meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Hur tar vi emot Jesus?

2012-04-01   
 
Palmsöndagen

Ibland får jag tillsammans med några andra ett mail i datorn med en fråga: ”Kan du predika någon av följande söndagar … och så är det några datum föreslagna?”
Och om något datum verkar passa, så händer det att jag kan tänka mig att göra ett försök. Men ett visst motstånd finns det. Predika är ju sådant som präster och pastorer brukar göra. Och de har läst teologi och hermeneutik och homilitik och mera därtill. Hermeneutik är läran om tolkning av religiösa urkunder, om nu någon har glömt det. Och homiletik är läran om själva predikan, ja, man brukar väl säga att det är läran om predikokonsten.
Så, nog är det med viss tvekan jag antar utmaningen. Jag har ju varken läst teologi eller hermeneutik eller homilitik. Jag fördrev mina ”lyckliga da´r” i Lund med att läsa matematik och fysik och teoretisk fysik och sån´t, och det blir det ju inte någon predikant av.
Men om vi inte tar det så högtidligt, så kanske vi kan göra ett försök! Förr var det t.ex. rätt vanligt med så kallade vittnesbörd i frikyrkorna. Och då kunde vem som helst dela med sig av något viktigt som gällde tron eller livet i största allmänhet.
Nu lyssnar vi till dagens predikotext från Matteus 21.1 - 11, som finns på sidan 1193 i psalmböckerna:
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.”
Även utan att ha läst teologi och så, är det lätt att med hjälp av noter och internet ta reda på en del saker, t.ex. att platsen Betfage endast omnämns i det här sammanhanget, och dess exakta läge lär vara okänt.
Sedan är det det där med åsnorna – eller åsnan – för enligt mitt söndagsskolminne red Jesus på en åsna, men i texten vi nyss läste var två åsnor inblandade. Textens hänvisning till Gamla testamentet lyder bl.a.: ”… ridande på en åsna och på ett föl …”, och det står vidare att lärjungarna ”hämtade åsnan och fölet”. Men om citatet syftar på Sakarjas bok i GT så står det där (i kapitel 9, vers 9) att ”din konung kommer … I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst”. Det låter som om det gäller en åsna i profetian, med en poetisk upprepning: en åsna, en ung åsnehingst.
Händelsen i texten finns också beskriven av Markus och Lukas, så vi kan forska vidare. I markusevangeliets 11:e kapitel står: ”När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ´Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den.´” Och lite senare står det: ”De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den.” Så i Markusevangeliet var det tydligen en åsna.
Kollar vi i Lukas också så står där i kapitel 19 nästan ordagrant som hos Markus. Alltså en åsna.
Så det var nog en åsna då. Precis som jag minns från söndagsskolan. Söndagsskolan är en bra skola!
Men hur viktigt är det? Annat än som en intressant illustration till att även evangelister kan minnas fel, skriva fel. Ett fel som ju inte har någon som helst betydelse för budskapet i texten. Budskapet är helt klart hos alla tre: Din konung kommer till dig! Det är grejen i dagens text. Din konung kommer till dig! Han kommer till oss. Till dig och mig och alla andra. Idag.

