meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

En far och hans söner

2005-06-12   
 
Luk.15:11-32
För två söndagar sedan fick vi här i kyrkan i samband med konfirmationshögtiden uppleva dramat om "den förlorade dottern", som for iväg till främmande land och förfor sin förmögenhet men som till sist kom hem till fadershuset och fick uppleva fars och mors kärlek.
Dramat var uppbyggt på liknelsen om den förlorade sonen. Oftast säger vi "den förlorade sonen" men egentligen är det två förlorade söner. Även den hemmavarande sonen är förlorad genom sin själviskhet och bitterhet.
Vad ville Jesus säga sin samtid med denna liknelse?
Det finns olika berättigade förslag: att det syftar på judar resp hedningar, dvs icke-judar. Då är den hemmavarande sonen judafolket och hedningarna den son som drog iväg.
Även fokusering på spänningen mellan fariséer och syndare. Fariséerna som var oklanderliga i sina egna ögon medan syndarna förfor sitt livs rikedom i sus och dus. Ja det finns skäl att tolka liknelsen så. Det finns också skäl att ta till sig orden som hel mänsklighet, där vi alla är utgångna från Gud med möjligheter och faror. Då vi kan förlora oss i ett dekadent liv i utsvävningar och droger, men att vi också i den präktiga skyddade miljön kan bli förlorare genom att glida in i självrättfärdighet och bitterhet. Vilket som är svårast säger inte Jesus. Möjligen att det är lättare för den i mörker fallne att se sitt behov av frälsning.

Framför allt visar liknelsen på Guds Fadershjärta."Så älskade Gud världen..."
I. Den s.k. förlorade sonen längtade efter frihet. Vad har inte mänskligheten skapat genom denna sin längtan efter frihet, gjort upptäcktsfärd i livet och även gått vilse. Stugan blev för trång, fars och mors värderingar har omprövats och förkastats. Det upplevdes som hämmande band. Varje generations upplevelse. Det är i en mening nödvändigt att frigöra sig från far och mor och bli en självständig individ. Det är en nödvändig men ofta farlig process. Det kan gå snett. Det kan innebära att fars och mors Gud blir ett minne blott. Det kan som i liknelsen leda till slaveri. De första sträckorna var bildligt talat asfalterade, med mycken glädje och skratt. Så länge vännerna finns där, så länge hälsan står en bi. Fadern som varnat sin son för att ta den första supen ville väl, men det uppfattades som inkrökthet. Som väl är slutar det inte alltid i yttre förnedring, men alarmklockorna ringer m.a.a. den utveckling som sker idag inte minst bland unga människor på drogernas område. Likaså känner vi en djup sorg över de många Guds barnbarn som finns i tiden, som inte orkat, velat eller kunnat ta till sig fars och mors tro på Gud och den krsitna församlingen.Att vända Gud ryggen i sitt liv innebär alltid på något sätt förslavning. Det som såg ut som en befrielse upptäcks snart som en tomhet och fattigdom.

2. När det blir svårt omvärderar vi ofta.
"Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält" Hemmet, fast det var trångt, var nog inte så värdelöst. Det fanns något där, som var omistligt, en respekt och kärlek.
Är det inte detta vi här och där erfar i tiden. Många har sökt kasta överbord alt vad tro och Gud heter. Den unga människan med studentmössan på nacken som sa "nu kan jag inte tro på Gud längre", men när svårigheterna hopar sig över den enskilde och mänskligheten så kommer ofta självbesinningen och omprövningen. Därför finns det idag en mycket större öppenhet inför Gud på många håll.En ung människa som i sitt sökande efter frihet enbart funnit slaveri frågar desillusionerat efter sin mormors Gud.
Psalmisten frågar: "Hur lär jag mig bedja om ej genom nöd..". Det tycks vara lättare för Gud, att komma till tals med oss vid tårar och nöd, än där skrattsalvorna ljuder.

