meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Vårt dop

2013-06-02   
 
Joh. 1:29-34
Det spänns en båge från bibelns första blad till dess sista. Det som sker i Nya Testamentets berättelser bottnar i GT:s historia. Gamla testamentet var en levande tradition i det judiska folket. Barnen lärde sig av sina föräldrar och förmedlade sedan berättelserna vidare till sina egna barn när det var dags. Förutsägelsen om Messias hörde till det man lärde sig, alla som lyssnade till Jesus kände igen sig i sin egen historia.
I dagens berättelse befinner vi oss i den allra första början av NT:s berättelse. Ingen vet ännu vem denne man, Jesus från Nasaret, är. Han kommer vandrande från norr, ut till Johannes tillsammans med alla dessa andra som också fångats av Johannes predikan. Några av er har varit vid floden Jordan och vet hur det ser ut där. Alla andra kan nog föreställa sig hur det såg ut. Johannes står där vid stranden. Runt omkring honom skockas de människor som vandrat ut från städer och byar för att lyssna till honom. De hade lyssnat till hans predikningar. De hade fångats av hans ord och nu stod de här för att få förlåtelse för sina synder och för att få en början till ett nytt och bättre liv.
Johannes oroade sin samtid. Han predikade bot och bättring, men det var inte hans svavelosande predikningar som oroade myndigheterna mest. Det var fråga om hans identitet, vem han egentligen var. Präster och leviter kom till honom för att fråga.
”Är det du som är Messias, eller är du Profeten som har kommit tillbaka.” Det var en självklar fråga. Väntan på Guds Messias var levande bland folket. De visste att en dag kommer Gud att sända denna Messias till räddning för folket. Men det var inte Johannes som var den utsände, inte heller var han någon av profeterna som kommit tillbaka. Johannes presenterar sig själv som den som går före för att bereda vägen. Messias är nära, det vet Johannes.
Det finns alltid en skillnad mellan Johannes och de övriga evangelisterna. De andra tre berättar i princip samma historia, medan Johannes närmar sig ämnet från en annan synvinkel. Så även i berättelsen om Jesu dop. I Johannes berättelse står Jesus tillsammans med alla andra i mängden. Han har kommit vandrande tillsammans med dem och han går ner i floden tillsammans med dem. Det känns som om Johannes vill betona att Jesus är som en av oss. Han står där bland alla dem som kommit för att få rening och förnyelse. Han står bland alla dem som ångrar sina syner och som vill få förlåtelse.
Han står där mitt i folkhopen och ändå här han inte dit. För när Johannes nästa dag ser Jesus komma, då berättar han för alla andra, att här kommer den jag har talat om. Här kommer den som jag är vägvisare för. Här har ni den Messias som vi väntat på så länge.
Och hur presenterar han då Jesus, jo, som den som har Anden. I Johannes berättelse är det bara Johannes själv som har sett hur anden sänker sig ner över Jesus och samme Johannes har fått veta att när han ser detta, då kan han vara viss om vem som är Messias.
”Där är Guds lamm som tar bort världens synd” så presenteras Jesus av Johannes. Jesus är den som har anden men han är också den som ska bära världens synd. Förutsägelsen om Jesu lidande och död finns med redan här.
Jesu dop är hans invigning i sitt uppdrag. Från och med nu går han in i den gärning som Gud har sänt honom till. Och den stora frågan i dagens text är egentligen: Vem är då denna Jesus och vilket är hans uppdrag? Guds lamm som tar bort världens synd, säger Johannes. Genom att Jesus ska bära världens synd, blir han den som kommer med försoning till världen. Han blir den som kan föra oss tillbaka till paradiset och Eden. Det är bara han kan ta bort det som hindrar oss från att leva i Guds shalom. Han är den som tar bort det som skiljer oss från Gud. Genom honom kommer vi närmare Gud själv.
Det dop som Jesus döps med är inte samma dop som vi döps med. Vi är inte Guds Messias som ska frälsa världen. Men samtidigt är även vårt dop en sorts invigningsrit.
Vattnet är en tydlig symbol. Det kan symbolisera liv och det kan symbolisera död. Utan vatten kan vi inte leva. Det går bra att leva utan mat en ganska lång tid, men utan vatten avlider vi ganska fort. Men ett övermått av vatten är dödligt. Om jag inte kan simma drunknar jag om jag hamnar i vatten. När översvämningar drabbar ett land dör både människor, djur och växtlighet.
Men vatten är också en symbol för renandet. Inte bara så att vi tvättar oss för att bli rena på kroppen. Människor i många olika kulturer har använt vattnet för symboliska reningar. Jag kan rena mitt inre och blir en bättre människa genom olika reningsceremonier.
I dopets vatten dör också vi med Kristus och kommer upp som en annan människa. Nu lever inte längre jag, det är Kristus lever i mig skriver Paulus till galaterna. Dopet är det första steget på vårt liv i Kristi efterföljd.
När lärjungarna började gå ut och predika efter den första pingstdagen, då uppmanade de människor att omvända sig, ta emot syndernas förlåtelse, låta döpa sig och få anden som gåva.
Dopet och anden hör ihop. Jesus presenteras som den som tar emot anden. Också vi som lever i hans efterföljd får ta emot Anden. Och anden är den som följer oss och leder oss genom livet. Den heliga anden är en alldeles självklar del av den kristnes identitet. Det är ingen speciell upplevelse för speciellt utvalda.
En annan del av den kristna identiteten är att leva med i Jesu lidanden. Den som tar sitt kristenliv på allvar får också uppleva världen gör motstånd, att livet inte alltid är så enkelt. Vi får leva med motgångar och på många platser i världen förföljer man fortfarande kristna.
Och i allt det som formar våra liv är Jesus närvarande. Han lever i oss och med oss. Och det är vår stora rikedom.
Så idag, när vi får fira nattvard, får vi också förnya våra löften till Honom. Vi får be på nytt om vi ska fyllas av den Heliga Anden och vi får tro att Anden ska leva i oss och leva med oss.
 
Kristina Färdeman