meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Att inte döma

2005-06-19   
 
Luk 6:36-42
Detta avsnitt är hämtat från den s.k. slättpredikan hos Lukas, som ska jämföras med bergspredikan enligt Matteus, vilken är mer omfattande. Här finns dråpliga och rent av humoristiska bilder och liknelser. Visst är liknelsen om flisan och bjälken i ögat en talande bild? Eller hur den blinde leder en annan blind till gropen.
Vad liknelserna i hög grad handlar om är, att visa på ett ödmjukt sätt att leva i relation till andra och att det sker i klar medvetenhet om vår egen ofullkomlighet.
Till vem är denna slättpredikan riktad? Var det till en allmän grupp, de som helt enkelt var där just då, eller var det riktat till de tolv lärjungarna som skulle bli himmelrikets ambassadörer i framtiden eller var det ren av riktat till dåtidens religiösa ledare, de som ibland kallades för hycklare och som anklagades för att lägga på folket tunga bördor?
Eftersom tendensen tycks vara allmänmänsklig att finna flisor i andras ögon, medan vi ofta inte ser bjälken i vårt eget öga, så är det inte fel att hävda att orden är riktade till alla dem, som fanns runt omkring Jesus då, lärjungarna liksom de religiösa ledarna. Orden sträcker sig in i vår egen tid och gör det närgånget och aktuellt för oss alla. Till oss kommer uppmaningen att inte döma. Vem kan inför detta hävda: Det angår inte mig?
Bibelns samlade budskap både i GT och NT är, att domen över det onda, synd, död och djävul är överlämnad till Gud, till Sonen. Varför? Jo, därför att han är den ende som är utan synd. Hes.18 "Jag ska döma er, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Samtidigt manar Gud människorna att "vända om, sluta upp med era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva!"
För Guds rättfärdighets och helighets skull måste synden och det onda dömas. Om inte: vore Gud inte den helige och rättfärdige Guden.
Eftersom Jesus är den fulla uppenbarelsen av Gud och utan synd, så är domen överlåten åt Sonen. Eftersom vi människor inte är fullkomliga ska vi inte och kan vi inte fälla en rättvis dom. Vi ser endels. Vi står där själva med skam. Utgår vi från vår egen ofullkomlighet, blir vi sällan så högröstade. Innebär detta, att vi inte har rätt och skyldighet att framföra åsikter om rätt och fel? Självklart inte. Vi är satta att undervisa, att dela Guds Ords sanningar och så visa på den väg som leder till livet. Jesus sa: "Ni är jordens salt, om saltet mister sin sälta, så är det inget värt". "Ve er, om alla talar väl om er, underförstått blivit anpasslingar med tidsandan.
Paulus säger till Rom-församlingen: "Anpassa er inte efter denna världen utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt".
Att i en kärleksfull ton framföra sin åsikt, att delge människor Guds Ords budskap är och förblir vår kallelse, - "men var barmhärtig, såsom er himmelske Fader är barmhärtig".
Är det här det så ofta klickar? Istället för att vinna ett hjärta, så tycks det bli så, att vi vill vinna en debatt och en ordväxling. Ska vi tala någon till rätta, dvs visa någon rätt, vilket står i motsats till tillrättavisning, så förutsätts barmhärtighet och kärlek, och åter kärlek till den man möter. Ibland är det bra att vi inte talar med varandra i känsliga frågor, om vi inte kan göra det på ett kärleksfullt, sakligt och gudaktigt sätt.
Ibland önskar man att vi mycket mer i våra församlingar hade mod och kärlek så att vi vågade själavårda varandra. Det måste ske i en anda av allas sårbarhet.
Det finns ett intressant exempel i Joh 4, där händelsen med kvinnan som blev beträdd med äktenskapsbrott beskrivs. Männen , de fromma ledarna står där redan med stenar i sina händer för att fullborda domen över henne. Men det vi får vara med om är, att de troppar av en efter en, efter det att Jesus sagt: "Den som är utan synd, han må kasta den första stenen". Till slut är Jesus ensam kvar med kvinnan. han som visste vad i människan var, "inte heller jag dömer dig - gå och synda inte mer". Förr talades det mycket och ofta om församlingstukt. Dvs att som församling ta i svåra moraliska och etiska frågeställningar som människor hamnat i, oftast när det gällde livsstil etc. Det blev ofta statuerande exempel. De församlingsmötena blev oftast mer välbesökta än bönemötena. Tänk om det istället varit tvärtom. Att bönen i församlingen enskilt och gemensamt varit ett enda rop under tårar med omsorg om dem som felat. Då skulle mycket ha varit annorlunda.