3. Det fanns och finns en väg tillbaka.
"Jag vill stå upp och gå till min far". Nöden förvandlas till nåd när hjärtats väg hittar vägen tillbaka till Gud Det var i ensamheten och besinningens tid, som bekännelsen föddes: "jag har syndat" jag har missat målet och meningen med mitt liv. Det jag ser just nu är ett fiasko. Om du Gud finns hjälp, fräls mig". Det är viktigt, ja nödvändigt att stanna upp, våga vara ensam med Gud, tala ut, beskriva sitt livs tomhet. Det är de första stegen på vägen tillbaka till livet, till Gud. Ibland sker det tillsammans med en vän, en sjölasörjare, ibland sker det i ensamhet.
Det finns en aspekt på denna liknelse, som berör dig och mig, som bekänt oss till Kristus sedan gammalt. Jag vill inte ifrågasätta din tro, men jag anar risken att en människa i hemlighet kan fjärma sig från fadershjärtat. Det vi visar upp i fromma sammanhang kan vara ett sken för att upprätthålla vår religiösa ställning och position. Vi har inte vältrat oss i smutsen och svinat ner oss, men det kan finnas en brustenhet i vårt gudsförhållande, som ingenting kan dölja. Det sjunger inte längre i hjärta och sinne. Bibeln står där den står, bönen är en pliktmässig syssla. Att vara kristen har blivit en tung börda istället för det som lyfter och bär. Minnet finns kvar, då det var naturligt att dela tron med en vän, men det har blivit så tyst och tomt!
O, att dagens kristenhet kom till besinning i vetskap om, att det finns en väg hem till Gud, till närhet och upprättelse. Vi får bekänna vår brustenhet och synd, vi får ensam inför Gud tala ut. Herren stöter inte bort. Då ska än en gång himlens klockor ringa, "fröjd i dag det är, ty ett barn från synden vänder om. Fadern det till möte sig på väg beger, ropande så vänligt: Skynda, kom!"

II. Den förlorade sonens bror blev förlorad hemma genom sin självrättfärdighet. Han var mönstersonen "Jag har aldrig överträtt ditt bud. "Är du självbelåten är du rén från stråten". Det tycks som om nåden i Kristus inte får plats i ett msk-liv när självbelåtnheten tar plats. Fariséen är född livslevande. Där kommer också så lätt in förakt för andras misslyckande. Märk väl. Han sa inte "min bror" utan "din son". Han ville inte ha något med honom att göra.
Det är alltid en aktuell fråga att ställa: Finns det rum i hjärta och sinne för de fallna, för dem som misslyckats i livet? Får de plats i vår gemenskap? Denne bror är bilden för det kalla hjärtats människa. Han ville inte, kunde inte känna varmt för en misslyckad bror. Kärleken hade slocknat. Ja så säger bibeln faktiskt att "I de yttersta tiderna ska kärleken slockna hos de flersta".
När omsorgen om sitt eget, blir viktigare än att tjäna Kristus och församlingen, när jag går till kyrkan "när jag känner för det " istället pga kärlek till Jesus. När vi nöjer oss med religiös fernissa istället för att brinna för Jesus. Då har vi förlorat något väsentligt.

III. Faderns kärlek till sina söner är oföränderlig. Gud som hatar synden, men älskar syndaren. Vill upprätta. Han står bildligt talat på vår livs väg, spejar efter den förlorade, vill att vi kommer till besinning över vårt liv , fattar heliga beslut om efterföljd och att komma hem, att vi bekänner våra tillkortakommanden, vår kärlekslöshet och synd. Är detta förhanden, ja då har något oerhört viktigt börjat ske i vårt liv. Det är att få komma hem, komma hem till Gud, inneslutas av hans famn, att få ring på sitt finger, skor på sina fötter, det är att få sitta till bords vid det dukade bordet med den gödda kalven, det är glädje och fest. Den förlorade är återfunnen, är hemma hos Gud!
 
Jörgen Ånfors