meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Vårt dop

2012-06-10   
 
Joh3: 1-8

Det talas mycket om Livets goda i våra dagar. Den som har tid att se på TV:s morgonprogram blir välinformerad om både god mat och om god dryck. Det finns inte bara experter på vin i våra dagar. Nu kan man också bli chokladkonnässör, man kan bli måltidskreatör, man kan ordna whiskeyprovningar och ölprovningar, för att inte tala om det nya yrket barrista, kaffeexperten. Det äts och det dricks i alla TV-program och snart ska vi alla vara små stjärnkockar i våra egna kök. När vi sedan har ätit oss mätta och druckit oss glada är det dags för en tur på golfbanan. När det sedan blir helg kan vi unna oss en långweekend i någon av Europas huvudstäder för att roa oss. Känner ni igen detta i era egna liv? Nej, jag skulle inte tro det. Men vi som inte kan unna oss allt detta av livets goda, vi kan läsa om det i veckotidningarna eller beskåda det på TV. Kanske kan vi ibland känna oss lite avundsjuka över det fantastiska liv som andra tycks ha. Det kan verka så skönt att kunna ägna sitt liv åt att bara roa sig själv.
Men om vi tänker efter så vet vi, att om vi vill leva ett riktigt gott liv, så handlar det inte i första hand om att roa sig själv, att äta gott och dricka gott. Livet är så mycket mer. Och vi som har varit med några år vi vet, att när livet är riktigt gott då innehåller det både glädje och smärta. När livet är gott då handlar det inte bara om att tänka på sig själv. Nej, då handlar det i första hand om relationer till andra människor, att ta hand om sin familj och sina vänner och att spegla sitt eget liv i ljuset av andras livserfarenheter. Då lever vi aldrig i en ständigt rosenröd lycka, då finns smärtan och sorgen med som en viktig följeslagare. Kanske illusteras det bäst i den relation vi har till våra barn. Varje kvinna som fött barn vet att det är en blandad erfarenhet. Man får uppleva en smärta som går utöver det mesta man upplevt tidigare och sedan en glädje och lycka som för de flesta förändrar hela livet. Men även om man älskar sina barn nästan mer än man älskar sig själv, så är ju aldrig föräldraskapet enbart lycka. Föräldrar slutar väl aldrig att bekymra sig för och oroa sig för sina barn, hur vuxna barnen än blir och vad de än hittar på. De viktigaste relationerna man upplever i sitt liv innehåller både glädje och smärta.
Det är inte konstigt att Jesus använder liknelsen om att födas när han talar om det nya livet vi får leva med honom. Nikodemus blir lite förundrad. Han tycks se framför sig hur en fullvuxen människa försöker trycka in sig i sin mors kropp. Den bilden blir alldeles omöjlig. Men den är onekligen talande. Jesus talar som vanligt i liknelser när han undervisar. Här undervisar han om den omvälvande upplevelse det är att bli född på nytt genom den Heliga Anden. Det som vi människor kan få uppleva när vi går in i det nya livet med Jesus Kristus.
Bibeln förutsätter att något helt genomgripande sker i våra liv när vi möter Jesus och bestämmer oss för att leva våra liv med honom. Egentligen är detta ingenting vi kan styra över själva. Vi kan inte bli födda på nytt av vår egen viljekraft. Det är Guds verk, det som sker. Som så ofta i det kristna livet, får vi överlåta handlandet åt Gud. Vi kan signalera en viljeinriktning och vi kan visa vad vi vill, men sedan är det Gud som agerar.
Dopet är det synliga tecknet på att vi vill tillhöra Gud. Vattnet är symbolen för det som sker i dopet. Vattnet kan ha olika betydelse för olika människor. Men, framförallt, det är något helt livsnödvändigt för hela mänskligheten. Utan vatten kan vi inte leva. Både människor, djur och växter är totalt beroende av vatten för sin överlevnad. Vi vet att vi kan leva ganska länge utan mat, men utan vatten klarar vi oss bara någon enstaka dag. I Jesu omgivningar var man mycket medveten om detta. Israel och Palestina är torra områden. Att förstöra brunnar genom att fylla dem med skräp är ett svårt brott var som helst i världen, men ett torrt område som Västbanken är fullständigt förödande. Det slår hårt mot människors överlevnad.
