meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Påskens vittnen

2012-04-15   
 
Joh. 21:1-14

Upp som en sol och ner som en pannkaka, det uttrycker är vi bekanta med. Vi har sagt det många gånger och kanske har vi varit med om den resan, att falla pladask efter en tid som vi upplevt varit riktigt bra. Det ligger mycket av skadeglädje i det uttrycket. Den som står bredvid och ser på vårt fall har aldrig varit med om något liknande och är också säker på att aldrig behöva uppleva det. Det finns också en underliggande förvissning om att den som upplevt ett sådant platt fall aldrig mer kommer att resa sig igen. Har man en gång fallit så ligger man kvar och begrundar sitt misslyckande.
Lärjungarna hade haft en tid på sig att uppleva sig som fallna pannkakor. Men nu kommer det som liknelsen om pannkakan inte innehåller, de får en chans att stiga upp igen som nya små solar. Från underjorden till himlen på en kort stund. Hur många förändringar tål en människa?
Jesus lärjungar hade upplevt mer under en veckas tid än de flesta människor upplever under ett helt liv. De hade jublat med folkmassan vid Jesu intåg i Jerusalem. De drömde nog även de om en ny kung på Davids tron. Den märkliga upplevelsen när de åt påskmåltiden tillsammans. Och så, den djupa förtvivlan de måste ha upplevt när Jesus fängslas och när han korsfästs.
Nu har de sörjt, inte bara en älskad väns förnedrande avrättning, utan sorgen över ett missat liv. Vad hade det varit för mening med allt vandrande med Jesus? Hade de fångats av en illusion och ryckts med av en drömmakare? Alla de som nu står och pekar finger, hade de rätt ändå?
Det fanns inte längre mycket att välja på. ”Jag ger mig ut och fiskar”, säger Petrus. Och de andra följer med honom. Tillbaka på ruta ett. Det är på ett sätt som om de åren de levt med Jesus inte existerat. De är tillbaka där de alltid levt I det arbete de alltid haft. Tillsammans med de människor de alltid levt tillsammans med. Säkert tänkte de mycket på allt de upplevt med Jesus, men de var nog helt övertygade om att den tiden var över nu, nu var det det gamla livet som gällde. De var tillbaka i sitt gamla liv.
Och så kommer då denna morgon. De har jobbat hela natten och inte fått något. Det hade nog hänt förut och de var säkert lite missmodiga. Men denna morgon står det någon och väntar på dem på stranden. Först känner de inte igen honom, men Johannes är klarsynt. Han känner igen Jesus.
De hade väl alla varit med när Jesus visade sig för dem i Jerusalem. Men nu är han här, här där allt började. Säkert kommer de ihåg hur det var förra gången Jesus stod och väntade på dem på stranden. Då kände de inte heller igen honom, men då berodde det på att de inte träffat honom tidigare. Även då hade de varit ute förgäves en hel natt, inga fiskar i näten. Även då ber Jesus dem att lägga ut sina nät en gång till och de får näten fulla av fisk. Det är här som äventyret börjar. Jesu kallar dem att följa med honom med uppmaningen att de ska få bli människofiskare. Jag undrar om de begrep vad de gav sig in på.
Nu har vi liksom gått varvet runt. Återigen tillbaka på ruta ett, men nu i deras förhållande till Jesus. Han kommer där och kallar på dem en gång till. Kanske får de upplevelsen av att nu ska historien upprepa sig. Ut på vägarna igen. Ut med Jesus från by till by predikande evangeliet. Man kan undra om de såg fram emot den framtidsutsikten.
Men det som sker nu är något nytt. Lärjungarna ska fortfarande vara lärjungar, men nu utan sin Mästare. Nu sänds de ut på egen hand. De får klara sig själva, själva ta de beslut som måste tas. Själva planera för framtiden, både sin egen och den kommande församlingens. På ett sätt var de tillbaka i det liv de saknade, livet med Jesus, samtidigt hade alla förutsättningar förändrats. Upp som en sol, återigen, men nu på en förändrad himmel.
Och det är här vi möter utmaningen i dagens text.
Jag tror att vi alla kan känna igen oss i skridringen av lärjungarnas vardag. Även om vi aldrig har varit bönder och fiskare har våra liv varit fyllt av vanligt arbete. Vi går tillvåra jobb på morgonen och kommer hem på kvällen. Vi sköter om vår familj och våra fritidsintressen. Få av oss förväntar sig några stora förändringar av vardagslivet och få av oss kommer att uppleva det.
Men är vi egentligen beredda ens på de små förändringarna? Ar vi någon beredskap på att lyssna till när Jesus kallar oss ut? Kanske vi inte hör honom därför att vi tror att alla kallelser handlar om stora förändringar. Jag hörde en gång en ung människa ge ett vittnesbörd i en ungdomssamling. Hon berättade att hon var så rädd för att lyssna efter Guds röst. Hon försökte så mycket hon kunde, att stänga sina öron för Gud, trots att hon var aktiv i en församling och i ungdomsarbetet. Och skälet?: hon trodde att den dagen Gud kallade henne, så skulle han skicka henne till Afrika att predika för hedningarna. Och ville inte för sitt liv åka till Afrika.
Jag känner en sådan sorg inför denna unga människa. Av rädsla för vad som väntade henne, vågade hon inte vänta på något överhuvudtaget. Och jag tror att hon har många kamrater runt om i världen. Alla som tror att livet måste vara precis som det är just nu och vi ska känna oss trygga.
Så kommer då Gud och säger till oss: var inte rädd, jag är med dig. Alla vi som ligger där som tillplattade pannkakor, vi får resa oss upp och bli upprättade. Alla vi får tro att Gud har något nytt i beredskap åt oss även när vi hunnit leva större delen av våra liv. Vi får verkligen tro som vi sjunger i psalmen: Herrens nåd är var morgon ny. Han kan ge oss modet att möta de nödvändiga förändringar som sker i våra liv. :
Så får jag sluta med ett citat av Dag Hammarsköld
Så skall världen, varje morgon, skapas på nytt
förlåten, i dig, av dig.
 
Kristina Färdeman