meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Vägen till korset

2013-03-24   
 
Mark. 1-11
Den som läste tyska förr i världen fick lära sig att säga att: den som har gjort en resa har något att berätta. Den sanningen gäller även idag. Vi gör många olika resor under våra liv. De flesta resor är tämligen korta, vi rör oss mellan bostad och arbete, ibland kör vi till stan för att handla eller för att roa oss. Så far vi på semester och någon gång har vi råd att resa utomlands och får lära känna en annan kultur. Men det är inte så säkert att vi lär oss mer ju längre vi reser. Iland räcker det med att stanna hemma och se på TV eller läsa en god bok.
Att det inte alltid är de längsta resorna som är de mest värdefulla kan vi se i dagens text. Jesus rör sig den korta sträckan från Betania till Jerusalem.. Det är inte längt, räknat i kilometer, men för Jesus var det kanske den längsta väg han gått i hela sitt liv och för oss är det början på en resa som för vidare genom årtusenden. Det är slutet på en resa och början på en annan. Intåget i Jerusalem är början på slutet av Jesu offentliga verksamhet. Så som Markus berättar om Jesu liv är detta första gången han kommer till Jerusalem. Han har vandrat runt i Galiléen under flera år. Någon gång har han varit i Samarien och några gånger har han gått ut från landet, till landet på andra sidan galileiska sjön, det som idag är Syrien. Men nu har han vandrat söderut, ända fram till Jerusalem. Under resans gång har han förberett sina lärjungar på det som kommer att hända. Han har berättat om Människosonens lidande. Han har talat om att hans efterföljare måste vara beredda på att försaka sig själva och på att lida.
Petrus har för första gången sagt att han nu tror att Jesus verkligen är den Messias som det judiska folket väntat på så länge. Men Jesus har också fått uppleva hur lärjungarna kivas om vem av dem som ska få den bästa platsen i himmelen. Jesus vet att han närmar sig slutet. Vi vet inte hur han kände inför det. Vi vet inte vad som rörde sig i hans hjärna, hur hans tankar gick och om han var rädda inför det som skulle ska.
Jesus har vandrat som en vanlig enkel man under de år han gått omkring och predikat. Han har aldrig gjort anspråk på att bli behandlad som förmer än någon annan. Men nu när han närmar sig Jerusalem då tar folket emot honom som en kung. De sjunger de sånger som man traditionellt har sjungit då en ny kung har ridit in i sin stad. De ropar de traditionella Hosianna-ropen. De brer ut sona mantlar över vägen för att kungen ska kunna rida in ståndsmässigt och ta sin tron i besittning. Hans folk är redo att ta emot sin kung.
Men det är ändå något som inte är som vanligt. Kungen kommer inte festklädd, ridande på en smyckad häst. Han kommer vardagsklädd, ridande på en alldeles vanlig åsna. Och när han varit ett tag i templet, så går han tillbaka till Betania igen med sina lärjungar.
Nu är vi vid början till slutet på den första resan. Den som har bestått av Jesu vandring runt omkring i sitt hemland. Nu återstår bara den sista veckan, den som kommer att bli den mest besvärliga veckan i Jesu liv. Och här står vi i början av den andra resan. Den som ska föra ut Jesu budskap i världen.
Jesus var ju faktiskt inte den första som gjorde anspråk på att vara Messias, Det hade funnits många personer före honom som vandrat runt, predikat och samlat lärjungar omkring sig. Men han är inte heller den sista. Efter honom har det funnits åtskilliga Messiaspretendenter. Men vi vet att Jesus är den rätta Messias och det kan vi veta bl.a därför att hans lära överlevde.
Det tog inte slut när myndigheterna lät avrätta honom. Hans lärjungar förde hans undervisning vidare och med århundradena har den spritts över hela världen. Men förutsättningen för att något skulle överleva var att Jesus inte drog sig undan sin kallelse.
Under den kristna kyrkans historia har det diskuterats mycket om förhållandet mellan Jesus gudom och hans mänsklighet. Om Jesus var Gud fullt ut och visste allt det som Gud vet, då visste han ju också allt om vad som skulle ske under Stilla Veckan. Han skulle veta om korsfästelsen, men också om uppståndelsen. Det har funnits många som har menat att så är det. Men då kan man tycka att det som sker under Stilla Veckan inte blir riktigt verkligt.
Så finns det andra som menar att om Jesu offer ska vara verkligt, förutsätter det att Jesus var fullt ut människa under sin tid på jorden, med våra mänskliga begränsningar. Han kunde inte veta vad som skulle hända, inte mer än vad alla andra visste, nämligen att när man väl blivit arresterad så blev man också torterad s.a.s. för säkerhets skull. Rättsäkerheten var inte så utvecklad.
Om vi anammar den synen, att Jesus inte visste mer än vad människor normalt vet kan vi också tänka oss in i hans situation. Han vet att han är eftersökt av myndigheterna. Han vet att han kommer att få lida när han väl är tillfångatagen. Men han är också övertygad om att han har en speciell kallelse. Han vet att denna kallelse kommer att föra in honom i ett svårt lidande. Och han kan inte vara säker på fortsättningen.
Vi vet att förutsättningen för att hans verk ska leva vidare är att han accepterar också den farliga delen av sin kallelse. Men han kan inte veta det. Och ändå går han. Han går till Jerusalem, han rider in där på sin åsna och han låter sig hyllas av folket. Han uppträder offentligt så att alla ska kunna se var han befinner sig och att han verkligen är på plats när påskfirandet börjar.
Och vi står här som åskådare och er alla de agerande formera sig på scenen. Fortsättning följer under resten av påskveckan.
Men det hade inte blivit någon fortsättning om inte Jesus hade varit beredd att offra sig själv och sin bekvämlighet. Och allsedan dess är detta ett centralt tema i kristen undervisning. Den som vill vara en Jesu lärjunge måste vara beredd att dricka den kalk och bära det kors som Jesus själv drack ur och bar. Vi vet var och en vad det är i våra liv som vi måste avstå ifrån.
Idag får vi påminna oss om det val som Jesus stod inför. Vi får spegla det i ljuset av hur våra egna liv gestaltar sig. Ser vi något som borde ändras i våra liv så är det inte för sent. Varje dag finns en ny möjlighet att börja om med Gud. Varje dag finns en möjlighet att byta inriktning och att vända oss ner mot Herren. Så även idag. Vi får tacka honom för allt han har gjort för oss och be om Hans ledning för resten av våra liv.
 
Kristina Färdeman