Men även vi som bor i ett regnrikt land är mycket förtjusta i vatten. De flesta vill bo med utsikt över vatten vilket avspeglar sig i fastighetspriserna. Kan vi inte få havsutsikt så kan vi åtminstone anlägga en liten damm i vår trädgård eller t.o.m. på balkongen. Att sitta ner vi en sjö och blicka ut över vattnet är en lisa för själen. Vatten skapar ro. Det tycks som om det förbinder oss med vårt ursprung. Vatten symboliserar också rening. Vi tvättar oss själva och våra tillhörigheter rena i vatten. De flesta av oss mår dåligt när vi inte kan hållas oss rena. Ja, så dåligt kan vi må att det kan användas som tortyr. En människa degenererar snabbt om hon inte har möjlighet att hålla sig ren.
Vattnets symboliska renande används i de flesta religioner. Judarna har stränga regler för kultisk renhet. Vi har sett bilder på muslimer som rengör händer och fötter innan de går till bön i moskén. Hinduer badar i floden Ganges. De finns många exempel på hur religionen påbjuder att man är renad innan man träder fram inför Gud. I den kristna traditionen är reningsceremonier inte så vanliga. Men en som vi har förlorat är att tvätta varandras fötter, så som Jesus tvättade sina lärjungars fötter. Vatten symboliserar också mörker och kaos. Innan Gud skapade jorden var allt mörkt och täckt av vatten. Det som sker i skapelsen är att Gud tar kontroll över kaosmakterna. Han skiljer det fasta landet från vattnet och ordnar så upp tillvaron. Och att vatten kan skapa kaos är vill alla medvetna om. Åtminstone den som har varit med om översvämning i sitt hus. Och under senare år har vi också fått lära oss att även vårt land kan drabbas av översvämningar.
Alla dessa betydelser, livsnödvändighet, rening och kaosmörker, finns med i dopet. Den livgivande kraften för vår överlevnad, den renande inverkan på vår yttre och inre människa och det mörka djupet som vi kanske känner igen i vårt eget liv.
”Vet ni inte att alla vi som döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död?” har vi nyss läst från Romarbrevet. Dopet, nedsänkningen i vatten, är också en symbolisk död och en symbolisk uppståndelse. Vi sänks ner i vattnets dödsbringande kraft och hämtas upp igen till livet på den andra sidan. Vi får följa vår Herre och Mästare ner i det allra mörkaste. Och vi får, med honom, börja ett nytt liv med nya förutsättningar. I detta nya livet finns Anden med som en Hjälpare och följeslagare.
Inte heller nu handlar det goda livet om att bara ta hand om sig själv. Det var aldrig meningen att Gud och jag skulle ha en kärleksrelation som innefattar bara oss två. Gud inbjuder aldrig till en gourmetmiddag med god mat och goda drycker med egoistisk njutning. Snarare bjuder han oss till den måltid som är så som Karin Boye beskriver: ”Det bästa målet är en nattlång rast där elden tänds och brödet bryts i hast.” Det goda livet är också nu ett liv i relation med andra. Nu handlar det inte bara om min familj och mina nära vänner. I Jesu efterföljd har vår familj utvidgats till att omfamna hela världen. Vi möter nu bröder och systrar vart vi går. Och vi har bröder och systrar som vi aldrig någonsin kommer att möta i detta livet. För att fortsätta citera diktare, nu Stig Dagerman: ”En hungrande människa mindre, betyder en broder mer.” När livet är som bäst är det glädje och smärta. Vi får konfronteras med de lidande som många av våra trossyskon får stå ut med. Vi lider med de kristna i Palestina i deras kringgärdade vardagar och helgdagar. Vi lider med de trossyskon som blir förföljda för sin tros skull, både de som blir förföljda av sin regering och de som blir attackerade av mäniskor av annan tro. Vi lider med de bröder och systrar som plågas av fattigdom. Vi ser att världen inte är den värld som Gud hade önskat. Kanske vaknar i oss önskan om att vara med och göra något lite för att världen ska bli bättre.
När livet med Gud är som bäst är det en blandning av glädje och smärta. Vi ser våra egna brister och tillkortakommanden. Vi konfornteras med de lidande som många av våra medmänniskor måste stå ut med. Vi måste inse att livet har sina begränsningar. Ändå får vi leva med i den stora, obegränsade nåd som Gud ger oss genom dopet. Och den dagen vi kommer till vägs ände kanske vi stämmer in i diktaren Karlfeldts ord:
Hur var ditt liv?
Det var storm och nöd
Och kamp i en enda veva.
Det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.
 
Kristina Färdeman