meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Goda förvaltare

2013-07-28   
 
9:e söndagen efter trefaldighet Luk 12:42 – 48

”Goda förvaltare”, är dagens rubrik.
Och vi börjar med att lyssna till dagens text från Luk 12:42 – 48. Den texten handlar mycket tydligt om vad som krävs av en god förvaltare. Så här står det:
Herren svarade: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.
Så långt texten på temat ”Goda förvaltare”.

Förvaltare är ett gammalt fint ord. Idag kanske vi mest stöter på det i sammanhang som konkursförvaltare, fondförvaltare, fastighetsförvaltare, eller möjligen i samband med att någon satts under förvaltarskap.
I samtliga fall är betydelsen att förvaltaren sköter om något som inte är hans eller hennes eget. Konkursförvaltaren ska sköta konkursboet på bästa möjliga sätt, tills något avslut kan nås. Fondförvaltaren försöker se till att fonden utvecklas på ett gynnsamt sätt, så att de som investerat i den blir nöjda. Fastighetsförvaltaren sköter om någons fastigheter och ser till att hyresgästerna trivs och att husen inte rasar ihop. Och så vidare.
Men de här moderna förvaltarna är ändå inte riktigt som de gamla förvaltare jag minns från 50-talets Småland. Konkursförvaltarna och de andra är anställda och sköter ett jobb, vilket som helst, låt vara många gånger högt kvalificerat.
Förvaltare var i min ungdom någon som nämndes med stor respekt och aktning. Någon som hade att i ägarens ställe ha hand om det mesta som rörde en större gård eller kanske ett företag. Jag minns hur farsan kunde prata om ”förvaltarn på Hovgård” eller ”förvaltarn på bruket”. Och då avsågs en kunnig och betydelsefull person. ”Prata med förvaltarn, så ordnar han det!” kunde det låta. För förvaltarn var nog alltid en man på den tiden. Kanske rent av någon som hade börjat som dräng en gång och genom flit och plikttrohet vunnit husbondens förtroende och med åren avancerat, så att han till slut fått ansvara för hela godset.
Säkert kände han till det mesta om skötsel, och han stod ägaren mycket nära. Sådana förvaltare var nog i allmänhet mycket goda förvaltare. Jag tror nästan att de betraktade godset som sitt eget och månade om det på alla sätt och vis.

I Bibeln finns en uttalad förvaltarskapstanke, som det brukar heta. Sveriges Kristna råd beskriver det i en liten skrift på bl.a. följande sätt:
”Förvaltarskapstanken går som en röd tråd genom hela Bibeln och kyrkans liv. Det grekiska ordet för förvaltare är oikonomos. Det är bakgrunden till vårt ord ekonom. … Att vara Guds avbild är att vara förvaltare av skapelsen. Förvaltaren äger inte jorden, ty den och dess fullhet är Herrens (Psaltaren 24:1). Men relationen mellan ägaren och förvaltaren är en öm kärleksgemenskap, där förvaltaren får ett oändligt förtroende och ansvar av Gud för alla skapelsens olika delar.”
Så långt Sveriges Kristna Råd.

Skulle jag hållit den här predikan på 1970-talet så hade det säkert handlat om miljön, hur vi förvaltar Guds skapelse och så. För då var det nästan helt okej att strö gifter omkring sig för att uppnå vissa temporära fördelar. Kvicksilverbetat utsäde förgiftade sjöar och djur, vi sprutade DDT lite hur som helst, ogräs och annat bekämpades med så kallade biocider. Biocider betyder livsdödare. Och vi trodde – i vår enfald – att det bara var ogräs och sådant som dog av biociderna!
Jag minns att jag under sommarlovet 1962 skulle måla om staketet vid vår tomt i Hohultslätt. Jag gick till kemikalieaffären för att köpa färg, och den vänlige handelsmannen frågade frankt om jag ville ha färg med eller utan gift! Jag höll den sommaren på att läsa ett utdrag ur Rachel Carsons bok ”Tyst vår”. Den gick som följetång i tidningen Vi. Och frågan om jag ville ha färg med eller utan gift blev en effektfull bekräftelse på att hon hade rätt. Vi höll på att förgifta hela planeten. Försurningen bredde ut sig.
Och så kallade domedagsprofeter började skriva böcker, där framtiden utmålades som mörk och hotande. Men till råga på allt hörde jag kristna ursäkta sig med, att det står ju i Bibeln, att jorden ska gå under! Tänka sig!
Mycket av det här har vi nu rättat till. Vi strör inte ut så mycket kvicksilver och DDT längre. Men det finns annat som väntar runt hörnet! Hormonstörande ftalater finns överallt. Och biociderna har i viss mån ersatts av neonikotinider. Och klimathotet känner många till. De flesta tar det på allvar men känner sig maktlösa. Och några rycker på axlarna. Än sen då? Det är nog bara påhitt.
Så en predikan om goda förvaltare idag skulle ju mycket väl kunna handla om just detta. Att hejda den globala uppvärmningen och att hitta en livsstil som säkrar en framtid för våra barn och barnbarn.

