meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den heliga Anden

2013-05-19   
 
Joh. 14: 15-21
Under två helger efter varandra har jag varit på konferens. Först var det kyrkokonferensen som ägde rum i Karlstad under Kristi Himmelfärdshelgen. Sedan, fredag-lördag, en konferens om mission. Det är trevligt att åka på konferens. Det kan bli något av en nostalgitripp. Vi träffar gamla vänner från andra platser och kan minnas vår ungdom. Det är gott att få umgås med dem man känt länge. Jag behöver inte anstränga mig för att bli förstådd. Jag känner igen hur de andra tänker. Vi kan återuppta ett samtal som vi startade för länge sedan. Allting blir så mycket enklare.
Det kan lätt landa i, att vi lever kvar i det som var, även när det gäller tron. De flesta av oss har haft starka upplevelser i samband med att vi kom till tro. Vi har starka minen från vår ungdomstid, av de sånger vi sjöng då och av de predikanter vi lyssnade på. Och vi kan längta efter att få uppleva allt detta om och om igen. Vi vill känna igen oss och känna oss trygga.
I dag firar vi minnet av den första pingstdagen. Vi kan känna hur vi står där i den stora folkskaran som har samlats i Jerusalem. De hade kommit resande från många olika länder för att fira den högtid som kallades för bärgningshögtiden och som inföll 50 dagar efter påsk. Där ser vi också Jesu lärjungar som äntligen vågat sig ut igen och som samlats i Jerusalem. Det har varit en svår tid för dem efter påsken, men kanske tänker de nu, att nu är det dags att återgå till det vanliga livet igen. Så händer detta märkliga. De får höra detta mäktiga dån och de ser hur tungor av eld stannar över dem. Och alla som var där förundras för nu kan var och en höra sitt eget språk talas. Och helt plötsligt får lärjungarna en frimodighet som de inte haft tidigare. Petrus ställer sig upp och talar till folket och han talar med pondus och frimodighet. Borta är all den rädsla de känt efter Jesu död. Nu behöver de inte gömma sig längre.
Här bevittnar vi födelsen av den kristna kyrkan. Nu är inget mer sig likt. Anden har kommit och tagit sin boning i lärjungarna. Med hans hjälp vandrar de nu ut i världen. Antagligen kommer de då ihåg allt det som Jesus undervisat dem om. Det som vi läst om i dagens text. Det är som om anden kommer till dem och säger. Livet måste gå vidare. Det som lärjungarna upplevde med Jesus under några korta år, är inte en parentes i deras liv. Det är inte något som de ska bevara i sitt minne för att att sedan berätta för barn och barnbarn. Här ser vi starten på det nya livet. Den nya religionen som föds här är inte bara till för att vörda en stor Mästare och Lärare. Lärjungarnas uppdrag blir att förkunna det nya livet.
Den första pingstdagen blir starten på en lång vandring. Så småningom kommer de att kallas för ”de som är på Vägen”. Gud startar en verklig rörelse Han sänder ut sitt folk på vägarna och de kommer att vandra längre och längre bort.
Men redan från början startar också en diskussion bland de första kristna om vilken som är den rätta vägen. När vi läser apostlagärningarna ser vi att gud måste gripa in, gång på gång, ör att få lärjungarna att förstå åt vilket håll de ska gå. Evangeliet ska tolkas in i nya sammanhang, nya kulturer, nya kontexter, för att tala lite akademiskt. Och för varje nytt sammanhang måste evangeliet presenteras med nya bilder och med nya ord. Buskapet är det samma, men det måste presenteras på ett sätt som är begripligt i varje nytt sammanhang.
Kanske kan vi känna igen oss själva i den beskrivningen. Samtidigt som det är gott med gamla vänner som var med när vi alla var unga och som vi kan dela gamla minnen med, så vet vi innerst inne att vi är inte riktigt samma personer som då. Livet har arbetat med oss. Vi har upplevt framgångar och besvikelser. Vi har varit med om glädjestunder och om sorger. Vi har lärt oss ett yrke och lärt oss av det. Vi är inte riktigt samma personer idag som vi var i vår ungdomstid. Och världen omkring oss förändras. Vi tänker inte på samma sätt nu som vi gjorde på 50-talet. De flesta av oss har hunnit leva igenom ganska skilda epoker. 60-talet med sin framtidsoptimism och sin kritik av det gamla. 70-talet med vänstervåg och protester. 80-talet med yuppies och en övertro på ekonomisen. 90-talet med besparingar och indragningar. Och nu det nya seklet med en ny medvetenhet om miljöproblemen och med nya länder som vill tävla om dominansen över världsekonomin. Var tid har sitt språk. Och var tid betonar olika delar av det mänskliga livet.