Och vad gör vi då?
Det är frågan: Hur tar vi emot Jesus? I stort sett alla människor i Sverige har hört talas om Jesus. Det tror jag man kan påstå. Men för många verkar han inte betyda ett dugg. Hur kan det ha blivit så? För det var ju inte bara till människorna i Jerusalem som Jesus kom för 2000 år sedan, även om det var där och han red in i staden på en åsna, livligt uppbackad av sina anhängares rop:
Hur hyllar vi honom som den kung han är idag? Och vem är han? Det kan vi fundera en hel del över. Om jag ska försöka mig på en kort sammanfattning av vad jag läst och hört i ämnet under drygt 60 år blir det ungefär så här:
Jesus är Guds son, vad det nu kan betyda. Han växte upp som jude i det som vi ofta kallar det Heliga landet. Han har många namn utöver tilltalsnamnet: Kristus, Människosonen, Herren, Frälsaren och Messias.
Han rekryterade ett dussin lärjungar och vandrade omkring och undervisade och gjorde underverk. Han bemötte alla lika. Ingen var mera värd än någon annan. Han uppträdde med auktoritet. Direkt efter texten som vi nyss läste kan vi t.ex. läsa om hur han i vredesmod rensade templet från sådant som inte hörde hemma där.
Hans undervisning präglades av tydliga etiska krav. Grunden är att älska Gud av hela sitt hjärta och hela sin själ och hela sitt förstånd, och att älska sina medmänniskor som sig själv. Detta är såvitt jag förstår mycket centralt i Jesu undervisning. Älska Gud och älska sin nästa, som vi ibland lite gammaldags uttrycker det.
I den så kallade bergspredikan konkretiseras detta på ett mycket radikalt sätt. Vi har hört det många gånger: ”om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.” och ”älska era fiender och be för dem som förföljer er”
Vi har läst och begrundat: ”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Och vi har uppmanats att: ”bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen.”
Ja, hur förhåller vi oss till allt detta? Det har det funderats mycket på det genom åren, och man har väl i huvudsak hamnat i tre olika synsätt:
Man säger ibland att bergspredikan beskriver höga ideal, som vi inte kan leva upp till men som vi ska sträva mot.
Särskilt lutherskt lär det vara att bergspredikan vill få oss att inse hur syndiga vi är, eftersom vi inte klarar kraven.
Och några hävdar att bergspredikan nog är en beskrivning av hur det kommer att vara i det tillkommande 1000-årsriket, och kanske inte gäller till 100 procent här och nu.
Men vi ska inte fördjupa oss i bergspredikan nu.
Däremot kan vi fråga oss: Hur tar vi emot den Jesus som predikade så radikalt att vi måste försöka hitta på bortförklaringar för att stå ut med det? Hur han togs emot av många i sin samtid vet vi. Triumftåget på åsneryggen slutade till synes på ett kors. Men om en vecka är det påsk, och då firar vi det verkliga slutet. Uppståndelsen.
Så idag frågar vi oss: Hur tar vi emot Jesus? Räcker det att jublande ropa Hosianna?
Ja, det gör nog faktiskt det! Det gör nog faktiskt det! Hosianna lär betyda ungefär ” Kom med hjälp! ” Och där ligger hemligheten. Vi får be Jesus komma med hjälp. Hjälp att leva riktigt. Så riktigt vi bara kan, med Guds hjälp.

