meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den kämpande tron

2012-03-04   
 
Vi är i inledningen av den stora fastan. Den som varar till påskdagens uppståndelsmorgon. Dagens bibeltexter handlar om en central fråga i varje människas liv - den kämpande tron.
Visst kämpar hon - den kanaeiska kvinnan. Det är inte utan att man fascineras av hennes envisa kamp för det hon vill. Och hennes absoluta övertygelse att Jesus kan hjälpa henne med det. Mod och tillit präglar den kananeiska kvinnan.
Det finns många berättelser om helande i Bibeln. Särskilt då berättelser i evangelierna om hur Jesus förbarmar sig över människor och tröstar, läker, botar och upprättar. Också dagens evangelietext är en sådan berättelse om helande.
Men ändå är den annorlunda. Vi är vana vid att höra om hur Jesus vänligt och generöst möter de behövande och hjälper dem. Men han gör inte så i den här berättelsen. Han är i stället klart avvisande. Han svarar först inte alls på kvinnans alla rop. Bryr sig inte om henne trots att hon följer efter och stör. Och när han så småningom ändå talar till henne är det genom att avvisa.
Och vI frågar – förbryllade: Varför gör Jesus så?
Fullt ut kan vi aldrig förstå Guds vägar och Guds vilja. Gud är större än människan och inför detta mysterium får vi böja oss. "Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar" skriver aposteln Paulus till Romarna (Rom 11:33) "Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!" fortsätter han.
Biskop Martin Lönnebo, en av de mest intensiva gudsälskarna i vår tid, har just denna text som ett bottenord i sitt liv. Ja, i själva mysteriet, i outgrundligheten, i oförklarbarheten ligger den stora gåvan som Gud är.
Det finns en tendens i vår tid hos vissa teologer och forskare att vilja överpröva Guds ord och Guds handlingar. Man säger - det där med Jungfrufödseln är nog inte riktigt...Eller - inte kan man väl tro bokstavligt på de olika under som Jesus gjorde.... Osv. De tolkar då Gud med sitt eget förstånd. Och i upplysningens, rationalitetens och högmodets anda tror de att deras eget förstånd är större än Gud.
Jag tror att detta är mycket farligt. Både för den enskilda människan och för "den kämpande tron" i världen. Vi måste låta Gud vara Gud, och oss själva vara människor. Och vi lockar inte heller nya människor till tro genom att lyfta fram en light-version av den kristna tron. Trons styrka och seger finns hos Gud - inte i vårt förnuft.
Samtidigt är det givetvis viktigt att vi försöker förstå vad och hur Gud menar i olika sammanhang. Så att vi också bättre kan förstå hans vilja och hans vägar. Så också med dagens lite knepiga evanglietext.
Så åter till frågan: Varför är Jesus så avvisande mot den kananeiska kvinnan?
Ett skäl kan möjligen vara hennes sätt att be om hjälp. Läser man noga, så ser man att hon faktiskt inte egentligen ber för sin dotter - att dottern skall bli frisk. Utan kvinnan ber för sig själv. Hon säger: "Förbarma dig över mig", "Herre, hjälp mig". En bön som sätter henne själv i centrum. Som utgår från det egna jaget och den egna smärtan - inte egentligen den andras - trots att dotterns smärta är så mycket större.
Vi människor har så lätt att fastna i våra egna problem. I vår egen bedrövelse. Och nog kan det då också vara lätt att ta till denna typ av "begärelsebön". Att "beställa" en lösning av Gud. Det brukar inte gå särskilt bra. Så gör det inte heller för den kananeiska kvinnan inledningsvis.
Och ska man hårdra berättelsen: Frågan är om hon ens tycker att Jesus har löst problemet när han till sist förklarar att hennes dotter blivit frisk. Kvinnan uttrycker ingen glädje. Hon tackar inte ens enligt vad som står i texten.