Idag har den situationen ersatts av, att vi sällan eller aldrig säger något till någon om moraliska och etiska frågor. Underförstått menar många: Det har inte pastorn, styrelsen eller församlingen med att göra, hur någon lever sitt liv. Är församlingstuktens kris beroende av vår svårighet att komma varandra nära, svårigheten att vara barmhärtiga, såsom vår himmelske Fader är barmhärtig". Tillrättavisar vi eller får vi kraft att visa någon rätt?
Den som sett och ser sin egen bjälke i sitt öga, dvs sin egen svaghet, sina egna tillkortakommanden, ja sin synd är och blir inte fixerad på flisan i motpartens öga. En sund och sann ödmjukhet har fullt upp med sin egen svaghet och synd.
Däremot kan det i påklistrad och falsk ödmjukhet finnas önskemål att se och lyfta fram andras flisor och brister för att själv kunna framställas i bättre dager. Här behövs för oss alla ett observandum! Ett allmänt samtal om någon glider så lätt, utan att vi knappt märker det över till att gotta sig i andras brister och svagheter. Plötsligt finner vi oss i en situation där vi lägger mer ved på brasan istället för att uppträda i barmhärtighet och sans. Även här ljuder Jesu ord: "Den som är utan synd....".
Ibland sägs det att kristna människor ofta upplevs som dömande. Skälet till det, om det är så, är kanske att kristna människor ofta har tydliga värderingar, inte minst på områden där det lätt kan bränna till, såsom synen på alkohol och sexualitet.
Att sitta på en fest tillsammans med en nykterist från Mariakyrkan, som varken vill dricka alkohol eller delta i skålandet till höger och vänster, ja den personen kan mycket lätt uppfattas som dömande. Jag minns rektor Olle Engström på Lidingö, som beskrev en avslutningsfest i det militära, där han visste att det skulle bli mycket drickande. Han gick ändå dit. De var dagen till ära klädda i höghatt. När en av de andra blivit varm i kläderna går vederbörande fram till Olle Engström och slår med sin hand ner höghatten över öronen på OE, vilket sker med en svordom. På något sätt kände sig den påverkade anklagad, som om OE dömde honom. Skulle han låtit bli att gå dit? Skulle han anammat den sed som fanns där ? Hur skulle du gjort? Hur gör du i en sådan miljö?
Ett annat fenomen på detta område är de många som i krogmiljön vill öppna sitt hjärta för krogpastorer som finns på många håll.
Ett annat skäl till att kristna uppfattas som dömande är att vi inte har möjlighet tidsmässigt eller kan förklara enkelt varför man har den eller den åsikten eller livshållningen. Att i t.ex. alkoholfrågan ge en lång förklaring med utgångspunkt i de svaga och drogskadade, eller "så har vi alltid gjort", är inte alltid varken möjligt eller lämpligt.
Man önskar att den kristna församlingen och kristenheten liksom den enskilda människan istället var känd för att kunna och vilja förlåta. Att ordet FÖRLÅTELSE står skrivet över varje kyrka, bönhus och över varje kristen människa med stora bokstäver och med fetstil.
"Hur många gånger ska jag förlåta min bror? Räcker det med sju? Man riktigt hör hur Petrus i sin fråga tycker att det verkligen räcker med sju. Jesu svar, hur smärtsamt det än kunde uppfattas var, Inte sju utan 70 gånger sju. Dvs det finns ingen bortre gräns för förlåtelsen och barmhärtigheten. Var barmhärtiga såsom er himmelske Fader är barmhärtig.. Starta i ditt eget behov av barmhärtighet och förlåtelse hos Gud. Gå vidare till din felande broder och syster.
I direkt anslutning till bönen Vår Fader återger Matteus följande ord: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller Fadern förlåta er era överträdelser".
Gack du och jag och gör sammalunda!
 
Jörgen Ånfors