra minsta fröet av alla, säger han, det är senapsfröet. Nu odlar inte vi särskilt mycket senap här i landet, men vi får väl tro Jesus på hans ord. När detta frö planteras och växer upp blir det ett stort träd, ett av de största.
Jag tror att Jesus vill berätta samma sak som Gud berättar när han låter Jesus födas. Vi kan aldrig veta vad det blir av något som verkar litet och oansenligt. Det finns mycket runt omkring oss som vi aldrig lägger märke till. Väldigt mycket går alldeles obemärkt förbi oss. Många männsikor läge vi aldrig märke till. Men, se upp, säger Gud till oss. Du vet aldrig vad du går miste om. I det allra minsta kan det dölja sig en stor skatt.
Barnet buret bär den vuxne, är titeln på en bok som skrivs för ganska många år sedan. Barnet buret bär den vuxne.
Barnen ges till oss. De kommer små och hjälplösa. Inget barn överlever utan att någon vuxen tar hand om det. Och det allra bästa är om det finns många vuxna runt ett barn.
Och så sänder Gud oss ett litet barn. När ha själv vill vara här hos oss, då ger han oss ett barn som behöver bäras och skötas om. Vi har på något sätt fått ansvar för att bära Jesus här i världen, att bära Gud själv. Samtidigt kan vi känna att Gud bär oss. Vi får vila i Guds famn. Och Jesus blir den vuxna mannen som utmanar oss och sänder oss ut i arbete.
Varje stund föds ett barn någonstans.
Varje stund släcks ett liv någonstans
Ge det frid.
Varje stund är just nu.
Varje stund bär oss du.

 
Kristina Färdeman