meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Nådens gåvor

2013-08-04   
 
10:e efter Trefaldighet Matt 18:18-22.

Att vara människa är att vara begåvad. Den mest begåvade av alla Guds skapade varelser. Skapelsens krona, Guds avbild. Därför är det ett stort ansvar att vara människa. Ett kapital att förvalta. Det som vi hörde i predikan förra söndagen, om vikten att rätt förvalta sitt liv.

Nådens gåvor är temat för dagens texter. Och jag vill först ägna en del av min predikan åt episteltexten, där Paulus talar om att vi har olika gåvor. Och han använder den liknelse som jag tycker mycket om, som säger mej så mycket, liknelsen om att församlingen/kyrkan är en kropp med olika lemmar som har olika uppgifter men som alla behövs för att kyrkan ska vara en fungerande kropp. På ett annat ställe säger han: Tänk om foten skulle säga Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen. Eller om örat skulle säga: Jag är inget öga, alltså hör jag inte till kroppen. Och om hela kroppen var öga vad blev det då av hörseln? Och om allt var hörsel vad blev det då av luktsinnet? Tillsammans är vi en enda kropp men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Jag tycker det är så underbart uttryckt: vi är till för varandra. Jag är till för dej och du är till för mej. ”Jag kan inte vad du kan och du kan inte vad jag kan Men Gud har en uppgift som passar för mej och en annan som passar för dej.” Så sjöng vi i en söndagsskolsång förr.

Och så talar Paulus om de olika gåvorna vi har fått och som vi ska använda i tjänst för varandra. Han talar om den profetiska gåvan som är viktig. Hur är det, finns det några profeter i Mariakyrkans församling? Vad gör en profet? Måste han/hon vara den som står i och ropar om vad som ska ske i framtiden? En profets uppgift är inte i första hand att förutsäga saker utan att se sammanhangen har någon vis sagt. Det som man kallar för det profetiska perspektivet. Och Peter Halldorf säger: Profetisk insikt handlar inte om att se in i framtiden, det handlar om att ha sett in i Guds hjärta.

I Gamla testamentet fanns det massor av profeter. Jag har tittat på några av dom. Jag börjar i 2 Mosebok där det talas om Miriam, Moses syster. Om henne heter det att hon ägde profetisk gåva. Hur, efter den mäktiga händelsen när israeliterna gått torrskodda genom Sävhavet och efter den väldiga lovsången som Mose ledde och som sjöngs av israeliterna, anden kom över Miriam och hon tog sin tamburin och stämde upp en egen lovsång. Och alla kvinnorna tog sina tamburiner och de sjöng och dansade. Och Miriam ledde lovsången som löd: Sjung till Herrens ära. Stor är hans höghet och makt” Vilken manifestation! Och jag har frågat: Vari bestod Miriams profetiska insats vid det här tillfället? Och jag kom fram till svaret att hon gav röst åt kvinnorna, de som inte hade så mycket röst vid den här tiden. Den sortens profetiska insatser behövs i våra dagar mer än någonsin. Jag tänker då inte bara på kvinnorna. Det finns så många människor i vår värld som inte får eller kan göra sin röst hörd. Dom behöver profeter.

Men det profetiska perspektivet då? Det här att se sammanhangen? Att kunna tyda sin egen tid, att tyda nuet. Det är det som kallas för andlig klarsyn. Jag tänker på Hanna och Simon i Templet. Båda väntade på Israels tröst. Men de inte bara väntade, de kunde tyda vad som skedde i deras nu. Därför kom Simon skyndande till templet när Jesusbarnet bars fram. Och Hanna visste också: nu är Han här, han som vi väntade.

Vad betyder det i dag att kunna tyda nuet? Jag tänker på det intressanta föredrag som teologen Sune Fahlgren höll vid KSR:s årsmöte i vintras. Där han talade om de olika modellerna för kyrkor som han funnit i Nya testamentet. Han talade om Lukas-kyrkan, Johannes-kyrkan, Petrus-kyrkan och Paulus-kyrkan. Och han ställde frågan: Vad innebär dessa ideal för oss som i en annan tid ska vara kyrka? För att kunna svara på den frågan måste någon/några kunna tyda nuet. Vilken kyrka behöver världen här och nu? Vilken kyrka behöver Mariakyrkan vara här och nu? Det behövs profeter.

