meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

KÄRLEKENS VÄG

2013-02-10   
 
Fastlagssöndagen Joh 12:20-33

I dag är det Fastalgssöndagen. Vi är på väg in i fastan, vår förberedles för att kunna ta emot påsktidens under. Under denna tid får vi följa Jesu vandring på Kärlekens väg – denna den yttersta kärlekens väg. Som går genom död till liv.
Vi läser dagens evangelietext från Joh 12:20-33 (sid 1164 i psalmboken)
---
Det blir inte alltid som vi tänkt oss. Det blir inte alltid som vi vill här i livet. Detta liv som är fyllt av så mycken skönhet, glädje och kärlek. Men också av så mycket sorg, sjukdom, ondska och död.
Och när det svåra drabbar oss värjer vi oss. Vi vill inte. Men i detta är vi inte ensamma. I dagens evangelietext kunde vi läsa om hur också Jesus tvekar. ”Skall jag be Fadern rädda mig?” säger han.
När han säger detta är han på väg in i sitt största lidande. Dagen innan har han ridit in i Jerusalem på den lilla åsnan. Blivit hyllad som konung och Messias.
Människorna har brett ut sina mantlar på vägen. Genom det markerade de att det var han – Jesus – som hade makten. Men nu – dagen efter – är allt detta borta. Jesus är på väg till Golgata. Om bara några dagar ska han pryglas, bespottas, förnedras och dö. Inte underligt att han tvekar: ”Ska jag be Fadern rädda mig?” (Joh 12:27). I Getsemane örtagård om några dagar kommer han att tveka igen: ”Fader, låt denna bägare gå ifrån mig” (Matt 26:39). Tre gånger ber han så.
---
Inkarnationens stora mysterium är att Jesus är fullt ut Gud, men också fullt ut människa. Och i sin mänskliga gestalt upplever han allt precis så som vi människor gör det. Han ängslas som vi, han lider som vi, han tvekar som vi. Han värjer sig mot smärta, lidande och död. Precis som vi.
Men samtidigt, i sitt gudomliga väsen, vet han vad han måste göra. ”Nej det är just för denna stund som jag ha kommit” , säger han enligt dagens evangelietext i samma stund som han tvekar. Och i Getsemane örtagård följs hans bön till Fadern om befrielse direkt av orden: ”Men inte som jag vill, utan som du vill” .
---
I detta vill Gud, genom Jesus Kristus, uppmärksamma oss på flera viktiga saker:
Det första: Att Gud själv lidit på samma sätt som vi. Han vet vad det är. Han har det i sin egen kropp. Och det betyder att vi aldrig är ensamma i vårt lidande. Vad som än drabbar oss, vad vi än tvingas vara med om, så är Gud där. Ser och förstår. Delar vår smärta. Hans löfte till oss är med orden i den 121 psalmen: ”I hans skugga får du vandra, han går vid din sida” (Ps 121:5).
Eller som det står i berättelsen om mannen som i drömmen ser tillbaka på sitt liv. Han ser fotspår i sanden. Långa tider är det två spår som går bredvid varandra. Men under de allra svåraste perioderna i hans liv ser han bara ett fotspår i sanden. Och frågar Gud: Hur kunde du göra så? Hur kunde du överge mig när jag hade det som värst? Och Gud svarar: Förstår du inte? När du hade det som värst så bar jag dig!
---
Det andra Gud visar oss är att inget egentligen kan skada oss på djupet. Vi läser vidare i den 121 psalmen: ”Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.” (Ps 121:7-8).
När vi hemsöks av det onda värjer vi oss. Vi frågar: Varför Gud? Och vi ber: Rädda oss! Och ändå blir det inte alltid så. Precis som Jesus, Guds egen son, inte besparades det största lidande. Tros sin bön.
Den engelske teologen och författaren C S Lewis, han som bland annat skrivit böckerna om Narnia, träffade sent i livet sin enda och stora kärlek. Men de fick bara några få år tillsammans. Hon insjuknar och dör. Och Lewis ropar i sin förtvivlan till Gud: Du kunde ha räddat henne. Men du gjorde det inte!
Vi frågar oss: Varför ingriper inte Gud alltid? Varför ställer han inte allt till rätta – han som kan det? Han som är allsmäktig? Vi känner det som om våra böner inte nått fram. Vi känner oss övergivna.
Men det kristna svaret i mötet med svårigheter består inte av en förklaring. Snarare av något som kan förklara livet: överlåtelsen åt Guds försyn. I Guds hand kan ingenting tillfoga oss verklig skada. Oavsett vad vi möter i livet. Inte så att smärtan försvinner eller sorgen upphör. Men vila i Guds hand upplyser vårt mörker och ger oss visshet om att inte ens det yttersta hotet – döden – förmår att verkligen skada oss. Jesu har genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse uppslukat döden en gång för alla. Människan har gått från död till liv.
---
För en del år sedan dog min dotter Marias första barn i plötslig spädbarnsdöd. Ett oerhört älskat och efterlängtat barn. På vägen hem från sjukhuset anklagar jag Gud: Hur kunde du låta detta ske? Hur kunde du?
Då kommer det till mig. Jag hatar döden mer än någon annan. Det var därför jag dog på korset.
Vad finns då mer att säga?
Ett par månader senare, just när jag tänder ett ljus i vår förbönsljusstake för det döda barnet och hans föräldrar, kommer det till mig igen. ”Du tänder inte ljuset bara för barnet som dog. Du tänder det också för barnet som skall komma”.
Det barnet är nu 6 år. Och har både en lillasyster och en lillebror.
---
Nej, Gud sänder inte allt. Hur skulle han som är kärleken kunna sända ondska? Men han använder allt. Även ur den största smärta, det största lidande kan något nytt och ljust växa fram.
Den kristna kyrkan har sitt ursprung och sin jordmån i lidande och död, förföljelse och utblottelse. Men ur denna nöd har Kristi kropp växt i världen genom årtusendena. Och i denna nöd vilar vi i löftet om en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet råder.
Detta är kärlekens väg. De n väg som inte låter sig hindras av någon ondska. Den väg som är Gud själv i Jesus Kristus. Den väg som vi alla är manade att följa.
---.
Dag Hammasköld skriver i sina vägmärken en kort tid innan sin död:
Trött och ensam
Trött så sinne värker.
Nedanför hällarna rinner smältvattnet.
Fingrarna är stumma, knäna skälver.
Det är nu, nu du inte får släppa.
Gråt om du kan,
Gråt, men klaga inte.
Vägen valde dig –
Och du ska tacka.


AMEN
 
Torgerd Jansson