meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den kämpande tron

2013-02-24   
 
Luk. 7:36-8:3
Dagens tema handlar om att kämpa, den kämpande tron är överskriften för idag. Det exempel vi får på kämpande tro är berättelsen om kvinnan med en flaska balsam. Men den text vi läst handlar inte bara om kamp, den handlar lika mycket om makt. Jag ska försöka förklara vad jag menar med det.
Hur den vanliga mänskliga maktutövningen ser ut, de vet vi. Det får vi exempel på varje gång vi slår oss ner framför TV:n för att se på nyhetssändningarna eller då vi öppnar vår dagstidning. Vår värld handlar så mycket om att rangordna oss. Rangordningen bestämmer sedan vem som kan bestämma över vem. Det vi får ta del av i nyhetsflödet är oftast hur makten missbrukas. Alla makt korrumperar alltid i någon mån.
Maktutövningen på Jesus tid var mycket tydlig. Judarna led under ockupation, och det är alltid en kränkning, vilket folk det än drabbar. Respekten för människovärdet har inte heller varit stor under historiens gång. Judarna hade säkert upplevt judiskt övervåld och kollektiva bestraffningar. De väntade sig nog inget gott från sina romerska herrar.
Idag tycker vi kanske att vi har större respekt för mänskovärdet. Människor kan inte behandlas hur som helst och vi försöker respektera alla människors lika värde. Inge ska behandlas sämre för att den är fattig eller sjuk t.ex. men vi påminns ständigt om hur svårt det är att leva upp till våra ideal. Maktutövande förändrar människor. All makt korrumperar och den som uppnått makten frestas lätt att försöka behålla den så långe som möjligt och med vilka medel som helst. Vi hör ibland berättelser om hur unga män och kvinnor som sänds ut i krig och om hur krigets vardag förråar dem och får dem att göra saker de aldrig tidigare haft en tanke på att göra.
Jag tror att vi alla minns de förskräcklag bilder som slank ut ur fängelset i Irak, där vi fick se unga soldater som med glädje och frimodighet förnedrar och skändar sina fångar, och som dessutom stolt sänder iväg dessa bilder till vänner och bekanta. Ingen av dem hade i sin hemmiljö ens tänkt tanken på att göra något liknande.
Vi ser gång på gång hur människor förvandlas till brickor i det politiska spelet. Nu senast i Syrien. Vanliga människor som inte vill annat än leva sina liv i lugn och ro, drivs ut ur sina hem på flykt, bara därför att en makthavare inte kan acceptera att hans folk inte längre har förtroende för honom. Det tycks som att han hellre skjuter ihjäl hela folket, hellre än att han avgår och avstår från sin makt.
Vi har inte mycket hopp om att det ska bli bättre. Det troliga är att vi kommer att få lära oss att sätta nya platser på kartan, nya platser där människovärdet släpas i smutsen. Ondskan finns ständigt närvarande. Makten korrumperar och makten vill ha mer och den tar för sig till vilket pris som helst.
Kvinnan i dagens text fick möta en annan sorts maktutövning. Makten att definiera, makten att bestämma vad som är rätt eller fel, vilken människa som duger och viken som ska bli utstött. Nu för tiden talar vi oftast om makten att sätta dagordningen. Vi kan tala länge om vårt omkränkbara mäniskovärde, om att alla är lika mycket värda. Det är ju så Gud vill att världen ska vara. Men i verkligheten vet vi att vårt människovärde oftast ligger i betraktarens öga.
Om jag ska kunna bli en god människa, en som bryr sig om andra, då måste jag ha upplevt kärlek och omtanke från min omgivning. Om jag ständigt möts med misstro och negativa förväntningar klarar jag inte av att se mig själv som värdefull och unik. Vi tänker kanske inte så ofta på vilken makt vi utövar över andra människors självuppfattning.
