meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kallelsen

2005-06-05   
 
Så har vi då börjat med sommartid i kyrkan. För tio veckor sedan började samhället i övrigt med sommartid. Det är frestande att ta det som ett tecken på hur kyrkan i många frågor allt som oftast kommer tassande lite efter övriga samhället.
Första gången jag lade märke till det var på 1970-talet, då jag engagerade mig en del i miljö- och rättvisefrågor. Särskilt när det gällde miljöfrågorna upplevde jag, att det var ganska trögt att engagera kyrkfolket i de frågorna. Det var först när så gott som alla andra redan insett, att det inte var bra att använda kvicksilverbetat utsäde eller spruta banvallar med hormoslyr eller gräva ner gifttunnor på första bästa lediga plätt, det var först då som även kyrkfolket pliktskyldigast började nicka sitt bifall till viss miljövård.
Det kan ju vara lämpligt att påminna om detta idag. För i min kalender heter den här söndagen inte bara "andra söndagen efter trefaldighet" utan den heter även "världsmiljödagen".
Först tänkte jag, att då passar det ju bra med en miljöpredikan. Men sedan slog det mig, att jag talade rätt mycket om miljö här en söndag för snart tre år sedan. Det var den 27 oktober 2002. Om du inte var här då, eller om du har glömt det, så kan du faktiskt läsa vad jag sade den gången nästa gång du kommer i närheten av en internetuppkopplad dator – det finns sådana på biblioteket t.ex.
Gå bara in på Mariakyrkans hemsida www.mariakyrkan.nu och klicka på "predikan" och bläddra fram till den 27 oktober 2002. Så kan du läsa vad jag sade den gången om miljön bl.a. Jag tror det är en värdefull möjlighet att inte bara lyssna till predikan under gudstjänsten utan även kunna fortsätta att bearbeta den och reflektera över dess innehåll. I varje fall om du är funtad på samma sätt som jag, så att du ibland tappar tråden och koncentrationen under lyssnandet i kyrkan.
Nog om det.
Nå, det är alltså inte bara världsmiljödagen idag. Det är också andra söndagen efter trefaldighet. Vad säger det en sökande människa idag? Andra söndagen efter trefaldighet? Gör vi oss besvär med att titta i en psalmbok, ser vi att söndagen har en rubrik: "Kallelsen till Guds rike" står det. Det är alltså "kallelsens söndag" idag. Eller ska vi säga "kallelsesöndagen". Kanske blir det lite tydligare än bara "andra söndagen efter trefaldighet", men vadå "kallelse". Vi använder knappt det ordet idag.
Men ska han inte läsa texten snart, undrar du, så det blir lite ordning och reda?
Jovisst!
Och dagens evangelietext är hämtad från Markusevangeliet, det andra kapitlet, verserna 13 t.o.m. 17. I Bibeln har de verserna försetts med rubriken "Tullindrivaren Levi kallas" och det rimmar ju väl med temat för andra söndagen efter trefaldighet: "Kallelsen till Guds rike".
I kyrkans psalmböcker finns texten på sidan 1273, om du vill följa med. Låt oss höra:

Och han gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: "Följ mig!" Och Levi steg upp och följde honom.
När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom.
När de skriftlärda bland fariséerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: "Äter han med tullindrivare och syndare?"
Jesus hörde det och sade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."


"Följ mig!" Så löd kallelsen. "Följ mig!" Och Levi steg upp från sin plats utanför tullhuset och följde honom. Vilken kallelse! Och vilken respons!
Men sedan blev det ju lite gnissel i maskineriet. Och det var inte sista gången, men kanske en av de första gångerna, som det blev gnissel i maskineriet, när saker och ting tog sig andra vägar än vad det religiösa etablissemanget hade tänkt.
"Ojojojj! Vad tar han sig till? Äta med syndare. hrrr"
Men Jesus visste vad han gjorde. "Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare".
Var finns syndarna idag? Är det soldaterna som brutalt tar rätten i egna händer och glömmer all mänsklig värdighet? Är det finansmännen som utnyttjar alla tänkbara och otänkbara kryphål för att maximera sin vinst?
Eller är det, hemska tanke, också du och jag. Vi präktiga kyrkmänniskor som en gång sagt ja till kallelsen att följa Jesus. Är det även till oss kallelsen riktas idag, där vi sitter i vår bekvämlighet, maximalt anpassade till denna världens levnadssätt och tankemönster. Är det också till oss Jesus riktar sin uppmaning, när han får syn på oss där vi sitter: "Följ mig!"
Jag tror att orden "följ mig" i allra högsta grad är riktade till oss som är här idag. Och jag tror att vi med stort allvar måste börja fundera på vad de två orden egentligen innebär. För oss – dig och mig. Nu idag.
Förmodligen kan vi lära en hel del genom att titta i backspegeln. Vilka rejäla fallgropar har inte kyrkans folk genom tiderna hamnat i. Det är liksom lättare att se forna tiders fallgropar än att se dem som vi själva just nu håller på att trilla ner i. Eller i värsta fall redan befinner oss i.
Vi har nog lite till mans svårt att tro att man verkligen följde Jesus, när man t.ex. drog ut på korståg för att med svärdet i hand försvara och utbreda den "sanna och rena läran".
Och vad är egentligen "den sanna och rena läran"? Om det har man utkämpat hårda duster. Har man verkligen följt Jesus, när man så gott som idiotförklarat de som haft en annan uppfattning än den man själv har. Vi kan till och med läsa om religionskrig. Och det finns något som brukar gå under benämningen försoningsstriden. Smaka på de orden: religionskrig, försoningsstriden. Detta bara som ett par exempel på fallgropar man trillat i, när man försökt följa Jesus.
Lite svårare än att se historiens fallgropar är det alltså att se de fallgropar vi har runtomkring oss idag. Vad innebär det att anta kallelsen idag? Att följa Jesus idag? Det är möjligt att vi måste tänka till riktigt ordentligt. Följa Jesus? Hmm.
Jag kan inte se, att det finns något entydigt, klart handlingsprogram för det. En kortfattad enkel manual – som det så vackert heter idag. "Hur man följer Jesus."
Och det ligger nog en poäng i att det inte finns någon sådan manual!
Om det funnes, så skulle vi troligen alltför lätt hamna i gärningarnas tyranni.
Men vi har ju förstås budorden. De tio budorden. Men det verkar inte som om Jesus menar att ett pliktskyldigt följande av budorden skulle vara tillräckligt. Då kunde han ju sagt till Levi där utanför tullhuset: "Hördu, Levi, se till att håll buden och lev som folk."
Nej, han såg inträngande på Levi, och sa: "Följ mig!"
Det är förvisso bra att följa budorden. Vilken underbar värld vi skulle ha, om alla gjorde det. Inga krig och inget gatuvåld eller förtryck. Bara lyckliga, harmoniska äktenskap. Inga inbrott och bedrägerier. Ja, inte ens några illasinnade tankar skulle vi ha.
Men att anta kallelsen är inte detsamma som att skriva under på att följa budorden. Det är bra – men inte allena saliggörande, höll jag på att säga.
Det kommer nämligen att verka lite krystat om du presenterar en religiös meritlista som "bara" består i en uppräkning av vad du har gjort eller inte gjort. Det blir liksom inte riktigt övertygande att läsa den.
Hör bara:
"Jag har älskat Gud
Jag har gått i kyrkan på söndagarna
Jag har hedrat min far och mor
Jag har inte haft ihjäl någon
Jag har inte begått äktenskapsbrott
Jag har inte stulit
Jag har inte pratat illa om folk
Jag har inte ens haft begär till det som tillhör andra."

