meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Vägen till livet

2012-04-29   
 
Vi befinner oss i påsktiden. Den tid då vi särskilt får leva med undret att Kristus har uppstått. Då vi gärna hälsar varandra med orden: Kristus har uppstått – Ja han är sannerligen uppstånden.
Vi läser dagens evangelietext från Joh 16:16-22 (sid 1238 i psalmboken).
Denna text är en del i Jesu avskedstal till sina lärjungar. Där han på olika sätt försöker förbereda dem på vad som skall komma. På hans egen korsfästelse och död, men också på hans uppståndelse och det liv som väntar i fortsättningen.
Men lärjungarna förstår inte. Kan inte förstå. Eller vill inte förstå. ”Vad menar han” säger de. ”Vi förstår inte vad han säger.”
De hade vandrat i flera år med Jesus. De hade lämnat allt och följt honom. Vi kan bara ana vilken kraft det måste ha funnits i hans gestalt när han vandrade som människa här på jorden. En enorm utstrålning, som fick allt annat att blekna och försvinna Som gjorde att man kunde lämna nät och fiske, familj och barn, hus och hem. Som gett människorna hopp om en ny framtid, en ny värld där folket skulle återupprättas. Där fred, barmhärtighet och rättvisa skulle råda. Och nu står han där och säger att han ska lämna dem! Försvinna! Det är inte underligt att de inte kan eller vill förstå det.
Det är som alltid lättare att förstå efteråt. För oss som kan se i backspegeln. Som vet att det blir precis som Jesus säger. Att han kommer tillbaka. Att de ser honom igen. Att all den sorg och förtvivlan, som de nu känner, vänds i glädje. En glädje som aldrig ska tas ifrån dem.
Kristi död och uppståndelse är det största som någonsin skett på vår jord. Genomliden av Gud själv i kärlek. Till försoning, upprättelse och utplåning av den yttersta ondskan – döden själv. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16) skriver aposteln Johannes i en brilliant sammanfattning av detta under.
Men lärjungarna tvivlar. Undrar. Förstår inte. Och så kan det nog många gånger vara för oss också. När vi försöker förstå Guds vilja och vägar med vårt eget förstånd. Vi tycker nog att vi vet hur det ska vara. Och så blir det inte så. Vi frågar – vad menar du Gud med detta?
Måste allt ha en mening? Den frågan ställer pastorn Thomas Sjödin i flera av sina böcker, som handlar om hans två små pojkars svåra sjukdom och död. Måste allt ha en mening? En fråga som vi nog många gånger får lämna obesvarad.
Men en sak vet vi – Guds planer och Guds vägar är många gånger annorlunda än människans. Vi vill också gärna ha ett snabbt svar, ett omedelbart klargörande. Men Guds tid är annorlunda än vår tid. ”Men en sak får ni inte glömma, mina kära,” skriver Petrus senare i sitt andra brev: ”för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. ” (2 Petr 3:8) Kanske minns han, när han skriver detta, hur förvirrad han var den dag då Jesus berättade att han skulle lämna dem, men sedan komma tillbaka.
En sak som vi ofta kan se i Bibeln är också att Jesus inte primärt vädjar till vårt förstånd, utan till vår fantasi. Inte till våra kunskaper, utan till våra erfarenheter. Inte till våra logiska resonemang, utan till vår tillit.
Påtagligt ofta talar han i bilder. I liknelse som sätter ingång fantasin. Som fångar vårt bildminne mer än vårt kunskapsminne. Forskningen påstår för övrigt att den som tänker i bilder är mer intelligent än den som tänker med ord…
Jesus för knappast några längre logiska resonemang med sina lärjungar. Han förkunnar framför allt genom att visa dem. Visar hur ett rättfärdigt människoliv ser ut. Visar hur vi ska förhålla oss till varandra och till hela skapelsen. Visar hur kärleken övervinner ondskan.
Och när han möter människor som behöver hans hjälp frågar han inte först vad de vet och förstår eller hur de tänker: Han ber om deras tillit.
”Effata” säger han till den döve och nästan stumma mannen. Öppna dig. Och mannen får sina förmågor tillbalka (Mark 7:34f).
”Flicka, stig upp”, säger han till synagogföreståndarens döda dotter. Och hon reser sig upp och äter (Luk 8:54f).
”Lasaros, kom ut” säger han till Lasaros som legat död i fyra dagar. Och Lasaros återvänder till livet (Joh 11:43f)
”Saliga de som inte har sett, men ändå tror” säger han när aposteln Thomas som tvivlat på hans uppståndelse. (Joh 20:29)
Och med orden ”Din tro har hjälpt dig” avslutar han många andra under och kraftgärningar. Tro – som inte handlar om försanthållande - utan om tillit.
Öppna dig, stig upp, kom ut, tro – ord som uppmanar människan att ge upp inkröktheten i sig själv och låta Gud handla i hennes liv. Ord som är lika viktiga och aktuella för oss i dag, som de var då för 2000 år sedan.
För visst är det lätt att vårt förstånd lockar oss att tvivla. Tvivla på det annorlunda och oförklarliga. Och visst är det lätt för oss att fastna i våra egna erfarenheters och kunskapers begränsning. Att vända blicken inåt. Mot jaget. I stället för utåt. Mot Gud.
Men, säger Jesus, släpp taget om allt detta. Öppna dig och ta emot. Och i våra gudstjänster uppmanas vi om och om till just detta.
Ta emot mig i brödet och vinet, uppmanar han oss i nattvarden.
Ta emot min välsignelse, uppmanar han oss till sist i varje gudstjänst.
Ta emot Helig Ande, uppmanar han oss dagligen och stundligen.
Och kanske är det där vi får stanna i dag. I bönen om öppenhet. Om att vi i tillit ska kunna öppna oss, stiga upp, komma ut och ta emot allt vad Herren har att ge oss. ”Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.” Med de orden avslutar Jesus dagens evangelieberättelse. ”Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.” (Joh 16:24) AMEN
 
Torgerd Jansson