Men vad som ska komma i framtiden vet vi inget om. Så inte heller Jesus lärjungar. Det är så tydligt i evangelierna att Jesus försöker förbereda sina lärjungar på det som ska komma. Gång på gång sitter Jesus ner med de sina och talar om framtiden. Och de förstår aldrig vad han vill säga. Kanske beror det på att han talar så mycket om smärta och lidande. Han vet att hans efterföljare kommer att leva genom svåra tider. Han ser in i framtiden och ser förföljelser och död. Hur ska han kunna förbereda lärjungarna på detta? Ja, uppenbarligen är det svårt. Det vill varken lyssna eller förstå.
Men nu står de mitt uppe i detta märkliga och nu kommer de ihåg vad Jesus talade om. Och den text vi har läst idag den är hämtad från Jesus avskedstal. Johannes använder flera kapitel i sin berättelse till att redovisa ett långt tal av Jesus där han talar om det som ska komma. ”Jag ska lämna er”, säger han till lärjungarna, ”men jag lämnar er inte ensamma” ”Jag ska sända er en Hjälpare, det är den heliga anden.” och nu har dagen kommit. Den heliga anden kommer till lärjungarna och snart ska Den bli verklighet för alla Jesu efterföljare. Anden ska visa dem vägen när de börjar vandra runt och predika. Ande kommer också att korrigera dem när de fattar felaktiga beslut eller när de inte förstår Guds vilja. Anden kommer också att hindra dem vid flera tillfällen.
Så har Guds ande levt med Guds folk genom alla tider. Vi kan läsa i kyrkohistorien om hur människor under olika tider har sökt andens ledning och hur anden har sänt dem ut på helt nya vägar för att skapa helt nya sammanhang.
Så får vi tro att anden finns här hos oss även idag. Inte heller nu kan vi slå oss till ro med det som varit och tro att allt ska rulla vidare i invanda fotspår. Anden manar oss och uppmanar oss att se framåt. Nu är det vår uppgift att tolka det samhälle vi lever i idag. Vi får se oss omkring. Se hur människor lever och sedan fråga oss: Vad är evangelium för alla dem som finns runt omkring oss? Svaret är aldrig självklart. Vi behöver be och samtala. Vi behöver lyssna till den Helige Andes röst inom oss som enskilda individer. Vi behöver lyssna till vad Anden säger till oss som församling.
Och då kommer de sista. Jesus säger i dagens text: ”Om ni älskar mig. Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud”. Jesus talar alltid om kärleken. Han talar om Guds kärlek till oss. Om den kärlek som Fadern hyser för sonen och sonen för Fadern. Han talar om anden som ett utflöde av Guds kärlek till oss. Men framförallt talar han om den kärlek vi måsta hysa till varandra. ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud” säger Jesus till lärjungarna. Och vilka är då hans bud. Ett av de sista bud som Jesus ger till sina lärjungar är att de ska älska varandra. ”Ett nytt bud ger jag er” i kap. 13. Ett nytt bud, att ni ska älska varandra.
Så ger han oss en tolkningsnyckel. När vi sitter här och funderar över i vilken riktning församlingen ska gå, när vi försöker tolka dagens värld och vilka behov den har då finns en övergripande princip. Vad säger kärleken att vi ska göra? Hur visar vi i våra liv på Guds kärlek till världen och till människor. Kanske ni tycker att det inte blev lättare med detta sätt att tolka budskapet. Men jag tror att detta är den rätta vägen att gå. Och så får vi luta oss det glada budskapet på pingstdagen. Anden har kommit. Den Hjälpare som Jesus lovade till sina lärjungar, den kom. Och inte bara den första pingstdagen med sina spektakulära tungor av eld är Hjälparen på plats. Varje dag sedan dess och varje dag just nu finns anden där för att hjälpa och leda oss. Jesu löfte gäller även för oss. Vi har bara att öppna våra hjärtan och sinnen och bjuda in Anden i våra liv.
 
Kristina Färdeman