meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den Heliga Anden

2012-05-27   
 
Joh. 14: 25-29

De kommer från öst och väst, de kommer från syd och nord, sjunger vi i en gammal väckelsesång. Och så var det verkligen på en första pingstdagen. De som stod där hade kommit, om inte från jordens alla hörn, så åtminstone från romarrikets alla hörn. Att emigrera, att söka sig en ny boplats, är inget nytt för vår tid. Det har följt mäniskan i alla tider.
De som möttes denna första pingstdag hade dock det gemensamt att de tillhörde samma religion. De var judar som för en kort tid återvände till sitt religiösa centrum, staden Jerusalem och templet. Någon gång hade deras förfäder utvandrat för att söka sig ett bättre liv på någon annan plats, men de hade inte glömt sina rötter, de hade inte övergivit sin religion. Däremot hade de glömt sitt språk. Nu talade de det språk som talades i deras nya hemländer. Och nu var de här för att fira tillsammans. 50 dagar efter påsk firade man hur Moses tog emot lagtavlorna på Sinai berg. Alla som är här tillhör samma religion, de firar samma högtid, men de kan inte tala med varandra och förstå varandras vardagsspråk.
Att inte kunna tala med varandra och inte förstå varandra är besvärligt. Det hindrar mycket, framförallt hindrar det samarbetet. Det förstod Gud det där gången i urtiden då människorna fick för sig att bygga ett torn. Med friskt mod satte de igång att slå tegel till sitt nya projekt. De var mycket glada över att kunna bygga ett så högt torn. Nu ska vi bli kända över hela landet sa de till varandra. Men Gud blev orolig. Klarar de av detta, sa han till sig själv, då finns inte längre några gränser för vad de kan klarar av. Det tyckte Gud inte var någon bra idé, så han beslöt sig för att förhindra detta. Och vad gör han? Jo, han sprider förvirring i deras språk. Helt plötsligt kan de inte förstå varandra. De talar olika språk. Samarbetet tar slut och de sprids ut över hela världen.
Och så har människor levt ända fram till den första pingstdagen. Inte ens judar från olika länder talade samma språk. De kunde tillbe tillsammans, men de kunde inte umgås på vardagsnivå. Så sänder Gud ner sin Heliga ande, och vad händer? Nu kan de plötsligt förstå varandra igen. Var och en hör sitt eget modersmål talas. Alla förstod vad den andre sa.
I den text som är föreslagen som predikotext säger Jesus till lärjungarna. Men Hjälparen, den heliga anden, som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.
Nu har Hjälparen kommit och det första som händer är att människor kan börja tala med varandra igen. Språkförbistringen är slut.
Vi har nog alla varit med om att inte förstå. Vi kan sitta och samtala med mäniskor som talar samma språk som vi, som bor i samma stad och kanske är ungefär lika gamla som vi och ända kan jag inte förstå vad den andre säger. Vi talar förbi varandra, vi talar över huvudet på varandra. Vi blir obegripliga för varandra för att vi inte delar samma erfarenheter. Samma ord kan ha olika betydelse för olika personer. Så kan vi uppleva att vi lever i en ständig ström av ord, men de mesta går oss förbi. Vi har ingen tolkningsnyckel.
Många problem har börjat där. Språkförbistringen har skapat problem i äktenskap, problem på arbetsplatser, problem inom länder och problem som skapat krig. Vi har inte kunnat förstå varandra och kanske inte velat förstå varandra.
När Jesus beredde sig på att lämna denna jord samtalade han med sina lärjungar. Han utredde och fröklarade hur det skulle bli, men lärjungarna förstod inte mycket av det han sa. Nu får de uppleva i praktisk handling vad Jesus menade. Nu har Hjälparen kommit. Och hans första verk är att riva gränserna mellan människor. Gemenskapen är återupprättad. Nu kan alla förstå vad den andre säger. Vi som lever idag kan konstatera att många mänskliga svagheter lever kvar. Ännu lever vi inte i den ideala tiden då alla förstår varandra. Men vi kan låta oss inspireras av andens verk på den första pingstdagen. Gemenskapen är viktig, förståelsen är viktig. Gud vill medverka till att vi ser varandra, att vi hör varandra och att vi förstår varandra.
 
Kristina Färdeman