meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN

2013-03-31   
 
Mark. 16:1-14
Hur många förändringar under ett liv tål en enkel människa? De kvinnor vi möter idag, som tidigt på morgonen den första dagen efter sabbaten, är på väg till graven, har hunnit vara med om mycket. De har troligen vandrat med Jesus och kände honom väl. De hade tillsammans med de andra lärjungarna känt hoppet väckas inom dem. Var det verkligen sant, att denna Jesus från Nasaret verkligen var Messias? Kanske hörde de till dem som hoppades att Jesus äntligen skulle ta den politiska makten och befria Israel från den romerska ockupationsmakten. Men av detta blev det intet. Dessa tre kvinnor hade sett allt det som hände i Jerusalem under påskveckan. Antagligen hade de följt Jesus och sett hur han förhörts och hur han torterats. Och så till sist, De hade stått tillsammans nedanför korset, och sett det slutgiltiga nederlaget, den slutgiltiga förnedringen. Nu var allt hopp ute. Nu återstod bara att bjuda Jesus på en hedersam begravning. Och de gjorde det som kvinnor alltid gjorde. De köpte de kryddor som behövdes för att förbereda kroppen inför begravningen. Deras största bekymmer nu är hur de ska komma åt kroppen. De har tydligen sett den stora sten som rullats för öppningen till graven. Den skulle de aldrig orka rubba.
Det är intressant att se hur de olika evangelisterna presenterar denna berättelse. Man brukar säga att de tre första evangelierna, de som man kallar de synoptiska, berättar om Jesu liv så att det blir som en lång prolog fram till det viktiga, till passionsberättelsen. De väljer ut olika delar och olika mycket av Jesu offentliga verksamhet och ger oss så varierad bild av den delen av Jesu liv. Men när de kommer fram till passionsberättelsen blir berättelsen ganska enstämmig. De tre evangelisterna berättar en nästan identisk historia om det som händer Jesus under hans sista dagar i livet. Men när vi sedan kommer till uppståndelsen skiljer sig berättelserna åt igen.
När Matteus berättar då är kvinnorna med och ser hur stenen rullas bort och de ser de två männen i vita kläder som talar till dem. Kvinnorna springer iväg för att berätta för lärjungarna och på vägen möter de Jesus som talar till dem.
Hos Lukas är stenen redan bortrullad när kvinnorna kommer och två män finns med och talar till kvinnorna. Kvinnorna går och talar om för apostlarna vad som hänt och Petrus springer iväg för att se den tomma graven.
Johannes berättar ungefär som Lukas, men hos honom är det lärjungen Johannes som hinner först till graven och får se de tomma linnebindlarna. Han är ju den lärjunge som Jesus älskade. Här finns också den vackra berättelsen om Maria från Magdalas möte med den hon tror är trädgårdsmästaren. Kvinnorna går hem och berättar inte för någon vad de varit med om. Tänk om det hade slutat där. Eller om kvinnorna aldrig kommit iväg. Vi kan ju lika gärna tänka oss att de satt hemma under sabbaten och funderade över den där enorma stenen de sett rullas för framför graven. ”Den får vi aldrig bort”, skulle de sagt till varandra. ”Tänk om det är farligt”, skulle de nog också sagt till varandra. De manliga lärjungarna gömde sig. De var rädda, antagligen på goda grunder. I de flesta liknande sammanhang, när man fångat och dödat ledaren för en rebellisk grupp, brukar man leta reda på de övriga i gruppen och göra samma sak med dem. Egentligen är det konstigt att ingen är intresserad av Jesu lärjungar och vad de gör just nu. Historien kunde lika gärna ha slutat med att kvinnorna bestämmer sig för att stanna hemma. Och ingen hade sett den tomma graven.
På palmsöndagen talade vi om att förutsättningen för frälsningshistorien är att Jesus går, trots allt, att han följer sin kallelse trots att han kan vara säker på att den vägen leder honom till döden. Och nu är vi där igen. Någon måste gå, trots allt. Trots det hopplösa i situationen. Trots den fara som hotar. Denna gång är det tre kvinnor som går. Kanske är kvinnorna de enda som kan gå. De räknades inte och de syntes inte lika tydligt. Även om det stod soldater på vakt vid graven så kanske de kunde gå förbi. En kvinna räknades inte och kunde inte vara farlig.
Och nu får vi en berättelse som vi hört så många gånger genom bibeln. Berättelsen om hur Gud använder sig av vanliga enkla människor för att fullfölja sina avsikter. Och om hur Gud många gånger använder helt oväntade sätt att ge sig tillkänna på.
Han använder en oväntad väg för at sända sin son till jorden. Och Det är som om Gud vill smyga lite. Han ger sig iväg till ett litet avlägset hörn i ett mycket litet land. Och han använder sig av en kvinna. Nu gör han likadant. Vi står i ett skede då Gud är på väg att vända hela världshistorien och vad gör han då? Han sänder några kvinnor. Kvinnor som ingen kommer att lyssna på. De som inte ens var vittnesgilla inför domstolen. Vem skulle tro på dem? Och så blir det ju också. När de väl kommer sig för att berätta för lärjungarna vad de upplevt, så vill lärjungarna inte tro dem. Jesus måste komma och visa sig för dem för att de ska tro.
Men historien blir känd. Det spreds visserligen många historier om hur lärjungarna burit bort kroppen och gömt den någonstans. De romerska myndigheterna gjorde allt för att förklara bort det som hänt för att inte någon ska tro att det var något speciellt med denna Jesus från Nasaret. Men alla försök misslyckades.
Där vid den tomma graven börjar en ny epok i mänsklighetens historia. Några enkla kvinnor får vittna om det som ingen sett och ingen hört, men som ändå har skett. Jesus har uppstått från de döda. I all tysthet har det skapats världshistoria.
Vanlighetens välsignelse kunde vi kalla detta. Från och med denna påskdag lever mänskligheten med en ”annorlunda” Gud. Han sitter inte längre i avskilt majestäthögt uppe i himlen. Han är inte långt borta och fjärrstyr sin skapelse. Gud har kommit ner på jorden.
Och vi ser genom hela bibeln hur Gud väljer ut vanliga människor i vanliga situationer för att fullfölja sitt verk. Inte ens i de mest avgörande ögonblicken sänder han ut änglar med trumpeter eller använder sig av kungar eller andra makthavare. I vanliga byar bland vanliga människor lägger Gud ut sina uppdrag.
Varje söndag firar vi Jesu uppståndelse. Varje söndag blir en påminnelse till oss om allt det som Jesus gjorde för oss och en påminnelse om att Gud fortfarande lever och verkar mitt ibland oss. Kvinnorna blev rädda och gick hem när de möttes av nyheten om den tomma graven. Vi känner till fortsättingen. Vi kan frimodigt gå ut i världen och berätta om hur Jesus uppstått och vad det betyder för mig personligen.
Idag har vi ett blått kors med oss i gudstjänsten. Det har Ingemar Gustavsson gjort till KSR för att användas när vi gör bönevandringar på stan. Imorgon bitti ska det invigas. Då går vi vår Emmausvandring, en liten kort vandring runt centrum. Kom med du som kan, och vittna om Guds närvaro. Du som inte orkar vandra runt på stan under tidiga mornar får be för oss andra. Så kan vi alla, i våra olika sammanhang, få vittna om den Frälsare som dog för oss, som uppstod och som nu är här och vill leva tillsammans med alla oss, vi som är de alldeles vanliga i landet men som nu har blivit speciella, Guds vittnen i världen.
Jesus Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden.
 
Kristina Färdeman