Kanske var det så att Jesus löste problemet på det sätt som var rätt. Men inte på det sätt som kvinnan bad om. Kanske är det också så med många böner som vi ber. Att de uppfylls, men på ett annat sätt. Men att vi då inte förstår. Tycker att vår tro kämpar förgäves. Över 90% av svenskarna ber. Men bara drygt 10% är bekännande kristna och går i kyrkan regelbundet...
Men Jesus själv anger också ett annat skäl till att avviska den kananeiska kvinnan. Hon tillhör inte "de förlorade fåren av Israels folk" (v24). Vad menar han då med detta?
En första tolkning kan vara att det bero på att kvinnan inte är jude. Att det bara är judar som kan komma i fråga och få hjälp av Jesus. Men det kan knappast vara rätt tolkning. Det motsägs av flera andra berättelser i evangelierna, t ex om den romerska officeren och den samariska kvinnan. Och Jesu sista ord till sina lärjungar är ju också att de ska ”gå ut och göra alla folk till lärjungar” (Matt 28:19).
Nej, snarare handlar det nog om att den kananeiska kvinnan visserligen tror att Jesus kan hjälpa, men inte är en Jesu lärjunge. I dag i västvärlden är det ganska vanligt att människor säger att de tror på Gud, men på sitt eget sätt. Och att de inte behöver någon kyrka. Det finns till och med ett engelskt uttryck för detta - "unchuched". Direktöversatt till svenska betyder det "Okyrkad".
En hörnsten i den kristna tron är gemenskap. Gemenskap med andra lärjungar och gemenskap med Gud. Det är så och därför Gud skapar människan. Denna gemenskapen uttrycks genom kyrkan.
Den kämpande tron behöver kyrkan. Vi behöver bäras av andras tro när vi själva brister i tillit och hamnar i mörker. Vi behöver stödet av att veta att varje sekund, runt om hela vår jord, samlas människor till bön och lovsång i olika församlingar. Samtalet mellan människan och Gud pågår alltid.
Därför består världen. Den består för att kyrkan finns.
Kristi kyrka är en kropp med ett huvud - Kristus själv. Men kroppen har många delar. Så har också Kristi kyrka många olika församlingar. Vi kallar dem katolska, ortodoxa, anglikanska, pietistiska, baptistiska, evangelikala, karismatiska, koptiska etc. Till viss del olika, liksom kroppens olika delar har skilda funktioner och ser olika ut.. Men ändå delar av samma kropp. " Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” utbrister Paulis i brevet till Galaterna (3:28). ”Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Liksom ett öga alltid får vara ett öga, måste också varje kristen församling kunna få uttrycka sin tro på sitt eget sätt. Förutsatt att man fortfarande är en del av kroppen. Men synd är det när vi hävdar att vår tro, vår del av kroppen, är den enda rätta. Den enda som behövs. Det skadar kroppen. Det skadar kyrkan. Det skadar Gud.
Öppenheten för andras sätt att uttrycka sin kristna tro och bredvilligheten att låta detta berika den egna församlingen är därför grundläggande i den kämpande tron. Ekumeniken är ingen lyxvara, utan en förutsättning för att Kristi kropp skall överleva på jorden.
Gemenskapen inom den kristna kyrkan kommer till sin fulländning i nattvarden. När vi tillsammans med kristna i alla tider och med varandra delar det bröd och vin, som är Kristi kropp och blod. En kropp, ett bröd, ett folk, en kyrka, en Gud. Vi kan ha olika uppfattningar om detta mysterium. Hur det egentligen går till och vad som sker. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att vi i gemenskap med varandra delar gemenskapen med Kristus själv. Att vi tar emot och ger vidare. Att vi låter mysteriet ske. Så också här och nu.
Därmed bevarar vi tron. Därmed bevarar vi kyrkan. Därmed bevaras den enhet som skapar, håller samman och räddar världen.
AMEN
 
Torgerd Jansson