meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kallelsen till Guds rike

2013-06-09   
 
Joh. 1:35-46
Varför har just du kommit till gudstjänst idag? Ja, jag tänker inte ställa den frågan till var och en av er, men jag misstänker att, om jag gjorde det, så skulle jag få ganska många olika svar. Några skulle svara, jag kommer därför att jag vill möta Gud i gudstjänsten. Andra kanske skulle säga, jag kommer därför att jag vill träffa de andra som också kommer till gudstjänsten. Andra åter kanske skulle svara, jag vet att min mamma skulle bli ledsen om jag inte är med i församlingen. Kanske någon också skulle svara att det är för kyrkkaffet som han eller hon kommer hit. Alla de olika skälen kan vara nog så goda och ibland kommer vi hit av alla de olika skälen. Vi behöver varandra, vi behöver gemenskapen, både med Gud och med människor.
Vad vill ni? frågar Jesus de män som söker upp honom. Varför har ni kommit? Skulle han också ha kunnat säga. Han ser framför sig fromma och oförvitliga män. De var alla lärjungar till Johannes och hade följt honom under en tid. Så kommer denne Jesus och rör om i deras värld. Var det inte Johannes de skulle följa.? Hade det kommit en ny profet och vem var nu han? Bäst att fråga, säger de till varandra och så går de iväg och frågar Jesus. De frågar och får en inbjudan att följa med. Och de går med Jesus för att se vara han bor, de stannar över natten och sedan följer de honom på hans vandringar.
Som så ofta i evangelierna så vandrar man. Lärjungarna följer med Jesus, först till hans hem och sedan på alla hans vandringar. På ett sätt går Jesus in i en gammal tradition med en Mästare och hans lärjungar. Samtidigt gör han något nytt av det. Hans lärjungar kommer inte att få några teoretiska kunskaper. Jesus är inte intellektuell. De kommer heller inte att invigas i några speciella hemligheter. Lärjungakretsen är ingen sekt för speciellt invigda. Allt går öppet till och Jesus ger sällan någon avskild undervisning för de tolv. Lärjungarna lär sig genom att leva tillsammans med Jesus och genom att vandra med honom. De delar vardagen. De upplever svårigheter. De blir osams till och från. De lär känna varandras goda sidor och varandras dåliga sidor. Lärjungarna får aldrig någon möjlighet att presentera någon skönmålning av sig själva för Jesus. De är som de är, och som sådana blir de inbjudna att vandra med Jesus.
När vi talar om tron blir vi ofta mycket mer teoretiserande. I vår tid har vi ägnat mycket energi åt att bevisa både det ena och det andra. Först och främst, Guds existens. Sedan om vi verkligen kan tro att Jesus gjorde under som evangelierna berättar om. Ni känner igen alla hetsiga diskussioner om hur vi ska läsa och tolka underberättelserna.
En uppfordrande del av dagens berättelse är hur de nya lärjungarna går och berättar för andra om vem de har mött. Andreas talar med sin bror Simon. Och Filippos berättar för Natanael. Så kan vi nog känna att Jesus uppmuntrar oss att göra likadant.
När jag var tonåring kände jag mig otroligt stressad av alla uppmuntrande predikningar i den riktningen. Jag kände mig liten och otillräcklig och ville helst gå och gömma mig. ”Tänk om de frågar mig om något och så kan jag inte svara.” Det var nog min största fruktan. Tänk om jag inte kunde stå upp och försvara Jesus och evangeliet. Bättre då att hålla tyst för att inte riskera att blamera sig. Kan hända någon av er andra känner igen sig. Jag kan önska att någon då visade mig på det som är budskapet i dagens text.
Livet med Jesus är ingen debattövning. Det är ingen intellektuell utmaning. Det är inte heller en försvarsövning. Livet med Jesus är just Livet. Så som lärjungarna vandrade med Jesus genom livets olika skiften, så får vi vandra med honom genom det som är våra liv. Vi får vandra i efterföljelse.
Det finns två grekiska ord i orginaltexten som båda översätts med efterföljelse. Det ena betyder ”gå efter mig” Det andra hör ihop med vårt svenska ord ”mima” På latin heter det ”imitatio”, att imitera. Den som vandrar i efterföljelse vandrar efter och ser upp till den han vandrar med. I efterföljelsen lär vi oss genom att göra likadant som den vi vandrar med. I vandringen med Jesus lär vi oss genom att se på honom och genom att imitera honom. Då tror jag att vi med frimodighet kan bjuda in andra till den vandringen. Vi kan berätta för dem om det som vi upplevt och sedan bjuda in dem att prova själva. Så slår vi följe en bir på vägen, vandrar tillsammans men framförallt, vandra tillsammans med Jesus.
Många har tackat nej till den inbjudan, och en som var lite tveksam till inbjudan av andra skäl var Natanael. Kan något gott komma från Nasaret?, säger han. Och vi kan känna igen attityden. Natanael kom från Kana. Kanske hade han under hela sin uppväxt levt med den lokala byrivaliteten. Vi känner igen oss. När jag som barn bodde i Munkfors i Värmland så var ekshäringar de dumma huvudpersonerna i alla roliga historier. Alla vi svenskar kan berätta Norgehistorier och deras innehåll går bara ut på att beräta att normänne är lite dumma i huvudet. I Latinamerika är det ecuadorianerna som är den dumma ”kusinen från landet.” Det tycks vara ett universellt behov att kunna distansera sig från ”dom andra”. De som bor på andra sidan gränsen, vara sig det handlar om kommungränser eller landsgränser.
Men Natanaels fråga kan också ha en mer teologisk grund. Genom hela GT finns profetian om Messias. Måna städer, som Betlehem, har en stark symbolisk innebörd i dessa profetior. Men ingenstans nämns Nasaret. Hur kan man då vara säker på att denne Jesus från Nasaret skulle kunna vara Messias? Det finns ju inga belägg i skrifterna för det.
Så är vi tillbaka till det som är evangeliernas stora bekymmer. Messias har kommit, men han kom inte som det var förväntat och hur många var det inte som missade hela historien därför att de inte klarade av att se nytt.
Och där har vi också vår egen utmaning. Var är det som vi behöver tänka om och tänka nytt? Vilka gamla föreställningar behöver vi göra oss av med för att kunna se Messias även idag och att idag höra honom kalla på oss? Var möter oss Jesus idag utan att vi förstår att det är Honom vi möter? Vilken Jesus är det vi bjuder in våra vänner till, hur tror vi att vandringen med honom kommer att gestalta sig?
Det finns många idag som vill inspirera oss att leva vårt kristna liv fullt ut både söndag som vardag. Några är kommuniteten på den brittiska ön Iona. I deras trostolkning lever vi med Gud i vårt vardagliga arbete likväl som i söndagens gudstjänst. Jag vill sluta min predikan med att läsa en text som skrivits på Iona.

