meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Att inte döma.

2012-07-01   
 
4:e söndagen efter trefaldighet.
Matt 7:1-5

Döm inte! är dagens rubrik. Döma och dom är ord som kan användas i flera sammanhang. Vi läser och hör dagligen om personer, som döms till böter eller kanske fängelse för förseelser och brott de begått. Sådana domar avkunnas inte av vem som helst, och inte heller på vilka grunder som helst. Sådana domar kräver särskilda domare som i sitt ämbete har att tolka och följa de lagar som gäller. Det är inte till de domarna dagens rubrik vänder sig. De ska naturligtvis döma! Så gott de kan.
Det finns också domare på fotbollsplaner och i ishockeyrinkar. De har till uppgift att se till att de regler som gäller verkligen följs. Till dem kan man ju inte heller säga ”Döm inte!” Hur skulle det se ut? I den bästa av världar skulle det ju förstås inte behövas några sådana domare. När vi grabbar lirade boll en gång i tiden hade vi oftast ingen som dömde. Alla förväntades kunna reglerna – och följa dem. Och i allmänhet gick det hyfsat bra att komma överens om ifall bollen var inne eller ej, om det var hands eller ej.

Nu lyssnar vi till dagens text, eller ska vi kanske säga dagens predikan. För texten är hämtad från den så kallade ”Jesu bergspredikan”. Så här ungefär lät det enligt den senaste svenska översättningen när Jesus själv predikade:
Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.

Det var dagens predikan, det! Finns det möjligen något att tillägga? Kanske inte mycket – egentligen! Bergspredikan är nu en gång så tydlig och konkret att det knappast behövs några mer eller mindre lärda utläggningar.
Men lite funderingar måste vi väl ändå tillåta oss.
Döm inte, så blir ni inte dömda.
De orden riktade sig ju inte till domstolarnas och fotbollsplanernas domare. De riktade sig till alla de vanliga människor, om man nu kan tala om vanliga människor, som hade samlats för att lyssna till sin idol, Jesus.
Och de, likaväl som vi, du och jag, brukade väl inte gå omkring och döma. Så varför säga till dem ”Döm inte!”.

Nog har det hänt mig mer än en gång att jag höjt något ögonbryn, kanske skakat på huvudet och muttrat: Hur kan han …? Fattar hon inte att…! För jag vet ju hur det ska vara! Det är ju alldeles självklart, att man inte kan tänka eller göra så. Som hon gör. Eller som han tänker. Och då låter det kanske mera som om texten säger oss:
Låt bli att kritisera så blir ni själva inte kritiserade.
Och det finns faktiskt biblar där det står så.
Låt bli att kritisera så blir ni själva inte kritiserade.

Jaha, ska man då låta allt passera? Ingen kritik här, inte!
Nja, när något är fel måste man väl ändå säga till. Jag fick ett protokoll till påseende för en vecka sedan, eftersom jag var justeringsman. Och jag påpekade i all vänlighet ett par saker som man kanske skulle kunna ändra på. Och sekreteraren gick med på det. Kanske blev protokollet lite bättre. Eller hur, Leifgunnar? För det var du som var sekteterare!
Och får man en hundralapp för mycket tillbaka i kassan kan man ju snällt påpeka det. Det är inte heller sådant som texten handlar om.

Men om vi stannar en stund inför det där med att inte kritisera. Profeterna var ju rätt bra på att kritisera en gång i tiden. De påpekade allt som oftast folkets och härskarnas felsteg och dumheter. Fast de var ju profeter. Det är ju inte vi. Fast det kanske skulle behövas lite fler profeter. Idag. I samhället.

Faran med att kritisera, eller döma, med textens ord, tror jag är att vi då lätt upphöjer vårt eget synsätt till norm som ska gälla för alla andra också. Vi är alla olika. Inte bara till utseendet. Visst, vi är mycket mer lika än olika. Det är sant. Men vi är ändå unika personligheter, och vi tolkar världen och vår omgivning utifrån vad vi själva är och vilka erfarenheter som genom åren präglat oss.
Vi ser saker på vårt personliga sätt. Om ni hade haft ritblock och färgkritor med er skulle vi kunnat göra ett experiment. (ställer fram blomkruka)
Ni skulle kunnat rita av den här blomkrukan med blommor. Så engagerat och seriöst ni bara kunde. Utan att ändå ta alltför lång tid på er. Sedan skulle vi kunnat hänga upp alla konstverken i Mariagården och gå runt och betrakta dem.
Tror ni att vi skulle kunna hitta två likadana bilder? …
Varför inte? Jo, av minst två skäl, förresten minst tre skäl! Ni hade kanske inte haft samma sorts kritor. Någon hade kanske rent av släpat med sig vattenfärger och blaskat på. Så det hade säkert blivit ganska olika kulör på bilderna.
Och så hade ni säkert haft lite olika stil. Några av hade vågat ta ut svängarna lite mera, så att säga. Kanske rent av levt sig in i blommornas liv. Och någon hade blygt och försiktigt, nästan med millimeterprecision återgivit blommorna.
Men om ni hade haft precis likadana block och precis likadana färger och samma konstnärsutbildning och talang, då hade väl bilderna blivit likadana? Nä! Det tror jag inte. För ni hade betraktat motivet från olika platser! Du på den kanten och du där borta hade sett blomkrukan ur olika synvinklar, och blommorna hade skymt varandra på olika sätt. Visst. Det är inget märkligt med det. Så är det. Vi uppfattar och uttrycker samma sak på vårt eget sätt.