Och så undertecknat med ort och datum och namn.

Det fattas något.
I Matteus 19:e kapitel och i Markus 10:e kapitel relateras en händelse, där en man kommer fram till Jesus och undrar vad han ska göra för att få evigt liv. "Håll buden!" säger Jesus. "Det har jag gjort", säger mannen. "Räcker det?" "Sälj vad du äger, och ge till de fattiga, och följ sedan mig," säger Jesus – och mannen går förtvivlad därifrån.
Hur hanterar vi detta? Till och med Jesu egna lärjungar stod undrande inför det här budskapet.
Det är säkerligen inte lätt att radikalt följa Jesus, men vi är kallade. Och ofta spjärnar vi emot. Och det finns en besvärlig komplikation i vår tid. Det är att vårt levnadssätt i de rika länderna för med sig konsekvenser – för människor i andra länder, för djur och natur, ja för hela vår planets utveckling och framtid.
Om detta må vi tala. Med varandra och i församlingen. Vad innebär det att följa Jesus idag. Vi är inte de första som brottats med dessa frågor. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. skrev redan Paulus i sitt brev till de kristna i Rom. För snart 2000 år sedan. Det är så lätt och enkelt att anpassa sig. Inte sticka ut. Vara som alla andra. Lagom snäll. Sköta sitt. Fixa till det lite.
Men är det så vi ska följa Jesus? Är det vår kallelse? Vad ska vi ha församlingen till?
Vi samlades i onsdags för att diskutera hur vi går vidare i vårt arbete med Naturlig församlingsutveckling. Vi hade resultatet av den nyligen genomförda enkäten som underlag för vårt samtal. Jag tror att en tolkning av enkätutfallet är att vi är lite dåliga på att följa Jesus. Jag tror att vi vill och att vi kanske också gör vårt bästa. Säkert är det så. Men tänk om det ändå är så att vi inte riktigt vågar släppa till och lämna vår invanda plats, när Jesus kallar: "Följ mig!" Jag tror, att vi som församlingsmedlemmar har en viktig uppgift i att stödja varandra, be för varandra och uppmuntra varandra att våga följa Jesus – idag.
Vi ska inte isolera oss och skaffa oss favoritdogmer och vanor. Vi ska leva i världen – men inte som världen. Vi ska vara nyfikna och kunskapssökande. Våra handlingar ska vara medvetna och genomtänkta. Och vi behöver inte komma till samma slutsats i alla frågor. Mångfald är många gånger bättre än enfald. Jag tror inte att lärjungarna tänkte lika i allt. Men de drog åt samma håll. De följde Jesus. De svarade ja på kallelsen.
Vi kommer i höst att medvetet lyfta fram förbönen och omsorgen om varandra. Vi har ju församlingen för att vi där tillsammans ska kunna hjälpa varandra att följa Jesus, att förverkliga vår kallelse.
Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, läser vi i Hebreerbrevet 10, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.
Och i 12:e kapitlet förmanas vi att:
Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många.

Låt oss bedja!
Tack Jesus för att du är den du är. Tack för att du är starkhet, att du har all makt och ära. Hjälp oss att se dig som du är och att inte förminska dig. Gör oss visa och gör oss ödmjuka.
Hjälp vår församling att känna igen dig, att bli ett med dig. Hjälp vår församling att inte stöta bort dig utan att se dig med klara ögon.
Var med oss alla, lär oss att lyssna till din röst. Hjälp oss att stå fasta i tron, att vara förebilder. Styrk oss i vårt arbete. Låt din Ande inspirera oss och ge oss av ditt ord att förmedla till andra. Ge oss mod att lyssna till ditt ord och din kallelse.
Tala till oss, Jesus, så att vi förstår din vilja. Ge oss Gud, var och en, ett nytt hjärta och en frimodig Ande.
Amen
 
Arne Svensson