meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Nåd och tjänst

2013-01-27   
 
Septuagesima. Luk 17:7-10

Förra söndagens text handlade om kvinnan vid Sykars brunn, och hur hennes liv tog en ny vändning genom mötet med Jesus. Och sedan skyndade hon sig tillbaka till staden och berättade att hon mött Jesus.
Kanske trodde folk att hon hittat på historien för att göra sig märkvärdig. Skulle den där synderskan ha träffat Messias vid brunnen utanför staden! Jojo!
Men de följde i alla fall med till brunnen. Kanske med baktanken att inte finna någon där, och kunna håna kvinnan för hennes fantasier. Eller kanske med en hemlig nyfikenhet? Tänk om det ändå var som hon sagt!
Och det var det! Väl framme vid brunnen fann de Messias. Och de kom till tro, och så entusiastiska var de att de bad honom stanna i staden hos dem! Två dagar stannade han, och många kom till tro – inte längre på grund av vad kvinnan sagt utan på grund av att de själva mött Jesus.
Det är så det går till. Ett möte med Jesus skapar tro, förvandlar.

Lukas berättar inte vad som hände sedan. Efter två dagar fortsatte Jesus sin vandring till Galileen, och de nyfrälsta människorna i Sykar blev kvar i staden. Hur märktes förändringen i deras liv? Vad gjorde de nu som de inte gjort förut? Eller för den delen: Vad slutade de upp med att göra, som de hade gjort förut? Ja, det kan vi naturligtvis bara spekulera över, om vi vill. På vilket sätt förändrades deras liv efter mötet med Jesus?
En sak vet vi dock när det gäller kvinnan. Hon var så ivrig att berätta om sin nyvunna tro, att hon glömde sin vattenkruka vid brunnen och skyndade tillbaka till staden. Idag skulle hon säkert tagit fram sin mobil och genast uppdaterat sin status på Facebook med den glada nyheten!
För ett möte med Jesus skapar tro. Det finns det otaliga vittnesbörd om. Både i Bibeln och under de tvåtusen år som sedan förflutit. Men vad gör vi med tron? Eller kanske bättre: Vad gör tron med oss?
För tron måste ju ta sig uttryck på något sätt. När vi möter Jesus sker något! Vi förändras. ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”, säger Paulus, när han försöker förklara att ingen blir rättfärdig av att bara strikt följa lagar och förordningar. Det krävs tro, menar han.
Men vaddå? Har det ingen betydelse om vi bryter mot buden bara vi tror?
Ja, så enkelt är det ju inte. Vi behöver bara läsa lite i Jakobs brev också: Där står ”… vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?” Det står i Jakobsbrevets 2:a kapitel, vers 14.
Vem ska man tro på? Paulus eller Jakob?
Svaret är enkelt. Tro på Jesus!

Paulus och Jakob försökte nog bara så gott de kunde förklara hur det där med tro och gärningar hänger ihop.
På 1600-talet började man fundera på vad ljus egentligen var, hur det fungerade. Den store Newton, han med äpplet som föll ni vet, han hävdade att ljus var en ström av partiklar, korpuskler kallade han dem. Det fanns faktiskt en hel del som tydde på att det kunde vara så.
I Holland levde en annan fysiker, som hette Huygens. Han hade en annan syn på saken. Han menade att ljus var en vågrörelse, och det fanns experiment som stödde hans åsikt. Det ledde så småningom till att de flesta började tycka som han, som Huygens, även om många hade svårt att överge den store Newton.
Men så kom den där Einstein långt senare, han med relativitetsteorin. När han tänkt färdigt på saken kom han fram till att ljus inte kunde vara en vågrörelse, i varje fall inte bara en vågrörelse! Det måste finnas en sorts ljuspartiklar, trots allt, sa han. Fotoner kallade han dem. Och det var det han fick nobelpriset för, inte för den där mystiska relativitetsteorin.
Idag är det allmänt accepterat att ljus varken är partiklar eller vågor. Det är något större, skulle man kunna säga. Med det uppträder ibland som om det vore partiklar och ibland som om det vore en våg. Kanske kan man säga att ljus är partiklar som sedan kilar iväg som vågor!
Så att idag fråga en fysiker om ljus är vågor eller partiklar – det är nästan lite av en dum fråga, höll jag på att säga. Och så är det väl också med frågan om tron eller gärningarna är viktigast.
Javisst, ja! Dagens text. Den finner vi i Luk 17:7-10, och den utgörs av Liknelsen om tjänaren som passar upp. Så här står det:
Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.

