meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

FÖRVALTARSKAP

2012-08-05   
 
9:e söndagen efter trefaldighet
Matt: 25:14-30


Vad menar Jesus med den här liknelsen och vad kan den ha att säja oss som har kommit till Mariakyrkan i Katrineholm i dag? Talenter. Förvaltarskap. Trohet: Ja, att mannen som reste bort är Jesus och att tjänarna som blev anförtrodda talenterna är Jesu lärjungar är väl inte så svårt att förstå. Men talenterna? Och vad menas med att de fick olika antal? Hur var det med jämlikheten i Jesu lära egentligen? Om det nu är Gud som delar ut talenterna varför får inte alla lika många? Kräver Gud mer av vissa än andra?

Frågorna kan vara många och jag är väl inte den som kan svara på alla. Men jag har tänkt mycket på den här liknelsen den sista tiden. Läst på, bett om Andens ledning, tagit del av andras tankar kring ämnet. I bibeln har jag bland annat läst den underbara skapelseberättelsen i 1:a Mosebok och den fascinerar mig mer och mer. För skapelseberättelsen är inte bara en berättelse, den har något annat och djupare att säga oss. Vad vill till exempel berättelsen om syndafallet säga oss? Kunskapens träd på gott och ont? Vad var det som hände egentligen och har människans olydnad den gången gett konsekvenser för vår tid? Jag brukar tänka på det när jag hör talas om nya uppfinningar. Människan är ju så duktig och intelligent, ändå mäktar hon inte motstå det onda och använda sina uppfinningar i bara det godas tjänst. Tänk vilken underbar värld vi skulle ha om alla uppfinningar bara användes i det godas tjänst! I stället används de till att förstöra och förgöra. Är det konsekvenserna av frukten från kunskapens träd? Och hur skulle det vara om Eva avstått från frukten? Svara på det den som kan!
Att bli skapad till Guds avbild, att få makt över havets fiskar och himlens fåglar och alla djur på jorden. Det var vad Gud gav människan i skapelsens morgon. Det var väl talenter som heter duga. Tänkt dej i skapelsens morgon och Gud säger till människorna: Detta är ert, detta ska ni förvalta. Vilket ansvar1 Att bli skapad till människa är det finaste någon levande varelse kan bli. Det är stort att vara människa. Ett ansvar att leva upp till. Jag älskar Tomas Tranströms dikt: Romanska bågar. Jag vet att ni hört den många gånger men jag läser den en gång till:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret
Valv gapade bakom valv och ingen överblick
Några ljuslågor fladdrade
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
Tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
Och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Så är det vara människa. Att känna sig stolt, att inte skämmas, att aldrig bli färdig. Att inombords hysa valv bakom valv oändligt. Därför att vi inte bara är materia, inte bara materia och medvetande som vissa hävdar. Vi är något mer, vi har evigheten nerlagd i våra hjärtan, en bit av Gud, talenter som vi har fått i och med skapelsen. Talenter att förvalta. Att vara människa helt och fullt, att vara den Gud skapat oss till, att vara oss själva. Någon har sagt att ju andligare en människa blir desto mer naturlig blir hon. Att vara naturlig är att vara sann, ju sannare desto mer kontakt med vår skapare och ju mer kontakt med skaparen desto mer kan vi vara till välsignelse för våra medmänniskor. Och det är en del av vårt ansvar som förvaltare, att ta vara på varandra, att uppmuntra varandra, att förmedla Guds kärlek till varandra. Vårt ansvar som människor gäller inte bara medmänniskorna, det gäller hela skapelsen.
Nu vet vi att människan varit och är dålig på att ta det ansvaret. Att hålla fred är inte bara fred mellan människor, det innebär också fred med jorden som Elin Wägner, en av mina förebilder, skrev om i sin bok som kom ut på 40-talet och väckte en viss uppståndelse. Fred med hela skapelsen, vi har inte rätt att utnyttja djur och växter hur som helst, vi har ett ansvar som goda förvaltare.
Det finns ett annat bibelord som också talar om förvaltarskap. I 1:a Petrusbrevet heter det så här: Tjäna varandra med den nådegåva ni fått som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. I frälsningen har vi fått ett andligt kapital som heter Guds nåd. Ett kapital som vi inte ska behålla för oss själva, det fungerar bara inte. Nåden eller kärleken är ett flöde mellan Gud och mej och medmänniskan. Att förvalta Guds nåd och kärlek är hålla flödet öppet, att inte stänga till eller gräva ner. Att dela med sig, det är då man växer, talenterna förökas, man är en god förvaltare.
