meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Enheten i Kristus

2013-09-01   
 
Luk. 22: 24-27
Var det rätt eller fel att sparka Arbetsförmedlingens chef? Från att ha framstått som ett fenomen i chefsbranschen degraderas hon till den som bär allas skuld på sina axlar. Var det rätt eller fel att, med omedelbar verkan, stänga den kända internatskolan Lundsberg? Skolan där man tror at kamratfostran får innebära pennalism. Det är frågor som mött oss i tidningsrubriker och från TV-soffor den senaste tiden. Och vi känner igen diskussionerna. Vi har sett den ena personen efter den andra schavottera inför öppen ridå när deras arbetsinsats inte längre duger. Och genast står de någon annan i kö, beredd att ta vid. Den enes död är den andres bröd, säger vi ju i ett ordspråk. Och nog ligger det något i det. Vill man komma till toppen i vårt samhälle får man vara beredd att slåss och man får vara beredd att ståta offentligt med sina misslyckanden.
”Men med er är det annorlunda”, säger Jesus. Hur kunde han säga det, med tanke på de omständigheter som presenteras för oss i dagens text? Den utspelar sig under Jesu sista måltid med sina lärjungar. De har just varit med om att Jesus instiftar nattvarden. Troligtvis en mycket känsloladdad stund för dem alla. Jesus har vandrat runt med dem under flera år och de känner varandra väl. Mycket har de lärt sig under resans gång, men det är också mycket som de inte förstått. Nu vet Jesus att det är slut. Han vet säkert också att slutet kommer att bli plågsamt för honom. Vad lärjungarna vet kan vi inte bedöma. Men Jesus vet att en av hans lärjungar kommer att medverka till att han blir arresterad. Han vet också att en annan av lärjungarna kommer att förneka honom när det bränner till. Och mitt under denna förtätade måltid så börjar lärjungarna att träta om vilken av dem som kan anses vara den störste.
Trots det blir jag mer och mer imponerad av lärjungarna. Evangelierna skrevs ju under deras livstid, även om de inte skrev själva. De var då ledare i de nya församlingarna. De hade nog möjligheten att påverka hur berättelserna om Jesus och hans lärjungar berättades. Men de lät även dessa mindre smickrande sidor komma med. För mig är det ett tecken på, dels att det som berättas verkligen har hänt, och dels att den Heliga anden var med vid nedskrivandet.
Vad berättar då texten? I första hand berättar det om det som Jesus undervisar om. I den kristna gemenskapen ska det inte råda samma hierarkier som ute i världen. Jesus lärjungar ska inte vara som andra. De ska inte sträva efter att bli ledare och att få inflytande över andra. En Jesus lärjunge strävar efter att på bästa sätt stå till tjänst för andra. Den som är ledare ska vara som en tjänare.
I andra hand läser vi det som utspelas i texten. Lärjungarna bråkar med varandra och bär sig ganska dumt åt men Lukas väljer att ha med den delen av berättelsen. Vi ska vara tacksamma för det. Jesu lärjungar ska ju vara en förebild för oss. Vi, som är de sentida lärjungarna, kan lära av dem som fick leva så nära Jesus. Och vi får vara glada att vi får lära känna även deras mindre smickrande sidor.
Kanske Gud, genom denna berättelse, vill säga till oss att han inte väntar sig att vi ska vara perfekta. Ingen av oss klarar av att vara det och vi kan bli ganska skoningslösa om i förväntar perfektion av någon annan. Vi har sett det i det politiska livet när skilda ideologier försöker stöpa om hela folk utifrån en idealmall. Det ger alltid förfärande resultat. Det Gud vill med våra liv är inte att vi ska vara någon slags perfekt tillsnidade kopior av ett stiligt original. Vad Gud vill se är levande original, levande efterföljare till Jesus Kristus. Lärjungarna misslyckades gång på gång, men de kom tillbaka och fick bli ledare i den nya kyrkan. De såg sina misstag, lärde sig av dem och gick vidare. Vi som är Jesu nutida lärjungar har också misslyckats många gånger, men vi vet att vi får komma tillbaka, få förlåtelse och fortsätta våra liv i ljuset av vad vi har upplevt.
”Jag är mitt ibland er som tjänare” säger Jesus till sina lärjungar när han tillrättavisar dem. Så kommer Jesus med ett nytt ideal. ”Ni ska inte leva så som man lever i världen” säger han. ”Med er är det annorlunda.” och utmaningen till oss idag är att reflektera över hur detta annorlunda liv gestaltar sig här och nu. ”Den störste bland er ska vara som den yngste, och den som är ledare ska vara som tjänaren” Jag är rädd, att även i våra ganska enkla sammanhang blir Jesu ord en stor utmaning för oss. Men vi kan också se, att det vi har gemensamt är att vi alla är benådade syndare. Vi lever endast av Guds nåd. Det vi har är varandra och vår gemenskap. Vår kraft får vi genom att hålla ihop.
Så som Paulus uppmanar oss i Filipperbrevet: Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från själhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus. Så målar evangelierna och Paulus upp idealbilden av vad det är att vara en Kristi efterföljare. Ett ideal som inte innebär att vi blir klonade kopior utan att vi blir levande varelser som var och en, utifrån sina förutsättningar, gör det bästa av sitt liv.
Här finns också hemligheten med den svåra enigheten. Enheten uppnår vi när vi kan se till den andres behov och när vi kan möta varandra i kärlek. Enheten uppnår vi när vi inser att vi behöver varandra för att överleva. Vi behöver varandra för att leva som kristna. Om Guds församling ska bli trovärdig måste vi samarbeta och visa respekt för varandra.
Så vill jag avsluta med en bön av Moder Theresa:
Herre,
öppna våra ögon
Att vi må se dig
I våra systrar och bröder.

Herre
Öppna våra öron,
Att vi må höra ropen
Från dem som svälter
Dem som fryser
Dem som är skrämda
Och inte orkar längre.

Herre
Öppna våra hjärtan
Att vi må älska
Var och en
Såsom du har älskat oss

Herre,
Förnya oss i anden
Gör oss fria
Och smält oss samman till en.
 
Kristina Färdeman