Här, i dagens text, handlar det om gärningar. Och visst låter det lite tufft, vi som börjat vänja oss vid medbestämmande och MBL-förhandlingar och lagstadgade raster.
Och numera kan man ju hitta vad som helst på det så kallade nätet. Och en kommentar till just denna liknelse från en elev eller student på nätet lyder:
”Enligt denna liknelse så ska man alltid tjäna andra, man ska alltid vara tillgänglig för att kunna passa upp. Detta är Guds vilja. Alla kristna ska tjäna Gud och hans vilja, alla kristna ska hjälpa sina medmänniskor, alla medmänniskor ska ta hand om varandra och inga kristna får tänka på sig själv i första hand. Jag tycker att denna liknelse är jättekonstig.”

Ja, det kan väl sägas vara en ärlig och uppriktig kommentar!
Men lite mer skulle vi kanske kunna krama ut ur texten.
Det är inne idag att tänka på sig själv, förverkliga sig själv, ta plats, inte vika ner sig, ställa krav.
Jag vet inte om det i längden är så roligt att allt för mycket tänka på sig själv, till varje pris förverkliga sig själv, ta plats och driva sin linje stenhårt.
Tänk om det ligger en djupare tillfredsställelse i att fylla en uppgift, sköta en syssla, gå någon till mötes, att ha en plats i ett större sammanhang än sitt eget.
Då kan vi också se dagens text ur ett annat perspektiv. Vårt tjänande blir inte en påtvungen börda utan en meningsfull uppgift.
Ingen är sig själv nog och klarar sig i ensamt majestät. Statsministrar har talskrivare, chefer har sekreterare, läkare har sjuksystrar. Alla är vi beroende av någon.
Vi använder sällan ordet tjänare till vardags idag, möjligen i högtidligare sammanhang som Herrens tjänare och sådant.
Däremot har vi kanske lite till mans slängt ur oss ett ”Tjänare!” eller med lite förvanskat söderuttal: ”Tjena!”
Vi tänker nog inte på att vi då använder en urvattning av den ursprungliga frasen ”Jag är er ödmjuke tjänare!” Och den mera kontinentala hälsningen ”Chiau!” har ett liknande ursprung.
Att vara någons ödmjuke tjänare har alltså inte setts som något negativt direkt.

En tjänare är inte en slav. Att göra någon en tjänst är inte en påtvingad uppgift.
”Tjäna Herren med glädje”, heter det i den 100:e Psaltarpsalmen. Och det är nog förvisso så, att tjänandet på något sätt skapar glädje. Jag blir glad genom att göra något för den som behöver min tjänst. Det tror jag vi alla upplevt.
Så varför inte försöka tjäna lite mer. Skattefritt dessutom. För den glädje vi får genom vårt tjänande får vi till 100 procent behålla själva.
Har ni tänkt på att ordet gudstjänst har med tjänst eller tjänande att göra. I gudstjänsten tjänar vi Gud. Ofta tänker vi väl på att gudstjänst är att sitta i kyrkbänken, sjunga psalmer, kanske skotta snö utanför kyrkporten, koka kyrkkaffe, sjunga och spela, läsa texter och be, ja rent av predika. Ofta är gudstjänsten härlig och upplyftande. Vi tycker oss ha fått något med oss.
Och det behövs. För sedan efter gudstjänsten i kyrkan, börjar vardagens gudstjänst, då vi får använda våra gåvor till att tjäna varandra, vi människor, vi Guds avbilder.
Jag tror det är P P Waldenström som lär ha sagt: ”Det är en nåd att få vara med!” En nåd att få vara med och tjäna.
Nåd och tjänst var dagens rubrik.
Hur utför vi då bäst vardagens gudstjänst? Vilka tjänster är mest behagliga i Herrens ögon? Ska vi likt nitiska scouter hjälpa försynta tanter över gatan, antingen de vill eller ej? Nja! Kanske inte.
Jag vill minnas att jag hört, att en skomakare lär ha frågat Luther, vad skomakaren skulle göra för att bli en bättre människa. Och Luthers svar var inte ”Gå i kloster” eller något sån´t. Luther lär ha sagt: ”Gör bättre skor!”
Det är också ett tjänande. Att utföra våra sysslor på ett bra och meningsfullt sätt. Sedan är det kanske så att alla våra gärningar inte är av bästa märke. Alla gärningar är inte goda. Det visste redan Paulus. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.” Det konstaterade självaste Paulus, nästan lite uppgivet.
Att det ska vara så krångligt! Vi möter Jesus som skapar tro, och tron gör oss rättfärdiga, men synden får vi dras med och kämpa mot.
Så vad kan vi göra annat än att ödmjukt be om nåd att få vara goda tjänare, som villigt och glatt tjänar Herren och varandra och alla våra medmänniskor och hela Guds skapelse.

Låt oss bedja!
Herre, tack för den tro vi får i mötet med dig! Hjälp oss att behålla den levande! Blås nytt liv i den, när vår tros låga börjar flämta!
Låt oss glada tjäna dig genom de gåvor du gett oss!
Hjälp oss att rätt tjäna varandra och de människor vi möter!
Ge oss vishet att kunna se behoven i vår lidande värld och i din hotade skapelse!
Amen!
 
Arne Svensson