meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Det levande ordet

2012-02-12   
 
Luk. 8: 4-15

Vi börjar så smått ana att ljuset ska komma tillbaka även i år. Och kanske är det några som redan börjat läsa frökataloger och som börjat planeringen av sommarens blomsterfröjder. I sommar ska vi ju verkligen ha de där överdådiga rabatterna eller de fantastiska balkonglådorna med prunkande blommor av alla de sorter. Trots att vi innerst inne vet att våra odlarmödor inte alltid ger de resultat vi önskade.
Själv var jag husägare några år men min trädgård var ingen som vann några priser. Men ett år drabbades jag av ett energiryck. Jag satte mig ner med bomsterkatalogerna. Jag ritade upp mina rabatter, jag planerade för färgsammanställningar, för komposition av höga och låga växter. Sen gick jag och köpte frön. Jag planterade dem och satte mig att vänta. Och jag fick vänta länge. Det dröjde innan det visade sig något överhuvudtaget i rabatten. Sedan kom en av sorterna upp och den växt frimodigt. Sedan kom ingenting och sedan ingenting. Det blev en säregen rabatt. Inte mycket av det jag planerade blev verklighet.
Kanske kan vi föreställa oss Gud på samma sätt, sittande med en gigantisk frökatalog, planerande sin värld. Här får han presenterat för sig alla möjligheter. Det finns frön som ger stora doftande blommor. Det finns andra som är mer diskreta. Där finns höga blommor och låga blommor. Det finns växter som bara är gröna. Alla möjligheter finns där. Det är bara att beställa så kommer det. Men inte kan vi väl tro att Gud är en lika tafatt odlare som jag. Han om någon borde väl ha kontroll på vad han planterar och vad han sår ut.
Men så läser vi dagens text om Gud som såningsman och kan bli lite förskräckta. Han tycks slänga omkring sig lite hur som helst. Ingen ansträngning att få fröna att hamna på de bördigare markerna. För ovanlighetens skull får vi en tolkning av liknelsen. Sådden är Guds ord, säger Jesus. Den sås ut och hamnar hos människor som tar emot den på olika sätt. Några vill väl, men orkar inte hålla ut. Andra är aldrig någonsin intresserade. Och hos några slår sådden rot för att växa upp för att blomma och bära frukt. Men frågan kommer tillbaka. Vet inte Gud vad han gör? Varför slänger han runt sitt ord såhär? Det vore ju mer effektivt om han redan från början bara sådde där jordmånen är god. Det är ju ett enormt slöseri att så där man redan från början vet att det inte blir något resultat.
Kanske vår liknelse inte i första hand handlar om hur vi ska planera för hur Ordet ska spridas över världen, utan om hur Gud ser på sin skapelse. Han har en gång skapat alltsammans och fått se hur mycket av hans skapelse har förfuskats. Han har kallat sitt förbundsfolk. Genom hela GT får vi följa dem och se hur de gång på gång avviker från Herrens vägar. Hur Gud får kalla dem tillbaka, tillrättavisa dem och börja om på nytt. Och nu har han börjat om på nytt igen. Genom Jesus Kristus kallar han ett nytt förbundsfolk. Han sår ut sitt Ord på nytt. Och han gör det utan beräkning. Generöst sprider han ut sitt ord över världen. Han sprider det vid vägkanter, på berghällar, bland tistlar, ut i den torra värmen i Mellanöstern. Han skickar inte med någon speciell färdkost. Varken vatten eller gödning talas det om i texten. Gud har förtroende för sitt ord och han tycks ha förtroende för de miljöer dit ordet sprids. Det verkar som om Gud menar att det finns möjligheter överallt. Att man aldrig kan veta i förväg vad som kommer att hända.
Det levande ordet är dagens tema. Det är ju också grundstenen i den kristna tron. Ordet som blev kött. Ordet blev människa och bodde bland oss. Ordet blev synligt och vandrade runt omkring bland oss.
