meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kampen mot ondsakn

2012-03-11   
 
Luk. 11:14-28

Jag mötte lyckan häromdagen och jag blev rent förskräckt, så allvarsamma ögon och en så sliten dräkt, så diktar Nils Bolander om lyckan. Han skriver om att lyckan inte alltid är så där guldkantad som vi kanske vill föreställa oss. Men idag skulle det ju handla om ondskan?
Vi har ofta mycket bestämda uppfattningar om hur de ena eller det andra ska vara. Underblåsta av populärkulturen vet vi precis hur det ska vara när vi är lyckliga. Ibland blir vi så upptagna av att söka idealbilden att vi inte märker när vi verkligen möter lyckan när den kommer i en mycket mer sliten dräkt än vi kunnat föreställa oss.
Samma gäller ondskan. Vi läser kriminalreportage i tidningarna där journalisterna gör sitt bästa för att utmåla den kriminella som ett monster. De vill så gärna att en mördare t.ex. inte ska kunna vara vanlig. Något fel måste det väl ändå vara. En mördare kan väl inte vara vanlig?
Och ändå är det nog med ondskan så som det är med lyckan. Det är en ganska vardaglig lite luggsliten företeelse. Den möter oss i en ganska alldaglig form. Men det gör den inte mindre farlig för oss.
Andra världskriget var en chockupplevelse för västerlandet. När vi äntligen förstått vidden av judeutrotningarna sände det chockvågor genom länderna runt omkring. Hur var det möjligt att någon, eller några, kunde vara så onda? Så började den intellektuella bearbetningen av krigserfarenheterna. Bok efter bok skrevs. Bl.a. av en filosof som hette Hanna Arndt. Hon talar om den ”banala ondskan”. Den banala ondskan, det låter kanske som en självmotsägelse. Ondskan är väl allt annat än banal. Men jag tror att hon har en poäng. Och jag tror att det är viktigt att vi ser hennes poäng. Annars är det stor risk att vi inte observerar ondskan när den dyker upp. Vi väntar oss något monstruöst och i vår väg kommer något alldeles alldagligt.
Det finns bl.a. en undersökning av en grupp män som inkallades alldeles i slutskedet av kriget. Till slut så tvingades ju i princip alla män och pojkar ut för att kriga, även de som ansetts odugliga tidigare. Det här är en grupp medelålders män som tidigare under kriget varit kvar hemma i Hamburg och fortsatt sina civila arbeten. De var köpmän, skollärare och kontorister. Vanliga män utan ambitioner att bli några hjältar. De skickas till Polen och där ska de vara med om de stora arkebuseringarna av judar. Och de ställer upp. I efterhand kommer man underfund med att det inte varit någon fara för dem att be att få slippa detta slaktande. Men det var ytterst få som utnyttjade den möjligheten. De gjorde som de blev tillsagda. Och det var också den förklaringen de gav när de blev tillfrågade om sin medverkan. Vi gjorde som vi blev tillsagda.
I berättelser från senare tiders krig hör vi samma förklaring: vi gjorde som vi blev tillsagda. Ondskan banalitet. Man gör som man blir tillsagd, utan att tänka på konsekvenserna.
I berättelsen om hur Jesus driver ut demoner möter vi föreställningen om att sjukdom är ett uttryck för synd. Inte den enskilda människans synd. Utan ett tecken på att ondskan finns i världen och att den tar människor i besittning. Den tanken tror jag att vi kan känna igen oss i. Det finns ondska i världen. Vi behöver bara öppna vår morgontidning eller lyssna på nyhetssändningar för att bli påminda om ondskans närvaro. Är det inte grymma krigshandlingar så är det överfall och andra kriminella handlingar. Det tycks som om det aldrig tar slut. Ständigt kommer det nya utövare. Vi får lära oss nya namn och nya ansikten på människor som begått förfärliga handlingar. Det finns en stor risk att vi stänger till både ögon och öron för den grymma verkligheten och istället ägnar oss åt trivsammare sysselsättningar. Man hör ofta kommentaren; i vår lilla stad… där skulle man inte kunna tro att något sådant skulle kunna hända.
Men ondskan drar sig inte bara till stora städer och folkrika sammanhang. Den finns överallt. Och den visar ofta upp ett alldagligt, banalt ansikte.
Så finns också risken att vi vänjer oss vid denna alldagliga, banala ondska. Den finns ju där och blir en del av vår vardag. Till slut reagerar vi inte inför vetskapen om att det finns barn som far illa. Att kvinnor misshandlas av sina män. Att invandrare blir illa behandlade just därför att de är invandrare. Det tillhör ju vardagen. Vi ser alla nyhetsinslag om ondska i alla delar av världen, men kan lämna det ifrån oss; det är ju så längt borta, det berör inte oss.
I Jesu argumentation när han talar med sina kritiker är det viktigaste argumentet, att det inte går att driva ut ondska med ondska. Ondskan må finnas överallt och alltid, men det enda sättet att bekämpa den är med kärlek. Det är Guds vapen och det är också vårt vapen. Det är bara med Guds hjälp som vi kan ta strid mot det onda i vår tillvaro.
Då behöver vi Hans hjälp med att definiera det onda och vi behöver Hans hjälp för att bekämpa det. Just därför att ondskan visar upp så banala former kan det ibland vara svårt för oss att upptäcka den. Den ingår i vardagslivet. Vi möter den i alla möjliga sammanhang i vår vardag. Det är inte alltid säkert att vi uppmärksammar dess närvaro. Hur ska vi då bli mer seende och lyhörda?
Ja, svaret på alla frågor om hur vi ska leva som kristna är att leva närmare Jesus. Vi behöver tillbringa tid med honom i bibelläsning och i bön för att komma närmare honom och för att bli mer och mer införstådd med hans vilja. I Jesus närvaro blir vi mer lyhörda för vad han vill med våra liv. Han ger oss en ny blick för hur världen ser ut. Vi blir mer medvetna om att trots allt är det Gud som är den starkaste här i världen.
Vi har alla en kallelse. Och den starkaste delen av vår kallelse är att dela Guds hållning mot djävulskapet. Ondskan ger aldrig upp. Den formerar om sina styrkor och kommer tillbaka i nya former. Vi får lära oss mer och mer om hur illa sinnade människor kan vara om det bara ges utrymme. Därför måste vi vara där och tå emot. Vi får vara de som begränsar utrymmet för den Onde. Vi står där i Guds vapenrustning, mitt i vägen och håller emot.
Och det kan vi göra eftersom vi lever tillsammans med den som är starkare än alla onda makter. ”Mig är given all makt” säger Jesus själv. ”jag är med er alla dagar” säger han också.
Så får vi gå ut härifrån och veta att vi går med Gud. Vi går med honom alla dagar och vi går omslutna av Hans kärlek och kraft.
Om Gud sänder dig
längs en stenig väg
må Han ge dig
slitstarka skor.

Bön från Iona
 
Kristina Färdeman