meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kallelsen till Guds rike

2012-06-17   
 
Luk 14:15-24

Någon vill dig något.
Någon – allhärskaren, allmaktens Gud vill dig något. Han som är outgrundlig, oförklarlig, ofattbar, oändlig. Han vill dig något. I dag. Alltid. Sträcker ut sin längtan, sin famn, sin kärlek till dig. Bjuder in dig till gemenskap. Han – den levande Guden som är så innerligt förälskad i människan.
Han kallar inte med befallningar. Inte med hårda ord eller kommandon. Han ger dig ett erbjudande. Bjuder in dig till fest. Till lammets bröllopsmåltid, som vi läste i texten ur Uppenbarelseboken (Upp 19:9).
Han bjuder in till fest i Guds rike. Till den tillvaro som människan ursprungligen skapats för att leva i. Där rättfärdighet, frid och glädje råder (Rom 14:17). Där kärleken vunnit över hatet. Där girigheten ersatts av generositet. Där vreden utsläckts av försoningen. Där straffen utbytts mot förlåtelse.
Han bjuder in dig. Han bjuder in alla människor. Guds kallelse är aldrig exkluderande. Den gäller inte några få utvalda. Utan alla människor. Gud bjuder in alla till gemenskap. Med Jesus-orden ”Kom och följ mig!” (Matt 4:19). ”Följ med och se” (Joh 1:39). Eller Höga visans: ”Kom, min älskade, min vackra flicka, kom ut!” ( Höga v 2:10).
Kallelsen till människan kommer utan krav. Förutsättningslös. Den vittnar om Guds ofattbara tilltro till människan. Till vår förmåga. Till vår godhet. Till vår kärlek.
Men alla vill inte komma. Alla vill inte komma och följa med. Som det var till den festen som läste om i evangelietexten.
En av de inbjudna hade just köpt en åker. Att gå och titta på den var det viktigaste. Habegäret, det tillfälliga jordiska ägandet, var viktigare än inbjudan till måltiden i Guds rike.
En annan inbjuden hade just köpt oxar. Att se vad de gick för var det viktigaste. Äregirigheten, lusten att äga det exklusiva, var viktigare än kallelsen till gemenskap med Gud.
En tredje hade just gift sig. Att leva ut passionen var det viktigaste. Drömmen om den fullkomliga jordiska kärleken var viktigare än att leva i den kärlek som övergår allt jordiskt förstånd och världslig begränsning.
Inte heller någon av de andra först inbjudna kom till festen. En del av dem uppfattade kanske inte ens att de var inbjudna. Vardagslivets alla impulser och stimuli gjorde kanske att de inte ens kunde höra kallelsen.
I en tid som vår kan detta vara en viktig förklaring till att så många människor inte verkar uppfatta Guds röst och kallelse. Fången i ett ständigt mediebrus, som ivrigt pockar på uppmärksamhet för nya saker, dränks rösten från evigheten. Människan blir en som ständigt jagar efter vind. Som drivs av centrifugalkraften ut mot periferin. Och som i denna virvel inte förstår att hon missar målet. Att hon förlorar sig själv.
Det finns människor, även i vår tid, som har förstått detta. Som värnar om tystnaden. Det avskilda. Som lever ett sk kontemplativt liv. Ett liv i bön, där vardagens alla sysslor delas i gemenskap med Gud själv. Där tron inte är något exklusivt - utövad i bestämd form på en bestämd plats vid en bestämd tid. Utan själva livets substans. Livsluften.
Vi kallar ofta dessa människor för munkar, nunnor eller asketer. Vi tänker att de dragit sig undan från världen för att den saknar betydelse för dem. Att de på ett egoistiskt sätt lever världsfrånvänt.
Inget kan vara mer fel än det. De förnekar inte livet och världen. De förklarar och förfinar den. Genom att ständigt bära fram världen i bön inför Gud bär de också världens smärta. Skapar de försoning och förlåtelse. Bidrar de till Guds rike på jorden.
Varje människa är skapad till Guds avbild. Så som Gud ville det. För att vara lika honom. När människans livsvandring driver henne bort från Gud, drivs hon också bort från sig själv. Blir ett offer för tillfälliga impulser och böjelser. Och samtidigt allt mer osäker på vem hon är och varför hon är här. I jakten på det överfulla livet på jorden förlorar hon allt. ”Vad hjälper det om en människa vinner hela världen, men får betala med att mista sig själv? Måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?” säger Jesus (Matt 16:26, Luk 9:25).
I evangelieberättelsen som vi läste verkar det vara de resursstarka, de friska och välmående, som först bjuds in till festen. Men som väljer att inte komma. Så går budet till de fattiga, till krymplingar, blinda och lytta. Och se – de kommer! Så tydligt förstår vi här Jesu ord om hur svårt det är, för den som har mycket, att komma in i Guds rike. Att vägen till salighet ligger mycket närmare för de sköra och söndrade, De som är fattiga i anden, som sörjer, som hungrar och törstar. Som är barmhärtiga, renhjärtade och rättfärdiga. Etc (Matt 5).
Och vi anar något av Guds kärleks djup och bredd. Gud begär inte att vi först skall vara perfekta. Att vi först skall prestera något märkvärdigt för att få komma in i hans rike. Han bjuder in oss sådana vi är. Med samma öppna famn gentemot all ofullkomlighet.
Vi blir inbjudna till festen som starka och svaga, som rika och fattiga, som sjuka och friska, som kvinnor och män, som asiater, afrikaner, européer och amerikaner. Gud söker inte prestation, utan relation.
Någon vill oss något. I dag. Gud vill oss var och en. Vill dela liv och gemenskap. Vill bjuda in oss alla till den fest som är den ömsesidiga kärlekens fullkomning.
Frågan är: Vad svarar vi? Vill vi komma? Vill vi vara med på lammets bröllopsmåltid?
Är vi beredda att bejaka kallelsen och ständigt söka oss närmare och djupare in i Guds rike?
AMEN
 
Torgerd Jansson