Jag vet inte om det är förmätet att tänka sig att också vi är små ord som har blivit människor. När jag först började meditera över dagens predikan, såg jag för mig själv, oss alla människor vandrande omkring som små ord, var och en av oss. Några har blivit långa och betydelsefulla ord. Andra av oss har blivit enkla vardagsord. Några har fått bli imponerande utrop, medan andra är de ord som binder samman, som ”och” och ”men” osv. Orden är olika, men vi vet att alla är viktiga för att vi ska kunna forma en mening. Och framförallt, vi måste komma tillsammans. För att överhuvudtaget kunna forma en mening måste alla orden träffas. Det är inte så stor mening med en massa ”och” och ”men” som springer omkring för sig själva. Och hur viktigt och betydelsefullt ord man än blivit så behöver man några vardagsord omkring sig för att kunna forma begripliga meningar. Allt hänger ihop. Så kan vi fantisera vidare om dessa frön som sås uti Jesu namn. Vi kan se oss själva som små frön som sprids ut för vinden. Ingen har planerat för att just jag skulle hamna i en särskild mylla. Vi hamnar där vi hamnar. Tillsammans kan vi skapa mening.
Kanske kan vi också uppfatta liknelsen så att det är Gud själv som sprids ut för alla vindar. Även han hamnar i olika miljöer. Han finns i karga, torra sammanhang där ingenting kan växa och utvecklas. Han finns där livet ständigt är utsatt och hotat. Han finns där människor far illa. Och han finns i alla gynnsamma situationer där allting växer och utveckals och det mesta kan mogna till skörd. Han finns där människor söker varandra och söker sammanhang. Därför att han vill vara just där människor lever sina vanliga vardagsliv., där inget särskilt händer, där livet går sin gilla gång.
Vad betyder då allt detta för oss som församling? Ja, kanske framförallt att vi inte har monopol på Gud. Vi vet sällan vilka vägar som är Guds vägar. Vi kan nog ha uppfattningar om hur det borde vara, men vi har aldrig kontroll över Gud och hans handlande.
För det andra, Gud finns överallt. I vår tradition är vi vana att tänka att vi ska föra människor till Gud. Snarare behöver vi lära oss att lära mäniskor att se Gud där han redan finns. Han finns ju redan här, i alla sammanhang, bland alla sorters människor. Han känner redan våra livsvillkor och han har redan öppnat sin famn för alla oss som lever här på jorden.
För det tredje kanske vi måste lära oss att lita mer på Guds handlande. Vi har lätt för att kategorisera människor. Några är för kalla, andra är för flyktiga. Kanske vi t.o.m kan tycka att det är meningslöst att slösa energi på vissa. Men vi vet aldrig vad Gud har sått. Det finns en författare som heter Lars Björklund. Han har skrivit en bok som heter ”Modet att ingenting göra” Ibland behövs det mod för att våga göra ingenting, att vänta på processer som måste ta tid, att vänta på att andra får den tid de behöver för att lära känna Gud. Modet att ingenting göra blir då modet att vänta in Guds handlande. Att våga tro att Gud har förberett det som ska ske.
Till sist vill jag påminna om att vi behöver varandra. Vi kan aldrig överleva som enstaka ord. Det blir, i ordets alla meningar, meningslöst. Gud kanske sprider ut oss lite hipp som happ, men det är alltid meningen att vi ska finna varandra och bilda meningsfulla sammanhang. Och det är inte bara andra församlingsmedlemmar jag är beroende av. Jag behöver alla de människor som finns runt omkring. Vi behöver deras berättelser om livet för att kunna tolka Gud och Hans handlande. Vi behöver varandra för att skapa mening och sammanhang i livet. Vi behöver våra trossyskon i andra länder för att få nya infallsvinklar på vad det är att leva som kristen. Vi behöver gemenskaen med människor i alla länder för att kunna förstå vad det är att vara människa.
Så kan vi se oss själva som det enkla lilla ordet, som får vara med och skapa ett mycket större sammanhang. Tillsammans skapar vi meningar som kan växa till en berättelse. Berättelsen om hur Gud en gång i tidernas begynnelse ville skapa sig ett folk, och om hur detta folk lever med sin Gud i alla olika tider, på alla möjliga platser. Och hur detta folk ständigt får leva i gemenskap med Honom.
 
Kristina Färdeman