Jag var på Säfstaholms slott för en vecka sedan och tittade på en massa porträtt som olika konstnärer målat eller skulpterat. En del porträtt var fotografiskt exakta, och andra var det inte. Men konstnärerna hade avbildat modellerna så att tavlorna och skulpturerna skulle ge en så personlig och sann bild som möjligt.
Det fanns, tror jag, sex bilder som föreställde Gustaf Fröding. Alla var olika. Till och med de två som var målade med samma fotografi som utgångspunkt var mycket olika. Men alla bilderna föreställde Gustaf Fröding. En del hade blivit hårt kritiserade när de först visats. Kritiserade, utdömda, av dem som tyckte sig veta bättre.
För det är det som är så förrädiskt med att kritisera. Man gör sin egen tolkning till norm. Man blir lätt fanatisk. Och det är lätt att hamna i en låsning. Och när man väl har börjat kritisera, tvingas man sedan nästan att försvara sin egen kritik. Man kanske rent av skärper den ytterligare. Låser sig hårdare fast i sin egen föreställning. Att backa vore ju att tappa ansiktet, erkänna att man gått ut för hårt eller kanske rent av missat något.

Men tillbaka till vår fantasikonstutställning i Mariagården. Vågar vi över huvud taget säga något om våra grannars bilder. Annat än tomt ekande ”Vad bra du har ritat!” ”Vad duktig du är!”

Tänk om du som haft din plats där, och du som målat från den andra sidan, skulle börja jämföra era konstverk! Samtala om dem – inte hitta fel i varandras bilder. Då skulle det kanske börja hända något.
- Tänk att du tyckte den blomman inte var riktigt utslagen? Det märkte aldrig jag!
- Och jag glömde ju helt bort själva krukan, Den hör ju också till!

När ni tillsammans jämför era alster, samtalar om dem och kommenterar likheter och olikheter; då händer något. Ni lär er något. Lär av varandra. Berikas.
Du får gärna tycka jättemycket om din egen bild. Du har lagt ner din själ i den och verkligen kämpat för att få till det. Det har du all heder av.
Men samtalet och kommentarerna gör dig medveten om att andras bilder kan se annorlunda ut. Fast ni har målat samma motiv.
Ja, är det inte rent av så att de olika bilderna tillsammans ger en mera fullödig bild av motivet? Visar flera aspekter. Bilder är ändå alltid ”bara” bilder.
Det är originalet som gäller. Men vi behöver bilder, visuella eller verbala, när vi ska beskriva något för någon annan.
Människor har under två tusen år försökt beskriva Gud och Jesus. När man ser tillbaka på de åren i historiens backspegel, kan man nästan frestas att säga, att beskrivningarna har lyckats på sin höjd ”sådär”. Och många är de tillfällen då bilderna, beskrivningarna, fått bli slagträn i händerna på fanatiker, som förälskat sig i sina egna bilder och blint vägrat ta till sig av någon annans.
För våra beskrivningar, våra bilder, våra teologier vill ju bara visa på originalet: Gud själv, och Jesus – vår frälsare. Våra beskrivningar, våra bilder, våra teologier kan inte frälsa någon. Det visse Filippos, när han svarade Natanael med orden ”Följ med och se!” Upplev själv! Sök sanningen, och du ska finna den! Låt inte den ena eller andra bilden stå i vägen.

Låt oss bedja:
Herre, hjälp oss att idogt söka efter att lära känna dig alltmer.
Uppenbara dig för oss, var och en, på det sätt vi just nu behöver och längtar efter.
Och lär oss att ödmjukt dela varandras erfarenheter av våra möten med dig!
Amen!
 
Arne Svensson