meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den gode herden

2012-04-22   
 
Joh. 10:1-10

I mitten av 50-talet, när jag just hade börjat skolan då skulle min morbror gifta sig. Han är min mammas enda bror och hade varit ungkarl länge. Detta bröllop var en stor händelse i våra liv. Min syster och jag skulle vara brudnäbbar och vi fick nya gula nylonklänningar. Det var nog första gången i mitt liv som jag fick en köpeklänning. Det var med andra ord en stor dag. Jag tror att många av er känner igen er i den känslan.
Till bröllopsmiddagen serverades det stekt kyckling. Det är knappast något man bjuder på idag när det är stor fest, men då var det något alldeles märkvärdigt. Vi satt där vid borden och väntade på maten. Så kommer servitörerna bärande på stora fat med de stekta kycklingarna. Luften är måttad av förväntan. Då hör man en liten späd röst: Ska detta verkligen vara kyckling?
Det var min bror som då var 5 år. Han hade aldrig i sitt liv ätit kyckling och han förställde sig nog hur små gula ulliga fågelungar skulle komma in på faten. Inte några vanliga stekta köttbitar. På samma sätt är det nog med många barns relation till får och lamm. Åtminstone de barn som växer upp i de större städerna. De flesta stadsbarn som ser ett levande lamm för första gången blir besvikna. Istället för den vita ulliga lilla lammunge de sett i toapappersreklamen möter de ett ganska lortigt djur med pälsen full av stickor och strån.
Kanske är det likadant med vårt förhållande till Jesus som herde. Många av oss har nog kvar bilden som vi såg på söndagsskoleplanscherna, den milda herden som, i ett vackert landskap, vandrar stilla med ett ulligt litet lamm i famnen. Bilden av herdens vardag är nog lika idylliserad. En stilla promenad på en vacker äng. Men att vara fåraherde är inte som att gå ut och gå med hunden. Herdejobbet var hårt och farligt. Trots det har det fram till våra dagar varit ett barnarbete. Det finns många vuxna som har erfarenhet av att som barn valla får och andra djur. Kanske någon av er också varit med om det.
På Jesu tid vandrade herdarna långa vägar med sina hjordar på jakt efter både vatten och bete. De levde i ett torrt land där det kunde vara svårt att hitta vattenkällorna. Herdarna hade ansvar för hjorden. Djuren skulle hitta sin mat, och de skulle komma välnärda och friska tillbaka, helst skulle alla djur som herden haft med sig från början också vara med tillbaka. Under vägen mötte de många faror. Vilda djur var också på jakt efter föda. Vilda människor låg på lur för att stjäla djuren. Det var säkert inte ovanligt att herden fick sätta livet till i försvaret av sin hjord.
Bilden av Gud som herde och vi människor som får är inget nytt i NT. Herdebilden finns med i många sammanhang i GT. En av de verser som de flesta kan citera är väl Herren är min herde, från den 23:e psalmen. Idag har vi läst några verser från Hesekiels bok. Där Gud talar om sig själv som den gode herden som tar väl hand om sina får. Hade vi läst vidare ytterligare några verser så hade vi läst: Så säger Herren: jag ska låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David.
Manegen är redan krattad. När Jesus talar om sig själv som den gode herden känner alla igen bilden och kan relatera till den. Här kommer den som ska sitta på kung Davids tron. Den som Gud själv har sänt. Hesekiel levde under den stora babyloniska fångenskapen. Han hade varit med om att bli deporterad från sitt hemland, att leva i exil, men också om att få återvända till sitt land och att var med om att bygga upp det igen. Han är den som leder arbetet med att bygga upp templet igen. Medan han fortfarande bodde i Babylon fick han profetior från Gud. Många av dem innehåller kritik mot det israeliska ledarskapet. Också här används bilden av herden. Ledarna har varit dåliga herdar som inte har skyddat sin hjord. De har inte tagit hand om fåren när de har behövt hjälp. De har inte skött om de svaga, de skadade eller de sjuka. Inte ens de starka fåren har de skött väl. De har bara utnyttjat de, tagit ullen, mjölkat dem och slaktat dem. De har inte varit goda herdar utan bara brytt sig om sig själva.
