meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Om tillhörighet och att vidga gränser

2012-10-21   
 
Om tillhörighet och att vidga gränser
Mark 3:31-35

Häromdan lyssnade jag till en ung, stor och stark polis som talade om trygghet för äldre. Och han inledde sitt anförande med att visa vad som var grunden för hans egen trygghet. Han visade ett bildkollage med en vacker och välskött röd stuga ute på landet, en gammal motorcykel av fint märke, en bild där han poserade tillsammans med sin sambo, en midsommarstång, ett polishus, hans arbetsplats, och till slut en bild på honom själv med sexmånaders sonen Melker i famnen. Och han talade om sin och sambons gemensamma intresse som var gamla traktorer, han talade om hur viktigt det var med traditioner vilket då midsommarstången fick vara en symbol för, han talade med värme om sin och familjens röda stuga i vilken han själv lagt ner mycket arbete, och han talade om hur glad han var över att ha blivit pappa. Allt det här betydde mycket för hans trygghetskänsla. Jag tyckte det var en fin början av ett anförande och det sa så mycket om vem han var. En människa, med tillhörighet; till sin kultur, till sitt jobb, till sin sambo och till sin lille son.

Vad talar vår text i dag om egentligen? Talar den om tillhörighet och samhörighet? För visst är det lite konstigt att Jesus inte verkar bry sig så mycket om sin mor och sina bröder som ju ändå var hans familj. Och de brydde sig ju så mycket om honom. Jag tänker mej Maria, vad bekymrad hon skulle vara. Vad hade hänt med hennes son egentligen? Så konstigt och farligt det plötsligt hade blivit! Först bara gick han ut i öknen och var borta i 40 dagar. Sen kom han dragandes med lärjungar. Unga män, galileiska fiskare som lämnade sina båtar, nät och fäder för att följa hennes son. Och så den där gången i synagogan när han undervisade så att alla blev överväldiga. Och den besatte som han botade. Ja, sen följde det ena efter det andra, folk blev botade, Simons svärmor, den spetälske, den lame, som han inte bara botade utan också bjöd syndernas förlåtelse. Och så tullindrivaren Levi som han gick på kalas hos tillsammans med andra tullindrivare och syndare. Och hur hans lärjungar plockade ax på sabbaten – så fick man enligt lagen inte göra. Och allt folket som trängdes kring honom, bland annat de skriftlärde som rynkade sina pannor och skakade sina huvuden, som de rätta åsikternas krypskyttar de var. Och när Maria hörde att Jesus och hans lärjungar inte ens kom åt att äta på grund av all uppståndelse, så sa hon: Nu för det vara nog. Och så kallade hon på sina andra pojkar: Jakob och dom andra. ”Nu måste vi gå och ta reda på er bror, det verkar som om han är från sina sinnen.” Och så gick de till huset där Jesus var med sina lärjungar och en massa andra, så mycket folk att de inte kom in utan fick skicka bud med någon. ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig”, sa man till Jesus. Och Jesus såg på dom som satt runt omkring honom och sa: ”Den som gör Guds vilja är min mor och min syster och min bror.”

Vad då? Kände inte Jesus nån samhörighet med sin egen familj? Jo, det tror jag att han gjorde. Men det fanns en annan samhörighet, en vidare, där också hans familj fick rum. Jesus hade vidgat gränserna och pekat på att det fanns och finns ett universellt syskonskap som består av alla dem som vill göra Guds vilja. En familj som är en kyrka, som är ett hem, som är ett trygghetsfäste. Men det där med kyrka, vad ska det vara bra för menar en del. Gud finns väl överallt, Han behöver väl inte nån kyrka. Och vem har sagt att Gud behöver kyrkan, Gud låter sig inte stängas inne, men det är vi som behöver kyrkan. Som hem och mötesplats.

Jag har tänkt mycket på begreppet hem när jag i mina tankar och i min ande har förberett den här predikan. På hur många hemlösa det finns i världen, inte bara i bokstavlig och lekamlig bemärkelse. Det finns så många människor som är hemlösa, olyckliga, vilsna och som behöver hitta hem. Hitta Gud, hitta sin familj, hitta sig själva.

Och jag har tänkt mycket på Göte Strandsjös sång: ”Som när ett barn kommer hem om kvällen / och möts av en vänlig famn / så var det för mig att komma till Gud / och jag kände att där hörde jag hemma. / Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej / Och jag kände: Här är jag hemma / Jag vill vara ett barn i Guds hem.

Ett hem för gudsmöten, det är det kyrkan är till för. Det är därför vi behöver kyrkan. Inte så mycket för själva husets skull. Ett rum, ett hus blir kyrka där det finns gudstjänstfirande människor. Det är gudstjänsten som gör kyrkan till kyrka. Som gör kyrkan till ett andligt hem. Som gör kyrkan till en familj där man kan få känna samhörighet, där man kan få känna sig hemma. Det är i kyrkan, i hemmet och i samhörigheten med Gud och med varandra som vår trygghet kan växa så att gränserna blir oviktiga, så att vi vågar låta dörrarna stå öppna så att ingen ska behöva känna sig utanför. Alla sökare, alla längtare ska känna att här är en plats där jag kan känna mig hemma. Här kan jag få en tillhörighet, en familj.

Men först behövs en fungerande gemenskap, ett samhörighetsskap. Och en fungerande gemenskap skapar trygghet och tryggheten i sin tur skapar öppenhet. Och visst var det så med Jesus och de tolv han hade utvalt, ibland måste de dra sig undan till den lilla gemenskapen. Sen kunde de vidga gränserna igen.

Så var det också i den första kristna församlingen, man samlades i hemmen, samlades kring den uppståndne Jesus, fick den utlovade helige anden och så var man redo att öppna dörrarna och vidga gränserna. Och gissa vilka som var med där! Jo, Maria var alldeles säkert där! Både Maria och Jesu bröder. Dom var ju med i övre salen där man enligt Apg 1 bad och väntade på den Helige anden som Jesus hade utlovat. Och Jakob var en av de ledande i den första församlingen i Jerusalem. Också de hade vidgat sina gränser.

Vi ska strax sjunga en sång som jag har en stark upplevelse av. Det var i den mäktiga Filadelfiakyrkan i Stockholm, innan lovsångernas tid, när man ännu sjöng psalmer och sånger ur Segertoner till orgelspel. Vi var ett antal systrar och bröder som hade gått i Filadelfias bibelskola på 50-talet. Nu var det mer än 50 år sedan, vi hade alla våra historier som vi kunde berätta, om stugmöten, om rykande fotogenlampor och kaminer, om trånga lokaler. Men också om samhörighet och vidgade gränser, om människor som kom till tro och om hur den helige ande verkade. Nu stod vi här och vi sjöng: ”Hur ljuvligt det är att möta / på väg mot Jerusalem, en återlöst syskonskara, när ensam man vandrar hem. Det är som en fläkt ifrån ovan / som Herren oss sänder ner / Att stärka den trötte vandrarn / som upp emot himlen ser.” Och vi kände en samhörighet som inte var av denna världen.

Kära vänner i Mariakyrkan i dag, vi är inte många men vi är en familj, vi känner samhörighet och vi har en tillhörighet. Därför att vi har en gemensam tro, den på Kristus. Kristus är vår broder, Gud är vår fader, det är i Honom vi känner den trygghet som gör att vi kan vidga gränserna och öppna dörrarna. Tillsammans kan vi bli gränslösa. Ske så i Jesu namn!
 
Wera Olovsson