Jag råkade bläddra lite i nr 1 av Kamratposten för någon vecka sedan. Jag antar att de flesta av tidningens läsare går i årskurs 4, 5 eller 6. Tidningen innehåller reportage om allt möjligt och dessutom snygga idolbilder. Och minst en sida med rubriken Prat. På den sidan finns små insändare med funderingar om allt möjligt som kan vara aktuellt för läsarna. Det finns också en sida med rubriken Svar. Där publiceras svarsinsändare från andra läsare.
På Pratsidan råkade jag få syn på följande: ”Jag är en kille på 13 år som har en lite annorlunda familj. Vi är nämligen kristna och går i kyrkan varje söndag. För mig är detta inte så konstigt, för jag har ju gått där i hela mitt liv. Men alla mina kompisar blir väldigt förvånade när jag berättar att jag är kristen. Skriv till Svar om du också är kristen och tycker att kompisar reagerar konstigt när man berättar det!” Det är undertecknat med signaturen ”glömde signaturen i kyrkan”.
Jag fick uppfattningen att eventuella svar i regel infördes två nummer efter, så i torsdags gick jag till biblioteket och letade rätt på Kamratposten nr 3. Jodå, där fanns ett svar till ”glömde signaturen i kyrkan”. Så här stod det: ”Jag går också i kyrkan varje söndag. I min skola är det många som kallar sig kristna, så det är inte direkt någon som reagerar när jag berättar att jag är kristen. Men många tycker att det är konstigt att jag går i kyrkan varenda söndag. De tycker att det verkar tråkigt och gammalmodigt. Ibland säger någon: ´Men kan du inte hoppa över kyrkan, du måste väl inte dit varje gång.´ Men det känns inte bra. Jag gillar ju att vara där. Så lycka till, vi kanske ses i någon kyrka någon dag.” Signaturen ellipellishellimelli.
Att vara ung och gilla Jesus och kyrkan idag kan alltså innebära att man tycker sig ha en ”lite annorlunda familj”.
Förr var det många fler unga som gick i kyrkan, och säkert trivdes bra där. Jesus var en sann barnavän, och söndagsskola och annan kyrkverksamhet var helt normalt och etablerat. Men det kunde också leda till en press, ett tvång under regler och beteenden som tog bort glädjen och tryggheten i att vara älskad av såväl Gud och Jesus, som av föräldrar och församling.
Sådant har många gånger lett till avståndstagande från den kristna tron och församlingen.
I senaste numret av Sans Magasin (en tidskrift) intervjuas skådespelaren och sångerskan Sara Lindh om hur hon frigjort sig från sin uppväxt i en som hon kallar det ”religiös släkt” i en liten norrlandsby. Där fanns trygghet och en varm gemenskap, säger hon. Det var en skyddad värld. Men det fanns också en baksida, en begränsning vad man fick prata om och vad man fick ifrågasätta.
Hon tyckte också det var obehagligt med djävulen, Satan och helvetet. Och tungomålstalandet var också märkligt och främmande, nästan lite kusligt. Och det gällde att inte förhäva sig, att veta sin plats. Men det var en kärleksfull miljö, barnen fick inte stryk, och de fick titta på tv och läsa böcker, men det fanns en inbyggd självcensur hos barnen, menar hon. Man förväntades vara på ett visst sätt som ett barn inför Gud. Skulle man komma till himmelriket, måste man vara öppen och bara ta emot, inte ifrågasätta. I dag är hon övertygad om att hennes religiösa bakgrund var en av orsakerna till hennes stora livskris, Vad hon än gjorde, så upplevde hon sig inte vara värd någonting. Hon gjorde bara fel. Det ledde till en djup depression, som hon fick professionell hjälp med att ta sig ur. Och den religiösa problematiken skrev hon sig ur så ärligt hon kunde utifrån sina upplevelser, säger hon. Till slut kunde hon skratta åt det elände som hon inte ens kunnat prata om tidigare. Och de anteckningarna blev sedan till väsentliga delar av pjäsen Carola och jag. På omslaget till tidskriftsnumret annonseras det ”Skådespelaren Sara Lindh om sin frigörelse från barnatron”. Och det stämmer bra, för det verkar vara just barnatron hon förkastar. Mot slutet av artikeln säger hon: ”Vi behöver andlighet i våra liv. Jag tycker dock det är mer intressant, fortsätter hon, att fråga sig vad Gud är för människor än att fråga sig om Gud finns. Andlighet för mig är att möta människor, läsa böcker, konsten – allt liv”. Och slutklämmen blir: ”Och ärligt talat så är jag inte ett dugg intresserad av vad som händer sedan. Det här livet är tillräckligt intressant och gudomligt i sig självt”.
Det här är ett av många exempel på att goda kristna människor, likväl som hela församlingar, i bästa välmening gjort det svårt för unga människor att finna sig tillrätta i den miljö som borde vara den naturligaste miljön av alla att ta emot Jesus i, att växa i, som människa och kristen.
Hur har det kunnat bli så? Om vi älskar Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ och hela vårt förstånd, och om vi älskar våra medmänniskor som oss själva, hur kan vi då undvika att se barns och unga människors behov av acceptans och stöd?
För det måste väl ändå vara vi kristna som sänder ut de signaler som leder till känslan av otillräcklighet och oförståelse? Och som leder till att Jesus inte betyder ett dugg för många människor i Sverige idag?
Tänk om vi kunde se varandra som de unika skapelser vi är, med våra speciella egenskaper och gåvor.
Måtte de båda skribenterna i Kamratposten finna sig tillrätta i sina kyrkor! Må de finna glädje i att där möta Jesus. Och ge oss alla ett svar på Sara Lindhs fråga vad du, Gud, är för oss, vad du betyder i våra liv här och nu.
Så hur tar vi då bäst emot Jesus, när han idag kommer till oss, till dig och mig. Antagligen genom att ropa Hosianna i betydelsen ”kom med hjälp”. Och visst tar vi emot Jesus bäst genom att ta emot vår nästa, att se våra bröder och systrar med kärleksfull blick. Låt oss bedja:
Herre, hjälp oss att älska dig av hela vårt hjärta, av hela vår själ och hela vårt förstånd. Och hjälp oss att se varandra som de skapelser vi är och kunna vara varandra till stöd och till glädje. I Jesu, Kristi namn! Amen.
 
Arne Svensson