Att vara människa är ett ansvar. Man har blivit anförtrodd ett kapital, ett antal talenter. Men vi är individer, ingen är lik den andre och vi har olika gåvor. Åt var och en efter hans förmåga, säger Jesus. Vad är förmågan, vad är talenterna. Ja, det är dels våra naturliga gåvor, våra personliga förutsättningar. Men sen är det också de gåvor som vi får genom frälsningen, vår andliga utrustning. Och gåvorna som vi fått i skapelsen är kärl för de andliga gåvorna.
Man kan säga att frälsningen i Jesus Kristus innebär fulländningen av skapelsen. Att vi är olika beror på att individualiteten bevaras och utvecklas. Det är här vi kan hitta svaret på frågorna om de olika talen talenter. Några har fem, andra har två och andra en. Men det är troheten som räknas. Alla fick samma lön, de fick gå in i sin herres glädje.
Men han som bara fick en talent då? Vad gjorde han för fel? Om de trogna förvaltarna heter det att de gav sig genast iväg och gjorde affärer så att deras antal talenter fördubblades. Men den som fick bara en talent grävde ner den i jorden. Här handlade det inte om att förvalta, att tjäna, att vara till välsignelse. Här handlade det om själviskhet, om rädsla om det egna skinnet, att inte se storheten och ansvaret i att vara människa, att skämmas, att vara rädd för att inte vara lika bra som andra, att inte se möjligheterna.
Gud har gett oss ett kapital, i skapelsen, i frälsningen. Att använda det är att utveckla det. Att använda sina gåvor är att utveckla dem. Så är naturens lag och så är Andens lag. Jag tror det är vad Jesus menar när han säger att åt den som har ska det bli givet men från den som inget har ska tagas också det han här.
Att förvalta sina talenter kan också tolkas på andra sätt. Jag tänker mycket på den rörelse som många av oss är uppvuxna i, frikyrkorörelsen. Har vi ett ansvar att förvalta den? Att förvalta kanske för många, särskilt de som är riktigt unga, att till varje pris bevara något som är förlegat och otidsenligt. Det heter ju att första generationen förvärver, andra generationen ärver och trejde generationen fördärver. Var är vi nu i frikyrkorörelsen? Finns det något av det gamla som är värt att förvalta?
Som människor lever vi i olika livsskeden. När man är ung ligger hela den obrutna västern framför och känns det fel har man inte svårt att bryta upp och gå vidare. Men när man blir äldre blir man mera aktsam om det som man en gång har blivit anförtrodd. Att gilla läget behöver inte betyda att man har resignerat har någon sagt. Det kan betyda fördjupning och det är också ett sätt att förvalta. Jag har med stort intresse läst Carl-Henrik Jaktlunds bok, Jesus gick vidare och kyrkan står kvar. Han tar i den upp problemet med att så många ungdomar lämnar kyrkan när de kommer upp i mogen ålder. Dom tillåts inte bli vuxna och ställa de vuxnas frågor därför att tonåren är norm. Jag tror det är farligt för frikyrkorörelsen om det ska förbli så. Alla måste få växa, som människor och som kristna. Föröka sina talenter.
När Paulus står inför konung Agrippa och berättar om sitt möte med Kristus på vägen till Damaskus så säger han enligt den förra bibelöversättningen: ”Så blev jag då, o konung Agrippa, inte ohörsam mot den himmelska synen.” Jag tycker det är så tjusigt sagt. När jag var mycket ung läste jag tre böcker om en ung kvinna som hette Elisabet. Hon var begåvad med en underbar sångröst och spåddes en framgångsrik karriär som operasångerska. Men Elisabet ville förvalta sina talenter på ett annat sätt, hon ville använda sin röst i evangeliets tjänst och blev en enkel sångarevangelist.
O, vad jag älskade dom böckerna och o, vad jag ville bli som Elisabet. I dag är det annorlunda, i dag verkar det vara en fjäder i hatten om man varit med i melodifestivalen. Jag är förvånad men vill inte döma. Bara citera Petrus: ”Var samlade och nyktra så att ni kan bedja. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.”
Till sist vill jag uppmana mina åhörare i dag att inge glömma att vara människor. Att det är fint att vara människa för det är det som Gud skapat oss till. Gud vill att vi ska vara människor och Han har gett oss talenter att förvalta. Han har gett oss ansvar, för oss själva, för vilka val vi gör. Han har gett oss ansvar för varandra, för skapelsen. Som Raoul Wallenberg lär ha sagt när man frågade honom hur han orkade engagera sig så mycket som han gjorde: Det är bara vanlig mänsklig anständighet. Att vara människa, sträva efter att bli sann människa, det är det som Gud vill med oss. Det ingår i Hans plan, med oss som individer och med oss som kyrka. Det är då Han kan samarbeta med oss och det är vad Han vill.
Och kom ihåg, det handlar inte om antalet talenter, det handlar om din och min trohet!
 
Wera Olovsson