Säkert känner folket igen den kritiken och förstår Jesus när han beskriver sig själv som den gode herden. Hans vision är inte heller någon söndagspromenad. Jesus vet att livet är hårt och att runt omkring oss finns det dåliga ledare som bara väntar på att få locka oss i fördärvet.
Jag är grinden in till fåren, säger Jesus. Den som klättrar in på ett annat ställe han är en tjuv och bedragare. Alltså, se upp med vem du släpper in och vad i dig som är din grind, den där bara Jesus kan komma in.
Det finns många alternativa grindar i dagens samhälle. Vi kan välja mellan en uppsjö av olika religioner. Vi presenteras för ett helt smörgåsbord av gamla och nya livsåskådningar. Vi kan välja mellan östliga och västliga religioner. Vi kan välja mellan att tro på Gud eller att tro på Satan själv. Vi kan välja mellan att tro på Gud eller på någon Gud eller att tro på oss själva. Och passar ingen av dem så kan vi alltid plocka ihop en egen variant. Det finns en uppsjö av möjligheter, men frågan är om det har blivit lättare att vara människa. Kanske lever vi våra liv nu mer som får utan någon herde överhuvudtaget.
När bibeln talar om den gode herden handlar det inte i första hand om en herde som är snäll mot alla. Det handlar om en herde som vet att skydda sin flock och som vet att leda den på den rätta vägen. Ett gott jobb i herdebranschen handlar om att herden är väl förtrogen med sina får. Han bör känna dem var och en, känna till deras egenskaper, se när de inte mår bra och när de behöver hjälp. Den gode herden lever nära sin hjord och lever på samma villkor. Hur många herdar gör det idag?
Och hur känner vi själva igen den gode herden? Det är kanske den största utmaningen till oss från dagens text. Jesus målar upp bilden av våra liv som omgärdade av ett skyddande staket. Där finns bara en grind, men det finns möjligheter för den som vill, att smita in, antingen genom grinden eller över stängslet. Det finns många som vill utnyttja den möjligheten.
Kanske är frestelsen störst för unga mäniskor. De står där i början av sina liv. Hela smörgåsbordet av möjligheter dukas upp för dem. Mycket är attraktivt och mycket kan kännas vettigt. Hur ska vi kunna presentera livet med Jesus som ett gott alternativ, ja, faktiskt det bästa alternativet?
Kanske handlar det om att vi som har en stor herde också i våra egna liv behöver vara små hjälpherdar. Att vi mer och mer behöver leva i Jesus och lära oss av honom. Då handlar det om att försaka sitt eget för att uppnå något gott för alla. Det handlar om att leva tillsammans med andra i en nära relation. Det handlar om att våga öppna sig, att våga beröra och att låta sig beröras. Att leva i relation, att verkligen se varandra och låta sig påverkas av det som finns runt omkring. Och i det allra yttersta, Jesus var beredd att offra sitt liv för oss. Vad är vi beredda att offra för andra? Vad är våra ledare beredda att offra för oss?
Dagens text koncentrerar sig på grinden. Jag vet inte om vi känner igen oss i bilden av en inhägnad liten fårskock. Men det är väl så som liknelsen är tänkt. Men är det inte så som våra liv är. Vi lever tillsammans med andra. Vi är beroende av de andra. Men framförallt är vi i grunden beroende av vem som kommer in genom vår grind. Eller kanske, vem vi släpper in genom grinden. Det är inte bara en fråga för oss som enskilda individer vem vi väljer att följa och låta oss inspireras av. Det påverka även min omgivning och hela kollektivet.
Dagens text talar väl till oss om att vi har ett val. Vi, den lilla fårflocken, kan hindra dem som försöker ta sig in över staketet eller som vill smyga in genom grinden. Framförallt kan vi låta bli att följa med dem ut. Och om vi väljer att inte följa de onda herdarna då kan vi också hjälpa andra att inte heller välja dem. Vi lever i den stora flocken, men mina val påverkar de andra runt omkring mig.
Vem visar vägen genom växlingarnas värld? Så börjar psalmen vi strax ska sjunga.
Vem vet ett mål för min vanskliga färd
när sikten är skymd eller mörkret står tätt?
Kristus är vägen. Han leder mig rätt.
 
Kristina Färdeman