meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Att lyssna i tro

2012-10-07   
 
Artonde söndagen efter trefaldighet Joh 7:14-18

När halva högtiden redan var förbi gick Jesus upp till templet och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.

Den här lilla textbiten är hämtad från ett mycket dramatiskt sammanhang i samband med den så kallade lövhyddefesten. Det var en av årets stora fester som firades i åtta dagar, och det var en sorts sködefest som också förknippades med uttåget från Egypten, då folket hade bott i lövhyddor.
Jesu bröder tyckte att han skulle följa med till Jerusalem på den här festen och där skulle han kunna göra några av sina märkliga gärningar och säkert bli en kändis. Men Jesus tvekade, eftersom han visste att många i Judeen ville döda honom, men till slut gick han dit i hemlighet.
I Jerusalem sökte judarna efter honom, och det pratades mycket om honom. En del var för honom, andra var emot. Men ingen vågade tala öppet om honom av rädsla för makthavarna. Jesus var en kontroversiell person. Det var alltså i det läget som …
…Jesus gick upp till templet och började undervisa. Och Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.
Och han förebrådde dem för att de retade sig på honom. Till exempel för att han en gång hade gjort en människa helt och hållet frisk på sabbaten. Och det diskuterades vitt och brett om hans person och hur man skulle förhålla sig till honom.
Lite längre fram, från vers 30, läser vi:
De ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom; hans stund var ännu inte inne. Bland folket kom många till tro på honom, och de sade: ”Inte kan väl Messias göra fler tecken, när han kommer, än den här mannen har gjort?”
Fariseerna fick höra vad folket pratade om honom, och översteprästerna och fariseerna skickade ut sina män för att gripa honom,
står det. Men det slutade inte som de tänkt sig. De där männen kom tillbaka utan Jesus!
Och i vers 45 läser vi att prästerna och fariseerna frågade dem: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda?

Ja, att lyssna i tro är dagens rubrik. Det är kanske inte så lätt att lyssna i tro alltid. Det kanske är betydligt lättare att lyssna till sina egna förutfattade meningar. Som fariseerna gjorde. Och som vi ofta gör. För vi vet ju hur det är. Vår åsikt är alltid välgrundad och oomkullrunkelig! Hur skulle någon annan veta bättre än just jag hur saker och ting ligger till.
Det är förvisso bra att ha skaffat sig en åsikt, kanske rent av en välgrundad åsikt. Men vad händer om någon annan har en annan åsikt? Vems är det då som gäller? Ja, det måste väl ändå va´ min? Det vore väl konstigt annars?
Ibland kan man naturligtvis leva med att andra har andra åsikter. Jag har några bikupor med bi i hemma. Och ibland träffas vi biodlare för att umgås och ha trevligt och utbyta erfarenheter. Det finns många sätt att sköta bin på. Och det finns ett talesätt, att när två biodlare träffas finns det minst tre olika åsikter om hur bina ska skötas! Ibland kan man naturligtvis ta till sig och pröva någon annans sätt att hantera bina på. Men ofta fungerar de olika sätten hyfsat bra. Och jag tror inte att några biodlare blivit ovänner på grund av sina olika åsikter, i varje fall inte om biodling.