Men kanske finns det en aspekt till på vårt förvaltarskap?
Hur förvaltar du ditt liv? Det liv du fick, när du skapades till Guds avbild. Vad gör du av det? Varje människoliv är en Guds skapelse. Men Gud är ingen envåldshärskare över våra liv. Det är tidigt en central tanke i kristendomen att människan har en fri vilja. Även Luther spann vidare på den tanken att döma av en boktitel från 1520: ”En kristen människas frihet”, heter boken. Jag har inte läst den, men titeln är ju rätt entydig. En kristen människas frihet. Fem år senare gav han ut en annan bok; ”Om den trälbundna viljan”. Jag har inte läst den heller, men har förstått att han i den boken betonar människans oförmåga att välja det rätta!
Så de där båda böckerna kanske ger problemet i ett nötskal: Vi har fått en fri vilja, men har svårt att göra bra val! Det är synden som sätter krokben för oss, som trälbinder vår fria vilja. Det finns för all del andra synsätt t.ex. den så kallade predestinationsläran, där man menar att i stort sett är allt förutbestämt. Men det känns ändå på något sätt lite uppgivet, att våra dagböcker redan skulle vara skrivna för åratal framåt.

Så låt oss ändå dröja lite vid tanken på att vi har en fri vilja, att Skaparen gett oss förtroendet att var och en förvalta våra liv.
Hur gör vi det? Ja, hur gör vi det?
Idag gäller det mycket att ta plats, synas, förverkliga sig själv. Och det är ju bra! För är vi skapade till självaste Guds avbild, så har vi väl ingen anledning att smyga omkring i vrårna, hukande under den så kallade Jantelagen?
Nejdå, sträck på dig! ”Du vet väl om att du är värdefull! Att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.” Så sjunger vi ibland i en sång. Och sångversen fortsätter med:
”Det finns alltför många som vill tala om, att du bör vara si och så.”
Men kom då ihåg att det är du som är satt att förvalta ditt unika liv. Du har din fria vilja att göra vad du vill med det.
Men det betyder också att det är du som har det fulla ansvaret för hur det går! Vi läste i texten att för den tjänaren som vet vad hans herre vill, men inte bryr sig om det, blir det ett tragiskt slut.

Frågan som vi kanske då har anledning att fundera över är, hur vet vi vad vår herre vill? Vad är det att göra Guds vilja?

Ja, i mer än 2000 år har vi ju haft de 10 buden. Och det är ju bra med regler och så. Då vet man precis vad som gäller. Eller hur? Fast det står ju inget om flygmaskiner, bilar, mobiler och plastleksaker i buden. Så dom får man väl göra som man vill med? I varje fall nästan? Ja det har ju hänt lite på de där 2000 åren. Onekligen!
Och tid efter annan har man gjort små försök att hitta på tilläggsbud för att underlätta förvaltningen av våra liv, så att säga.
Du skall icke dansa eller gå på bio var sådana tilläggsbud i vissa kretsar för sådär 50 år sedan. Så jag kan faktiskt inte dansa och har väl totalt sett 25 filmer på bio i hela mitt liv. Det är jag inte ledsen för.
Du skall ej heller röka eller dricka alkohol var nästa tilläggsbud. Och det budet har jag haft stor nytta och glädje av!
Men en del av mina vänner ville inte låta sig begränsas av dessa tilläggsbud, och det fick till följd att de på något sätt ifrågasatte hela vitsen med att göra Guds vilja, i varje fall enligt det då rådande systemet.
För det är inte bra att regler blir viktigare än det dom ska reglera!