När Vägen blir besvärlig och vandringen blir hård,
då ger de hårda upp och väljer en annan riktning
för att slutligen korsfästa Vägen.

När du sa:
”Kom, och ta inte någonting med er”,
trodde vi att du bara skämtade.
När du ledde oss bort från tryggheten,
in i en värld av frågor, motsättningar och svåra valsituationer
trodde vi att du blivit tokig.

När du tog med oss för att träffa, beröra och bemöta som vänner, sjuka människor, otäcka människor
alla dem som vi hellre ville spotta på än skaka hand med
då förstod vi att tiden kommit
tiden att byta riktning,
tiden att korsfästa Vägen.

När Sanningen blev jobbig att höra blev vi mer och mer döva.
Vi hittade på lögner så att det blev bekvämt att tro
för att slutligen korsfästa Sanningen.

När du sa att Gud var här och inte där
ifrågasatte vi din synförmåga.
När du sa att livet handlade om att ge och inte att ta
undrade vi om vi hört rätt.
När du sa att det var i och genom oss som ditt rike skulle växa
förstod vi att du valt fel människor.

Vi visste att nu var tiden inne,
hög tid att tro på lögner,
tid att korsfästa Sanningen.

När Livet kräver för mycket av oss
springer vi iväg från kraven
Vi leker med saker som oundvikligen bryter ner oss,
och slutligen korsfäster vi Livet.

När du sa:
”Lägg ner era svärd” eller ”vänd den andra kinden”
tyckte vi att du var naiv och blödig.

När du sa:
”Bekymra er inte om kläder eller vad ni ska äta”
tänkte vi att du börjat se syner.

Och när du sa: Då förstod vi att det var dags,
nu var tiden inne att låta dig ta upp korset alldeles själv.

Och ändå fortsätter du att älska oss.
Du fortsätter att älska oss och säger: ”Följ mig.”
Vi förstår oss inte på dig, Jesus Kristus
och vi kommer inte att förstå dig bättre
om vi håller oss borta ifrån dig.

Så, håll oss nära dig, ända till slutet
och genom slutet fram till din nya början.
 
Kristina Färdeman