meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Friheten i Kristus

2012-08-26   
 
Mark. 7: 31-37
Ibland kan vi undra hur människor överhuvudtaget kommunicerade med varandra innan det fanns mobiltelefoner, e-post och sociala medier. Vi har blivit bortskämda med att kunna nå varandra från vilken plats som helst och vid vilken tid som helst. Själv är jag mycket nöjd med mobiltelefonen. Jag minns med fasa den tiden då man måste vara nära telefonen för att höra om någon ringde och då man fick söka folk till långt in på nätterna när man ville tala med någon som var upptagen av många aktiviteter.
Och hur gjorde man då på den tiden då det inte fanns några telefoner överhuvudtaget? Många av oss har ju faktiskt erfarenhet av det livet. Den tiden då man måste söka upp en person för att kunna tala med den.
På Jesus tid fanns det inte många andra sätt att kommunicera än att få till rent fysiska möten. Kunde man inte gå själv fick man sända någon annan. Det kunde de mäktiga och rika göra. De allra flesta var hemma och arbetade och levde i en ganska begränsad värld.
Och ändå, ryktet om Jesus sprider sig snabbt. När vi möter honom i dagens text är han i början av sin offentliga gärning. Han har hållit sig lite i skymundan. Han har mest vandrat runt i Galiléen. Och ändå har ryktet om honom nått ända till Jerusalem. De skriftlärda ger sig iväg för att lyssna till vad han säger. De måste hålla lite kontroll över vad som predikas i landet.
I dagens text har han t.o.m. vandrat ut ur landet. I en kommentar som jag läst talar man om Jesu evangelisationsvandringar. Detta är hans fjärde utflykt enligt den kommentaren. Han har sin bas i Kafernaum vid Genesarets sjö. Därifrån ger han sig ut på predikovandringar i området. Han vandrar runt i Galiléen och talar med judar, men han vandrar också till andra sidan sjön och talar med hedningarna och i dagens text har han alltså vandrat norrut till städerna Tyros och Sidon. Och sedan vandrat ner på andra sidan Genesaret i det område som kallas för Dekapolis, tiostadsområdet. Det verkar som om han är känd redan innan han kommer fram. Ryktet om honom har gått före. Man vet att han kan bota sjuka och man kommer till honom med en man som behöver hjälp. Jesus hjälper honom och han gör det på ett sätt som alla känner igen. Att använda sig av saliv var ett vanligt sätt at bota krämpor. Den sjuke mannen och alla andra runt omkring förstod att nu händer det något. Jesus agerar med kraft.
Men sedan säger han till dem att inte berätta för några andra vad som skett. Man kan tycka att han borde inse att det är lönlöst. Hans rykte vandrar ju redan framför honom. Och evangelisten berättar mycket riktig att alla genast gick iväg och berätta de för alla de mötte. Varför vill då Jesus fortsätta att vara lite anonym? Om han nu är säker på att han är Guds Messias, då borde han väl vara angelägen om att bli så känd som möjligt. Det är uppenbart att Jesus aldrig har lärt sig något om marknadsföring och att skaffa sig ett personligt varumärke.
Kanske Jesu tveksamhet har att göra med hur människor uppfattade honom. Vi människor är nog ganska lika varandra genom århundradena. Vi uppskattar det ovanliga och spektakulära. Det är spännande när det händer något utöver det vanliga. Och på den tiden, innan mäniskor hade tillgång till vår goda sjukvård, var det naturligtvis mycket intressant med en människa som kunde bota sjukdomar och som kunde uppväcka människor från de döda.
Men undren har aldrig varit det centrala i Jesu gärning. Jesus kom inte till jorden för att göra under. Hade det varit så kan vi ju undra varför han inte bota alla sjuka i sin omgivning, och hur det skulle sett ut om han uppväckte alla döda han kom i kontakt med. Undren är aldrig huvudsaken. Men ändå är de viktiga. I Johannes evangelium kallas de konsekvent för tecken. Och det är vad de är. Undren är tecken på vem Jesus är, vilket som är hans uppdrag och vem som har sänt honom.
Denna söndags tema är friheten i Kristus. Vilken frihet är det då det handlar om? Vi kan ju tala både om friheten till att göra något och friheten från något.
På Jesu tid var sjukdomar inte bara en kroppslig plåga. Det har sjukdomar varit i alla tider och i alla kulturer. Sjukdomen var också en social belastning. Den avskärmade människor från den sociala gemenskapen. Att vara döv har alltid varit en social begränsning. Det är svårt att kommunicera när man inte hör vad de andra säger. Men alla sjukdomar innebar begränsningar. Vi läser i andra bibelställen om kvinnan som hade en blodsjukdom, om de tio spetälska t.ex. deras stora bekymmer var att de inte fick vara med i den sociala gemenskapen längre. När Jesus gör ett under och befriar dem från deras sjukdomar, så är det inte bara ett sätt att göra en människa frisk. Personen som helas förs tillbaka in i den gemenskap den blivit uteluten ur. Människovärdet återupprätas. Människa får livet tillbaka och förs tillbaka dit där hon hör hemma.
Jag tror att den som varit med om en allvarlig sjukdom kan känna igen sig. Om man varit tvungen att ligga på sjukhus eller om man varit för trött för att orka med det vanliga, kan man också känna att man blir utesluten ur det sociala livet. Som tur är finns det inte i vår värld några sociala mekanismer som tvingar oss ut ur gemenskapen. Avsidespositionen kan vara tillräckligt besvärlig även utan det.
Undren är tecken. Tecken på att Gud är närvarande och att Gud handlar. Men framförallt, ett tecken på att Messias har kommit till jorden. Nu är han här, den som det judiska folket väntat på under så många generationer.
Undren är tecken på vad denna Messias vill. De flesta undren verkar till befrielse. Befrielse från allt det som hindrar oss från att vara människor fullt ut. Befrielse från det som hindrar oss från att leva ut det som är vår sanna potential. Ofta handlar det om befrielse från sjukdomar. Men som vi sett, är det ofta en befrielse från social isolering och ett liv utanför den mänskliga gemenskapen.
Idag får vi reflektera över vad vi behöver bli befriade från. Finns det något i våra liv som hindrar oss från att vara fullt ut människa och medmänniska? Vi får be Jesus att befria oss från de hinder som finns i våra egna liv, för att vi ska kunna vara en fullt fungerande del av Guds vision med sin värld.
 
Kristina Färdeman