Jag ska bekänna en sak.
Ni vet, när man kommer från en mindre väg och ska ut på en huvudled, så finns det en regel som säger att man ska stanna, innan man kör ut. Det gäller även cyklister.
En morgon för ett preskiberat antal år sedan cyklade jag till jobbet, och vid Djulökvarn skulle jag korsa huvudleden där, väg 55 och 56 var det väl då. Nu har de ju byggt lite nya vägar. Jag saktade in, tittade åt höger och åt vänster och även rakt fram. Ingen bil, så långt ögat nådde. Jag ökade farten och fortsatte över huvudleden. Utan att stanna. Ingenting kunde ju hända. I varje fall inte med en bil inblandad, eftersom det inte fanns någon bil i närheten.
Nöjd fortsatte jag ”lilla vägen” förbi rastplatsen och över bron vid vattenfallet. När jag skulle köra upp på Djulökvarnsvägen stod det en polisbil där, och en av de vänliga polismännen upplyste mig om, att jag inte stannat vid stoppskylten. Polisbilen hade legat precis bakom mig på Forsavägen – eller Snacketorpsvägen, som den kanske egentligen heter – och sedan kört förbi mig på stora vägen och svängt in på Djulökvarnsvägen. Jag bekände förstås direkt. Och polismannen sa tillrättavisande, att det fick gå för den här gången. ”Men gör inte om det!”. Tänk att det finns nåd för syndare som ibland bryter mot reglerna!

Men vad är regler till för? Egentligen. Ja, trafikregler är väl för att hjälpa oss att inte göra så mycket dumheter i trafiken. Och buden, både de där tio, och eventuella tilläggsbud, är ju för att hjälpa oss att inte göra så mycket dumheter i våra liv. Och vissa bud och föreskrifter kan vi faktiskt ha lite olika meningar om, och vi kan tolka dem olika.
Det är där det kan börja bli knepigt. Vad är rätt och vad är fel? Vem har rätt, när vi tycker olika?
Vissa saker kan man ju utan tvekan göra på flera sätt utan att något av dem behöver vara fel. En del föredrar att slå i spik med höger hand och andra tycker att det blir bäst med vänster hand. När spikarna väl är på plats, går det inte att säga om de bankats i med höger eller vänster hand.
Man kan knyta slipsen på olika sätt. Jag brukar köra med den här franska varianten, men vill någon använda engelsk istället så är det helt okej. Det blir lite olika resultat, men det blir slipsknut i båda fallen .

Men kan vi förvalta våra liv olika? Jaa, kanske! Vitsen är att i alla lägen göra vår Herres vilja. Och även om vi alla är skapade till Guds avbild, så är vi inte likadana, vi är unika skapelser. ”Du kan inte vad jag kan, jag kan inte vad du kan, men Gud har en uppgift som passar för dig och en annan som passar för mig!” Eller hur?
Så för att bli goda förvaltare av de liv vi fått gäller det att vara de goda människor vi skapats till. Du kan inte ensam hejda klimathotet eller utrota fattigdomen eller rädda miljön. Men du kan med Guds hjälp göra de val i ditt liv som gör att livet får den mening och det innehåll som din Gud och skapare har avsett.
Och då, när vi alla tillsammans, var och en förvaltar våra liv som vår skapare har menat, då kanske vi också tillsammans klarar av att hejda klimathotet och utrota fattigdomen och rädda miljön. Men det verkar vara en bit dit. Och av allt att döma så brådskar det. Men det kanske ändå är en bra början att börja med ditt eget unika liv, som du fått att förvalta.
Och fall inte i dom gropar som världens ideologier gräver allt djupare. Bed istället om hjälp att motstå de syndens krafter som vill trälbinda din vilja. Välj att leva ditt liv så att du i skön harmoni kan slå ut i full blom, och inte ängsligt snegla på dom som vill tala om, att du bör vara si och så, för att passa in i den allt snabbare dansen kring självförhärligandets statusbygge.

Låt oss bedja.
Herre, du har gett oss ett liv att förvalta. Du har gett oss frihet att leva det livet. Herre, för att det ska bli bra, så hjälp oss att fylla det livet med mening, så att vi inte en gång när vi blickar tillbaka behöver konstatera att det mesta av vår mödosamma förvaltning blev en sådd på hälleberget, och att därav kom intet. Låt oss istället en gång när vi blickar tillbaka få konstatera att vår livsgärning varit till gagn för oss och för våra medmänniskor och för hela din skapade värld. Herre, hör vår bön!
Amen.

Vi ska nu förena oss i en sång, som är lite av en sammanfattning av den kristna förvaltarskapstanken, skulle man kunna säga.

Gud har skapat allting, allting rår han om
Allt som finns i världen är hans egendom.

Alla jordens skatter han åt mänskan gav,
Makt att råda över land och luft och hav.

Åt varenda av oss någonting han gett,
Små och stora saker att ha hand om rätt.

Vi skall inte räkna med vårt eget först.
Vad vi har tillsammans, det är alltid störst.

Och medan vi sjunger den här sången – 358 i Psalmer och sånger – ska vi också göra dagens offerinsamling till vår församlings verksamhet och det passar ju bra, eftersom sista strofen i sången lyder:.

Jesus säger till oss: ”Ge så ska ni få.”
Allt vad han har lovat kan vi lita på.

 
Arne Svensson