Men alla ska inte vara profeter, precis som inte hela kroppen ska vara öga. Det finns andra gåvor som är viktiga och som Paulus räknar upp. Tjänandets gåva, tänk vad viktig den är. Tänk om ingen städade kyrkan, kokte kaffe, tog upp kollekten, ställde iordning för gudstjänsten. Att kunna göra det är en gåva från Gud. Undervisningens gåva, tänk vad viktigt det är med undervisning och att kunna förmedla den är en nådegåva som behöver vara i verksamhet. Tröstens och förmaningens gåva, vilken välsignelse det är när den är verksam i församlingen. Gåvan att ge, tänk att det är en särskild nådegåva! Och gåvan att med glatt hjärta visa barmhärtighet, den är viktig. Ack så många som farit illa för att inte den gåvan har varit verksam i kristna sammanhang. I ställer har man kanske mött fördömanden och anklagelser om man felat.

Vi är olika och alla behövs. Det är tillsammans vi blir en hel kropp, Kristi kropp på jorden. Ingen är förmer än den andre, vi är alla lika värdefulla och lika behövda. Tillsammans. Det är det Jesus talar med sina lärjungar om i evangelietexten när han talar om bönen Där två eller tre är samlade i mitt namn där är jag mitt ibland dem. Vi behöver varandra, i bönen, i gudstjänstfirandet. Prästen Fredrik Modéus som numera är ledarskribent i Kyrkans tidning, skriver i senaste numret om begreppet fötternas bekännelse. Och han skriver bland annat så här: Att fötterna uttrycker en bekännelse betyder att trofast tillhörighet till en gudstjänstgemenskap är viktig. Tro är inte bara hjärnans tankar om tro, inte bara hjärtats känslor, inte ens bara händernas vardagstjänst. Kristent tro bärs vidare om den lever nära källorna. Och han riktar sig här till förtroendevalda och anställda inom Svenska kyrkan. Svenska kyrkan, säger han, behöver förbättra trosförmedlingen till nya generationer. Det går bara om medarbetare och förtroendevalda ber och firar gudstjänst. Så långt Modéus. Och det gäller inte bara Svesnska kyrkan , det gäller alla kristna församlingar. Att fira gudstjänst tillsammans, att bedja tillsammans, det är att leva nära källorna. För mej är det ofattbart att man kan till exempel tillhöra församlingens styrelse utan att vara aktiv i gudstjänstlivet.

Förhållandet till varandra, det är det som Petrus berör när han frågar Jesus hur många gånger han ska förlåta sin broder. Är sju gånger nog? frågade han Och där tog han i riktigt ordentlig för i Talmud stod det visst tre gånger. Men Jesus säger: Inte sju gånger utan 77 gånger. Kommer ni ihåg filmen 491? Den kom 1964 och väckte ett rysligt rabalder. Jag såg den inte men jag kommer ihåg rubrikerna. Den handlade om ett gäng vilsekomna ungdomar som i den fria fostans namn gjorde en massa ruskigheter. Att filmen fick namnet 491 kom ur att Jesus i sitt svar till Petrus enligt den gamla bibelöversättningen i stället för 77 sa 70 gånger 7 vilket blir 490. Och frågan i filmen var: Hur går det den 491:a gången, är det slut på förlåtelsen då?

Jesu svar till Petrus slutar inte där evangeliebokens text för i dag slutar. Jesus gör som så många gånger förr, förklarar sig med att berätta en liknelse., den om den obarmhärtige medtjänaren. Den handlar om en tjänare som var skyldig sin herre en massa pengar, motsvarande 60 miljoner har jag läst nånstans. Och hans herre hotar med att sälja tjänaren tillsammans med hans hustru och barn och allt vad han äger. Men tjänaren kastade sig ner och bönföll sin herre om att han skulle få tid på sig så skulle han betala. Och hans herre greps av medlidande och efterskänkte honom hela skulden. Men när tjänaren gick därifrån så mötte han en av sina medtjänare som var skyldig honom knappt en hundralapp. Och han grep medtjänaren om strupen och sa: Betala tillbaka det du är skyldig. Och han låt kasta medtjänaren i fängelse och där fick han sitta tills skulden var betald. Nu fick tjänarens herre höra talas om detta och han blev mycket arg. Jag efterskänkte dig hela din skuld, sa han. Borde du då inte vara lika barmhärtig mot din kamrat. Och så greps tjänarenav bödelsdrängarna och blev satt i fängelse där han fick sitta tills skulden var betald.

Gud har betalat hela vår skuld. Därför ska vi förlåta varandra, om der så blir 491 gånger Till nådegåvorna hör också gåvan att förlåta. Det kan vara svårt. Det är därför vi behöver varandra, tillhöra en gemenskap, och när jag inte orkar kan någon annan ta vid. Tillsammans är vi en kropp, var för sig är vi lemmar som är till för varandra.
 
Wera Olovsson