meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Enheten i Kristus

2012-09-09   
 
Temat för dagens gudstjänst är Enheten i Kristus. Det handlar om se kristnas synliga enhet. Om det vi med ett grekiskt ord brukar kalla ekumenik. Vilket betyder ”den bebodda världen” eller ”världsvid”. Alltså drömmen om kristenhetens enhet över hela jorden.
Jesus ber för oss. Ber för vår enighet. Det är en stark bön. Jesus inleder den med ”helige fader”. Det är enda gången i evangelierna som han använder detta uttryck. I alla andra sammanhang använder han bara ”fader” eller det mer nära och förtroliga tilltalet ”Abba”. Som betyder ungefär ”lilla pappa”.
Genom att använda orden ”helige fader” vädjar Jesus till hela Guds allmakt. Så viktigt är alltså bönen om de kristnas enhet. Att de bli ett, liksom vi är ett, säger han. Men hur väl har mänskligheten kunnat leva upp till detta?
Redan i GT-texten som vi läste hör vi hur Gud genom profeten Hesekiel vädja om enhet. Enhet mellan de två kungariken – Efrahim och Juda – som splittrades redan på 900-talet f Kr. Guds första församling – det judiska folket – förmådde inte hålla samman i enhet.
Och så har det ofta varit sedan dess. Jag minns min far, Torsten Öman, som på 1950- och 60talet arbetade så för ekumeniken. Han kom många gånger sorgsen hem från olika möten. Slog sig bekymrad ner vid köksbordet och sade: ”Det går inte. Alla bara håller på sitt.” Den kristna enheten bygger på två saker: bevarandet i Guds namn och respekten för oliktänkande.
På Jesu tid ansåg man att det fanns ett djupt samband mellan en persons namn och dess bärare. Personens namn uttryckte dennes egenskaper och uppgifter. Bönen att vi ska bli bevarade i Guds namn innebär alltså att den Gud är också skall speglas i oss.
Men hur kan detta ske? Vi är ju inte Gud – bara människor?
I det första förbundet mellan människan och Gud – Guds förbund med det judiska folket – sökte man bevara enheten med Gud genom att följa Lagen. Det gick inte. I det nya förbundet genom Jesus Kristus väljer Gud en ny väg. Den genom Anden. Den Guds egen ande som utgjuts över mänskligheten på den första pingstdagen. Och som sedan ges till varje kristen i dopet.
Anden visar vägen och förvandlar människor till att bli mer lika Gud. Som Jesus säger: ”Hjälparen, den helige anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.” (Joh 14:26) Och i fösta Johannes brev kan vi läsa: ”Ty hans smörjelse (dvs Anden) undervisar er om allt – den talar sanning och inte lögn. Gör som den har lärt er: förbli i honom.” (1 Joh 2:27)
Anden gemensam för alla kristna. ”Med en och samma Ande har vi alla döpts till en och samma kropp” säger Paulus i Korintierbrevet (1 Kor 12:13) Andlighet reducerad till privatreligiositet är alltså en motsägelse i kristet tänkande.
Anden är också universell. Alla har vi ”fått en och samma Ande att dricka” säger Paulus vidare i Korintierbrevet (1 Kor 12:13). En andlighet reducerad till elittänkande och exklusivitet är därför också tvärt emot det kristna budskapet. Genom kristenhetens historia har uppfattningen om ”den enda rätta tron” om och om igen skadat Guds församling. Lett till splittring, avund och sekterism.
Häromdagen hörde jag en berättelsen om vad som tidigare hände i en baptistförsamling i norduppland. En väckelse kom, men församlingen förmådde inte ta emot det nya. En grupp församlingsmedlemmar uteslöts. De bildade då en egen församling – kallad ”De utstötta”. Men också inom denna församling var det några som ytterligare fördjupade sina andliga erfarenheter. Vilket i sin tur ledde till att också de uteslöts. Och bildade församlingen ”De utstöttas utstötta”. Efter en tid var det ett par familjer i denna församling som ansåg sig ha ”kommit längre” och funnit den enda sanningen. De uteslöts ur församlingen och bildade ”De utstöttas utstöttas sprängbataljon”.
Och vi minns nog alla vad som hände i församlingen i Knutby. Och vad det ledde till. Att verka för kyrkans enhet är ett stort och viktigt uppdrag för alla kristna. Frågan om kristen enhet borde stå högt upp på agendan i varje kyrka, men gör det alltför sällan. Ändå är det i dag på många sätt mycket bättre än de har varit. Församlingar går samman, de ekumeniska arbetet utvecklas och ofördragsamheten med andras trosuppfattningar och trosutövning minskar. Till och med den katolska kyrkan, som länge hävdade att det inte fanns någon frälsning utanför densamma, har numera öppnat sig och visar respekt för andra troende.
Det ekumeniska samarbetet i världen växer. Men då inte främst genom strategiska beslut på högsta nivå. Utan genom den samhörighet som växer fram när olika troende möts. Vi har av detta en rik och djup erfarenhet i katrineholm bland annat genom det ekumeniska ALPHA-arbetet. Vi tänker och tycker inte alltid lika. Men vi har upptäckt att kristen enhet inte är något vi kryssar oss fram till bland alla teologiska skär. Det är ett projekt som är dömt att kapsejsa.
Kristen enhet är något som växer fram när vi i respekt för varandra delar våra erfarenheter av ett liv i Anden och Paulus erfarenheter att: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt” (Ef 4:6)
De som dricker av samma källor delar också en hemlighet: Gud har bara en församling. När vi tar konsekvenserna av den verkligheten kan Gud heller inte längre bli fördold i världen.
AMEN
 
Torgerd Jansson