Men vad har nu det här med texten att göra? Nu är han väl ute och cyklar igen, den gode Svensson?
Ja, måhända är det så. För det var ju att lyssna till Guds röst det skulle handla om. Och då är det bra att lyssna till Jesus, för han talar inte ”av sig själv”, som han säger. Han talade med textens ord ”hans lära som har sänt mig”. Och det gjorde han så bra, att de som lyssnade, verkligen lyssnade, till honom omedelbart begrep att så var det. Han talade Guds ord!
De som verkligen mötte honom, öga mot öga, och tog del av hans budskap och hans gärningar, de blev övertygade, om att han var Messias, den utlovade, som judarna väntade på. Till och med de som sändes ut för att gripa honom kom tillbaka tomhänta och förklarade helt enkelt att ”aldrig har någon människa talat som han”.
Så att lyssna i tro, är att lyssna till Jesus, att höra Guds röst! Läsa vår bibel och låta Anden tala till oss!
Men vad händer när vi lyssnat färdigt? Då är det lätt att orden stelnar i våra sinnen. De fräscha, spänstiga intrycken kan bli till stelbent tradition. Och innan vi vet ordet av får de ett eget värde och börjar leva sitt eget liv som tidlöst rättesnöre. Det blir frestande att sluta lyssna i tro och hellre pietetsfullt vårda det redan en gång för länge sedan lyssnade. Men att lyssna i tro för oss idag är kanske inte bara att låta ekot av det en gång lyssnade ljuda. Vad hör vi, när vi på nytt och på nytt idag lyssnar i tro? Ja, vad hör du, när du lyssnar i tro idag? För tänk om vi inte hör riktigt samma sak, allihopa!
Hur skulle det vara? Är inte Gud densamme? Och säger samma sak till oss allihopa? Jomenvisst! Så är det ju! Gud säger naturligtvis till oss allihopa: ”Jag älskar Dig! Jag har skapat Dig! Du är värdefull!” Det säger han till oss allihop. Alldeles säkert!
Men vår uppgift är väl ändå inte bara att sitta och lyssna till det. Visst måste vårt lyssnande få konsekvenser. Och konsekvenserna av lyssnandet kanske inte blir precis desamma för oss alla. För Gud har en uppgift som passar för dej, och en annan som passar för mej, sjöng vi på 1980-talet i söndagsskolan här.
Vi brukar lite högtidligt säga att vi alla har fått olika gåvor. Bättre ord vore kanske olika förutsättningar, intressen eller talanger. Och det innebär, att när vi var och en lyssnar i tro, så behöver inte resultatet, konsekvenserna, bli precis desamma för oss alla. Alla kanske inte behöver sitta i styrelsen, även om vi i valberedningen gärna ser att några finner det vara en rimlig konsekvens av lyssnandet. Andra kommer att med iver och glädje prioritera andra viktiga uppgifter. För vi har ju fått olika gåvor, för att nu använda det lite högtidliga uttrycket. Och det kommer säkert att avspeglas i vårt lyssnande! Det är rätt självklart, och knappast något att predika om.
Vad som däremot möjligen skulle kunna predikas något litet om, är att vi skulle kunna bli ännu mera medvetna om att mitt sätt att tolka lyssnandet på – eller mitt sätt att tolka skriften på som vi ibland säger, inte behöver vara det enda tänkbara. Idag har vi nog i allmänhet insett att det är så. Den ekumeniska rörelsen är på stark frammarsch idag. Vi erkänner i allmänhet varandras olika traditioner, och det är en kyrkohistorisk händelse att tre gamla svenska frikyrkosamfund nu – äntligen, är vi många som tycker – förenats i ett nytt samfund. Halleluja!
Men historien förskräcker ju lite härvidlag. Det är inte så länge sedan de som lyssnade annorlunda stängdes ute, bannlystes eller kanske förklarades som kättare! De olika lärosystemen förskansade sig bakom allt högre trosregelverk.
Vi, i vår kyrka, vi tror så här! Dom, där borta, är vilseledda av ena eller andra läran. Det finns säkert några sådana tendenser kvar än idag. Men jag tror ändå att det börjar gå bättre och bättre att respektera, acceptera och lyssna till våra olika tolkningar av än den ena eller andra teologiska frågan.
I förra veckans nummer av tidningen Sändaren fanns en artikel där de båda GF-pastorerna Sofia Camnerin och Arne Fritzson utvecklar sina tankar om försoningsbegreppet. De är inte riktigt överens om hur Jesu död på korset och hans uppståndelse ska tolkas. Men de kan samtala om det och lyssna till varandra. Och de har till och med skrivit en bok tillsammans om saken. Försoning behövs, heter boken, och de har skrivit vartannat kapitel. Enligt Sändarens artikel säger de: ”I våra respektive teologier finns skillnader men också beröringspunkter och likheter. Det vi är överens om är att korset är viktigt och att försoning behövs. Olika tolkningar kan stå bredvid varandra för att ömsesidigt utmana och korrigera varandra.”
Tänkvärda ord. Och fjärran från den tid när prästen Paul Peter Waldenström på 1870-talet presenterad sin avvikande syn på försoningen. Då gick det inte an att tänka annorlunda. Det ledde till att han inte kunde få någon prästtjänst, och ett resultat av det blev sedan att Svenska Missionsförbundet bildades. Och där behövde inte alla tolka allting på samma sätt. Var och en fick tolka skriftens ord under Andens ledning, hette det. Med andra ord: det gällde att lyssna i tro! Det gemensamma bestod i att bekänna sig som kristna, att ta emot Guds kärlek.
Och baptistpredikanten Helge Åkesson blev ungefär samtidigt utesluten ur Baptistsamfundet för att han bl.a. hävdade en likartad syn på försoningen som Waldenström, och det ledde också efter en tid till ännu ett nytt samfund, Fribaptisterna.
Ja, exemplen är många på hur kyrkorna har hanterat olika personers försök att hitta svar på knepiga teologiska frågor.
Men det finns inget formulär, där vi måste kryssa i de rätta rutorna när det gäller olika teologiska frågor för att få vara med. Det räcker med att säga ja till Jesus och likt den förlorade sonen ta emot Faderns försonande kärlek. För försoning behövs! Vi har nog ibland haft en tendens att göra det krångligare än det är.
Det kanske snart blir så, att folk säger, att när två kristna träffas kan det finnas minst tre olika tolkningar om försoningen eller dopet eller någon annan teologisk fråga. Och det gör det hela bara mera spännande, mera utmanande och mera berikande.
Gud hjälpe oss alla att lyssna i tro!

Herre, hjälp oss att lyssna i tro till dig!
Hindra oss från att filtrera dina ord genom våra egna förutfattade meningar!
Må vi ödmjukt kunna säga: ”Tala Herre, din tjänare hör!”
Amen!
 
Arne Svensson