Så kommer Jesus hit till jorden och talar om en annan makt, den som har givits honom från Gud. När Gud talar om makt, då är det makt som är beredda att ge sitt liv för andra. Då är det makten att acceptera den skamliga döden på korset. Då är det den makt som talar underifrån och som ger röst till den om vanligtvis inte har någon röst i samhället. Den gamla ordningen ställs på huvudet. Den siste ska bli den förste och den förste blir den siste. Nu är det tjänandet som ger makten och den makten kan aldrig korrumpera sina utövare.
Men den makten kan också kännas hotfull. Den hotar den bestående ordningen. Allt blir osäkert och man vet inte längre vad som gäller.
Vår text handlar inte bara om att få mycket förlåtet, den handlar också om att Jesus förbereds för sin död. Jesus säger till Simon: du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Det enda Simon såg, var att detta är en kvinna med tvivelaktigt rykte. Hon blir ifrågasatt, hon berövas makten att själv bestämma vad hon vill göra med sitt liv och med sina tillgångar. Men Jesus tokar det som att hon kommer för att smörja honom inför hans begravning.
Och vi som har facit i hand, vi ser att kvinnans handling har en djupare innebörd. Jesus smörjs för att läggas i sin grav. Han som är ”den Smorde”, som blivit utvald för att gudomligt uppdrag, han ska få uppleva vad de är att bli fråntagen all mänsklig värdighet. Kvinnan var kanske inte medveten om varför hon tyckte att det var så viktigt att just denna dag gå till Simons hus, men hon följde sin intuition och hon vågade gå emot den allmänna meningen och fullfölja sitt uppdrag.
Jesus kommer så småningom att krönas till kung, men det blir med en krona av törnen. Hans folk kommer att vändas emot honom och kräva att han ska avrättas. Hans lärjungar kommer att tvivla och vända sig från honom. Mänskligt sett är Jesu uppdrag ett fiasko, men Gud vänder allt till en seger.
Vi som sitter här har hört alla de bibliska berättelserna hur många gånger som helst. Risken är stor att vi blivit så vana vid dem att vi inte känner djupet i dem. Jesus presenterar för oss bilden av den sanna människan. Han är idealbilden av vad en människa skulle kunna var. Den bild som målas upp för oss är bilden av en människa som avstår från att ta för sig även som det skulle gå, en som inte bryr sig om att göra karriär, en som överger familj och vänner för att följa sin kallelse. Sammantaget ser vi bilden av en man so inte lever upp till våra föreställningar av hur en man är. Vi ser en människa som inte bryr sig om att följa sin samtids konventioner och sociala ordningar. Vi kan då undra över hur medvetet det är att låta en kvinna få symbolisera Jesu budskap.
Att vara en sann människa är att våga gå sin egen väg när man vet att samtidens väg inte är Gus väg. Att våga gå mot strömmen när Gud kallar, att våga tro att jag själv kan bedöma när det är den rätta tiden att använda mina pengar till en dyrbar olja.
Den som liver så blir utmanande även idag. Den som lever så som Jesu lär blir även idag oroande och skrämmande. Även idag kan vi få uppleva att maktens människor och andra i vår omgivning går i försvarställning, att de anklagar oss och vill få oss utslagna. Guds ord är verksamt och kraftfullt även idag om och när vi verkligen tar det på allvar.
Så lever visionen. Visionen av Guds församling som en gemenskap där Guds ordning råder. En gemenskap där vi inte låser in varandra i givna sociala mönster, utan en gemenskap där vi uppmuntrar och stödjer varandra till att våga vara annorlunda. Vi får fortfarande tro på visionen av den gemenskap där nya idéer tas emot med glädje och där de får god jordmån och gott om utrymme.
Vi får fortfarande tro att församlingen är den gemenskap där Jesus mycket påtagligt står i centrum och där han och hans visioner präglar vår gemenskap. Och vi får fortfarande närma oss honom på det sätt som känns äkta just för dig och för mig. Han tar emot oss när vi närmar oss Honom med en ärlig vilja att vara nära Honom
 
Kristina Färdeman